LILIUS, Carl-Gustaf


(1928−1998)


Konstnär, författare, samhällskritiker


Carl-Gustaf Lilius var en av de främsta och mest produktiva bland kritiska konstnärer och tänkare i efterkrigstidens Finland. Hans produktion uppvisar en bredd och en kvalitet samt en häpnadsväckande behärskning av en mångfald redskap och uttrycksformer, från bildhuggeri via teckning och målning till essäistik och filosofi.


 

Carl-Gustaf Lilius omfattande konstnärliga produktion kan beskrivas med ordparet ”både och”. Det är svårt att förpassa Lilius till ett visst fack eller en viss stilart, han rörde sig energiskt från ett område till nästa, motiverad av ett behov av att uttrycka sitt fritt och fruktbart. Han var författare, essäist, filosof, bildhuggare, tecknare, målare och grafiker. Hans produktion och hans djupt humanistiska personlighet kan inte klart skiljas från varandra. Lilius var mycket mer än bara en konstnär. Han var en oförtruten försvarare av mänskliga rättigheter, en kompromisslös kritiker av makt och maktspel, han var länge en av de få fria och obundna ”oliktänkarna” i 1970- och 1980-talens Finland.


 

Lilius hade sin familjebakgrund i en kultursläkt, och hans hustru Irmelin Sandman Lilius är även hon författare. Carl-Gustaf Lilius karriär fick en långsam start, och det var först så småningom som han rönte uppmärksamhet som konstnär. I Finland dominerade länge den modernistiska före­ställningen om ”ett område per utövare”.­ Dessutom kände Lilius att han som svenskspråkig hamnade i en sorts offside i den nationella diskursen, särskilt som han riktade kritik också mot svenskspråkiga makthavare. En tredje orsak kan sökas i en för honom utmärkande långsamhet. Lilius insåg själv mycket väl att han till sin karaktär var en person som kunde ta år, till och med årtionden på sig för att anamma nya saker och forma sina tankar. Han såg inte något negativt i detta utan sade att han var övertygad om att även hans tid och betydelse skulle komma. Lilius trodde på den mytiska tiden. Han kallade detta avvikande, med viss humor gestaltade sätt att uppfatta tiden för den metsytiska tiden och sade att han varje år åldrades med hundra år. Vid sin död var han således 7 000 år gammal, och var alltjämt sysselsatt med att planera nya projekt.


 

De mest hörbara reaktionerna väckte under hela Lilius bana hans skrifter, som i bästa fall ruskade om ett stagnerat och inåtvänt finländskt samhälle. Han var på 1970-talet öppet kritisk mot Sovjetunionen och lade sig i landets upprörande sätt att behandla oliktänkande som psykiskt sjuka. Han var även kritisk mot president Urho Kekkonen. År 1975 publicerade Lilius i den inflytelserika tidskriften Index on Censorship en artikel som blev en av de starkaste missnöjesyttringarna mot 1970-talets ”finlandisering”. Med artikeln ville Lilius visa på omfattningen av censuren i Finland, både självcensuren och den direkta censuren. Senare beskrev Lilius 1970-talet som ett vegetativt tillstånd för Finland, ett tillstånd som den opportunistiska staten självmant gled in i och samtidigt gjorde demokratin till en korporativ fästning.


 

Lilius framställde på 1970-talet en serie teckningar som kom att bli en hörnsten i hans bildkonst. Den unika serien handlar om makt, maktens vanvett och förskräckelse. Deformerade, ohyggliga ansikten som skriker ut lidande och maktlösheten inför detta bildar ett säreget undantag i hans konst, som i stort gick ut på variationer på samma teman. Det var sista gången Lilius tematiserade det mörka och smärtsamma; hädanefter ägnade han sig åt att skildra kärlek och människorelationer.


 

Lilius, som på 1970-talet varit persona non grata, fick mot slutet av 1980-talet upptäcka att han var en person med en stor social efterfrågan. Sedan illusionen om den monolitiska nationella enheten spräckts, blev 1980-talets finländska samhälle pluralistiskt. Lilius skrifter översattes till finska på 1980-talet, något som han själv uppskattade, samtidigt som han tog upp den osynliga men verkliga skiljelinje som existerar mellan språkgrupperna men som det inte passar sig att tala om på ett konstruktivt sätt. I språkfrågan var Lilius pragmatiker. Han älskade sitt eget finlandssvenska språk, men var alltid redo att byta om till finska, engelska, tyska eller franska, om så krävdes för ömsesidig kommunikation.


