PASANEN, Pertti ”Spede”


(1930–2001)


Film- och teveproducent, regissör, ­uppfinnare


I kyrkböckerna hette han Pertti Olavi Pasanen och i skattedeklarationen var han verkställande direktör, men i offentligheten var han Spede – galjonsfiguren för finsk komik från början av 1960-talet. Han var skådespelare, manuskriptförfattare, regissör och producent, både på vita duken och inom televisionen. Dessutom var han uppfinnare med ett tiotal patent.


 

Pertti ”Spede” Pasanen föddes och växte upp i Kuopio som familjens förstling. Han gick i skola i lyceet i Kuopio, men tog studenten i Idensalmi. Under skolåren deltog han entusiastiskt i aktiviteterna inom skolans elevkår, uppträdde på skolfester och skrev olika tablåer, oftast parodier. Han skrev också för publicering. Sommartid arbetade han i skogen och en sommar som redaktör vid lokaltidningen Savon Sanomat.


 

Den savolaxiska bakgrunden och humorn erbjöd för första början en rik grogrund för hans utveckling och kommande arbete. ”Savolaxarnas hjärnor är synbarligen så pass vridna, att de betraktar sakerna ur ett litet annat perspektiv än andra människor. Och ur ett annat perspektiv bör man ju betrakta sakerna, om man försöker finna humor i vardagliga ting. Detta lyckas savolaxarna med i allmänhet. Deras verbala talanger saknar motstycke”, konstaterade Pasanen.


 

Pasanens intresse för idrott och teknik härstammade från pojkåren i Kuopio. Inom idrotten prövade han på nästan alla grenar. Längst kom han i ishockey, och just från denna sport härstammar hans smek- och artistnamn, som först lydde Speed, för att senare förvrängas till den savolaxiska formen Spede. I teknikens värld vägleddes Pasanen av sin lillebror Risto. Bröderna byggde ett slags verkstadslaboratorium åt sig i hemmets källare, men laboratoriet exploderade när den unge uppfinnaren började blanda krut och fosfor. Pasanens händer måste förbindas och han beslöt att koncentrera sig på fysik i stället för kemi. Som ett resultat av denna hobby byggde bröderna elektriska motorer och en telegrafledning på en kilometer samt ett motoriserat sparkbräde; alltså ”världens första scooter”.


 

Pasanens passion för teknik höll i sig ännu i vuxen ålder och syntes också i hans filmer, så som ”väckelsemaskinen” i X-Baronen (1964) och ”matarmaskinen” i Det helgalna Finland (1967). Från 1974 gjorde Pasanen flera tiotal uppfinningar, såsom en reseradio-skivspelare, en vattentät förvaringspåse, ett elektriskt drivet motorfordon, en kombination av ett segelbräde och en motorbåt, ett stereobandningssystem och ett vågkraftverk. Själv betraktade han ”spedeslungan”, en träningsanordning som ger fart åt backhoppare, som han utvecklade på 1970-talet, och ”båtskidan”, en stötdämpande anordning för snabba motorbåtar som kom till på 1990-talet, som sina viktigaste skapelser.


 

Under skoltiden var Pasanen intresserad av att bli ingenjör eller arkitekt, men då han 1954 började studera efter sin militärtjänstgöring skrev han in sig vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet och i den savolaxiska nationen. Han började uppträda i biroller i inhemska filmer; Fennada-Filmi brukade höra sig för om medhjälpare på studenthemmet Domus där han logerade. Pasanen hann 1954–1962 uppträda som statist i sammanlagt 16 filmer, innan hans egen filmkarriär som komiker, regissör och producent vidtog 1964.


 

Under mellantiden hade Pasanen hunnit bli en stjärna i både radio och tv. Han började sin karriär vid radion med programmet Aamutuimaan (I morgonväkten) 1959 och blev redaktör på underhållningsavdelningen som leddes av Antero Alpola. Från 1960 ledde Spede radio­lustspelet Ruljanssiriihi (Ruljangsrian), där framför allt papegojan G. Pula-aho, påhittad av honom och framförd av Leo Jokela, blev populär. Publikens reaktioner på programmet var delade, men med stöd av programdirektören Jussi Koskiluoma fortsatte Pasanen på den inslagna linjen med programmet Hupiklubi (Skojklubben).


 

Den begynnande tv-verksamheten i början av 1960-talet fick sina första ansikten och underhållare från radion. Pasanens tv-karriär började med en 15 minuters direktsändning, som bar namnet Spede Show och som efterföljdes av Speden saluuna (Spedes saloon), Spedevisio (Spedevisionen), 50 pientä minuuttia (50 korta minuter) m.fl. På 1990-talet var Pasanen fortfarande en stjärna i tv-rutan, då han ledde sina sällskapsspelprogram Speden spelit (Spedes spel), som började med Spedestroikka (Spedestrojkan) 1986. Dessutom producerade han de populära sällskapsspelprogrammen Kymppitonni (Tiotusen) och Bingolotto med den före detta skönhetsdrottningen och skådespelerskan Riitta Väisänen som konferencier samt serierna Blondi tuli taloon (En blondin kom till huset) och Ihmeidentekijä (Undergöraren). Under sina mest produktiva år kunde Pasanen skriva och leda rentav två tv-shower i veckan, medan han samtidigt förberedde en eller flera filmer och uppträdde i alla.


 

Grunden för Pasanens humor var verbal och lämpade sig väl för det skrivna ordet och för radion. Redan i de texter som skrevs för Pula-aho bestod det centrala i rytm, ordlekar och verbal akrobatik. Förebilderna för crazyhumorn i Pasanens filmer har varit amerikanerna Bob Hope, Red Skelton och Danny Kaye, vars filmer han flitigt tittade på redan som skolpojke. Sedan Pasanen övergått till televisionen och filmen började han fästa mer uppmärksamhet vid den fysiska, rörliga och mimiska sidan, som han hade fått träning i under idrotts- och dansövningarna i sin ungdom. Av mästarna i denna genre beundrade Pasanen särskilt Jerry Lewis, vars inflytande framför allt syns i Pasanens produktion på 1960-talet.


 

Pasanens filmkarriär som stjärnkomiker, manusförfattare, regissör och producent började med filmen X-Baronen (1964). De övriga centralgestalterna var representanter för ”den nya finska filmen”, såsom Risto Jarva och Jaakko Pakkasvirta. Idén till samarbete uppstod sommaren 1963, då Pasanen uppträdde tillsammans med Pakkasvirta som skådespelare – i sin enda ”allvarliga” roll – i Mikko Niskanens film Silver bortom gränsen. Pasanen hade länge velat producera sin egen film och för detta ändamål kunde Jarvas filmbolag Filminor erbjuda utrustning, teknisk personal och all sin yrkeskunskap, medan Pasanens eget bolag skötte finansieringen.


 

Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet var Pasanen den produktivaste filmmakaren i Finland – och den ende som konsekvent rörde sig inom komedins område. Från och med Miljonärdille (1966) samlade han omkring sig en stamtrupp bestående av manusförfattarregissörerna Jukka Virtanen och Ere Kokkonen, kompositören Jaakko Salo, skådespelarna Simo Salminen, Leo Jokela, Juhani Kumpulainen, samt kanske framom andra Vesa-Matti­ Loiri, som första gången uppträdde i en roll i filmen Ungefär sju bröder (1968). Loiri blev med tiden till och med en mer framträdande och publikdragande komisk gestalt än Pasanen själv. Framgången med filmen om den småsnuskiga spelevinken och dagdrivaren Uuno Turhapuro (1973) slog fast utvecklingstrenden: Pasanen själv blev manusförfattare och birollsinnehavare i de filmer han producerade, samtidigt som Turhapuro, som uppstått ur hans tv-sketcher och med Loiris aktiva medverkan, fortsatte sitt segertåg ända till 2000-talet. Som regissör och manusförfattare fungerade i dessa 19 Turhapuro-filmer oftast Ere Kokkonen.


 

I och med framgången med Turhapuro drog Pasanen sig i bakgrunden och upphörde tidvis även med sina tv-program. Mot slutet av 1980-talet blev han igen aktiv, han återkom till televisionen och började göra en del B-filmer: de var snabbt gjorda och billigare än filmerna om Turhapuro. Han använde sig gärna av sådana komikergestalter som redan var bekanta från tv.


 

Ett gemensamt drag i Pertti Pasanens samtliga roller var viljan att underhålla publiken och att svara mot dess behov. Den underhållningskonsumerande publiken mångfaldigades i och med de nya mediernas utveckling men splittrades också på samma gång, vilket Pasanen visste och tog i beaktande. Såväl i sina filmer som i sina tv-program försökte han göra ”underhållning för hela familjen” och undvek ämnen som kunde förorsaka konflikter eller såra olika publikgrupper, såsom tvetydigheter eller att göra sig lustig på bekostnad av sjukdom, religion eller patriotism. Han framhöll dock alltid att han fungerade på egna villkor, endast styrd av sin egen intuition.


 

Sakari Toiviainen


 

Pertti (Spede) Olavi Pasanen, född 10.4.1930 i Kuopio, död 7.9.2001 i Kyrkslätt. Föräldrar distriktsförmannen Kusti Jalmari Pasanen och Helmi Dagmar Rantala. Gift 1965 med Pirjo Hellikki Vainimäki.


 

VERK. Långfilmer: X-Baronen (1964); Miljonärdille (1966); Det helgalna Finland (1967); Ungefär sju bröder (1968); Den åttonde brodern (1971); De ohängda (1971); Provrörsmannen och Simos änglar (1979); Spola röken! (1980); Flygande fåntrattar (1984); Kliffaa hej! (1985); Saken ä’ biff (1987); Har Viljo synts till? (1988); Rampe och Naukkis (1990); Pekko ja poika (1994); Naisen logiikka (1999). Producerat, delvis regisserat samt medverkat som skådespelare i filmserien Uuno Turhapuro.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Aitio, Spede. Pertti Pasasen elämä (2002); V. Hietala, Näköradiomiehen ihmeelliset seikkailut elävän kuvan maailmassa. Spede-elokuvat ennen Uuno Turhapuroja. Suomen kansallisfilmografia VII (1998); UT. Tutkimusretkiä Uunolandiaan. Red. J. Sihvonen (1991).


 

BILDKÄLLA. Pasanen, Pertti. Foto: Hannu Häyhä. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4247-1416928956853

 

Upp