 

En viktig faktor blev utgivningen av Makt och mardröm (1984) i finsk översättning 1988. För den tilldelades Lilius 1991 statens informationspris. Boken åskådliggör på en och samma gång den motsättning som är typisk för Lilius politiska och filosofiska texter. Han lät sig ryckas med av svartvita synsätt. Han var trots det ingen döddansare och ingalunda blind för åsiktsmångfald. Han godtog och respekterade synnerligen konsekvent olikhet och mångstämmighet och ställde stränga moraliska krav framför allt på sig själv, inte på andra.


 

Som bildkonstnär började Lilius få berättigad uppmärksamhet vid decennieskiftet 1990. Stora, delvis retrospektiva utställningar arrangerades i Helsingfors och Åbo. Utställningarna följdes av tre representativa och imponerande konstböcker, som behandlade Lilius som tecknare och bildhuggare. Han gjorde flera offentliga konstverk, där han främst använde sig av variationer på temat bevingade kvinnor. Materialet han använde sig av var stängselnät, vars lätthet, transparens och förmåga att både reflektera och filtrera ljus gav skulpturerna på samma gång känslighet och styrka, spontanitet.


 

Lilius arbetade under 1990-talet med stor energi inom hela det spektrum han gjort till sitt. Liksom tidigare framträdde han i offentligheten mest synligt med kritiska ställningstaganden mot statens flyktingpolitik. I sina talrika debattinlägg krävde han ansvar av staten och fördömde strukturell rasism i flyktingfrågan. Ett år innan han dog instiftade Lilius ett pris som bär hans namn och som årligen utdelas för förtjänstfulla insatser i Finland till en person som har flyktingbakgrund eller som engagerat sig i flyktingfrågor.


 

En av de viktigaste nycklarna till Carl-Gustaf Lilius produktion, såväl bildkonst som litterär verksamhet, finns i hans grundläggande livshållning och filosofi. Lilius var inte särdeles intresserad av introspektion, för förståelse var för honom ytterst en fängslad betydelse och ett maktspel. Konsten handlade i stället om att gestalta, skapa och upprätthålla en relation mellan jaget och omvärlden. Denna relation är närvarande såväl i det vardagliga umgänget som i sättet att söka kontakt och dialog med konstverk. För Lilius handlade mänsklighet och humanitet väsentligen om att alltid ingå i en relation, att vara tillsammans med någon. Individens ansvar och frihet, som aldrig kan existera utan varandra, växer fram i denna oändliga och otroligt krävande växelverkan. Vid behov sammanfattade han existensen i ett ord: det var fråga om kärlek. Vid sidan av kärlekens budskap framförde han som sitt politisk-kritiska credo, att individen genom sin fortgående kritik visar sin uppskattning för sitt land.


 

Mika Hannula


 

Carl-Gustaf Henrik Casimir Lilius, född 14.7.1928 i Helsingfors, död 14.12.1998 i Hangö. Föräldrar överstelöjtnanten Karl August Kasimir Lilius och Ellen Maria Wikström. Gift 1957 med författarinnan Ruth Irmelin Sandman.


 

VERK. Talrika privata utställningar från 1958. Representerad i Amos Anderssons konstmuseum, Helsingfors; Ålands konstmuseum; Helsingfors stads konstmuseum; Björneborgs konstmuseum; Tammerfors moderna museum; ”Fågeln” och ”Lenore”, Esplanaden, Hangö; ”Fågelkvinnan”, Strandparken, Vasa samt ett flertal publika skulpturer.


 

PRODUKTION. Burgundiska sviten (1966; 3 uppl. 1990; till finska 2004); Konst eller samhälle (1970); Metsytiska boken. En roman om tanken (1973; 3 uppl. 1990; till finska 1980); Self-censorship in Finland, Index on Censorship 1/1975; Makt och mardröm. Politiska essayer (1984; till finska 1988); Ingentinget. I alltet. En världsförklaring (1989; till finska 1990); Carl-Gustaf Lilius. 30.8−7.10.1990. Tammerfors moderna museum (1990); Chaos 18.3−16.4.1989 (1989); Drawings (1990); Arcanum. Linoleumsnitt (1991); Sculptor (1992); Det himmelska ljuset (1994); Solkornet (1995); Paradisdansen (1997).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Dingstad, Etik och estetik i Carl-Gustaf Lilius bildkonst (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1995); M. Hannula, Suomi, suomalaisuus, olla suomalainen. 21 henkilöhaastattelua ja näkökulmaa suomalaisuudesta (1997); E. Kruskopf, Informellt (1965); På tankens yttersta udde. En minnesbok för Carl-Gustaf Lilius (2000); I. Sandman Lilius, Sjutusen år. En biografi över Carl-Gustaf Lilius (2003).


 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4285-1416928956891

 

Upp