EKELUND, Hilding 

(1893–1984) 

Arkitekt 

Hilding Ekelunds arkitektbana sträckte sig från 1920-talets klassicism till 1970-talets senmodernism. Han betraktas som en av 1900-talets mest betydande finländska arkitekter vid sidan av Alvar Aalto och Erik Bryggman. Ekelund ritade såväl privathus som offentliga byggnader och hela bostadskvarter och verkade också som lärare för flera arkitektgenerationer.

Hilding Ekelund föddes i Kangasniemi i södra Savolax och utexaminerades som arkitekt från Tekniska högskolan i Helsingfors 1916. Ekelund blev snart en av de viktigaste arkitekterna inom sin generation som representerade den nordiska klassicismen. Han hade goda kontakter med de övriga nordiska länderna och gjorde flera studieresor till Europa. Från 1926 hade Ekelund egen byrå, och han var stadsarkitekt i Helsingfors 1941–1949. Under 1927–1941 verkade han som lektor i arkitektur vid Tekniska högskolan och som professor i bostadsbyggnad vid samma högskola 1950–1958. 

Ekelund var chefredaktör för tidskriften Arkkitehti-Arkitekten 1931–1934 och en av de mest skarpsynta arkitekturskribenterna i Finland särskilt när det gällde att introducera den internationella funktionalismen i landet. Under Ekelunds tid som chefredaktör befäste tidskriften sin progressiva linje genom att presentera en sådan arkitektur som man verkligen ville ha i Finland och inte en sådan som då huvudsakligen byggdes. 

År 1920 gifte sig Ekelund med sin studiekamrat, arkitekten Eva Kuhlefelt. De hade båda bott och verkat i Sverige och hade redan tidigt goda kontakter med nordiska kolleger. På 1920-talet gjorde Ekelund två längre studieresor till länderna kring Medelhavet, vilket fick en stor och bestående betydelse för hans produktion. Paret Ekelund vistades i Italien under sju månader 1921–1922 på en kombinerad bröllops- och studieresa. Ekelund skrev livfulla resedagböcker och kåseriet ”Italia la bella, en reserapsodi”. Det senare publicerades 1923 i Arkitekten och blev ett av de mest citerade dokumenten över klassicismens ideologi på 1920-talet. Kåseriet är illustrerat med teckningar som Ekelunds gjorde under resan samt med skisser av Erik Bryggman från dennes resa. En kommenterad utgåva av resedagboken publicerades av Svenska litteratursällskapet i Finland 2004. Ekelund företog resor i Mindre Asien, Grekland, södra Italien och norra Afrika 1926–1927 med hjälp av ett stipendium som statens nämnd för byggnadskonst beviljat; avsikten var att förbereda föreläsningar vid Tekniska högskolan om den gamla tidens och medeltidens arkitektur. Han koncentrerade sig huvudsakligen på den grekiska och romerska antikens byggnadskonst. 

I arkitekttävlingen för riksdagshusets planering 1924 bidrog Ekelund med omväxlande och rikt smyckade rumsserier i vilkas utförande inspirationen från den klassiska arkitekturen känns påtaglig. I motsats till J. S. Sirén, som vann tävlingen med ett projekt som utfördes 1931, placerade Ekelund huvudbyggnadens fasad mot söder så att den naturligt anslöt sig till den omgivande stadsarkitekturen. Detta var betecknande för Ekelunds produktion: han planerade alltid byggnaderna så att de blev en del av en större helhet. Bio Capitols inredning blev färdig 1926, och i och med den hade Ekelund infört och tolkat den pompejanska form- och motivvärlden i Finland, omsorgsfullt uppmätt och ritad 1921–1922. 

År 1928 öppnades Konsthallen i Helsingfors. Den kom att bli en av 1920-talets viktigaste byggnader inom den renodlade klassicismen. Ekelund ritade byggnaden tillsammans med Jarl Eklund, vars andel begränsade sig till fasaden. Byggnadens interiörer, som fritt ansluter sig till varandra, utgör än i dag ett förnämt bidrag till de nordiska ländernas betydande utställningsbyggnader från början av 1900-talet. 

Ekelund övergick skenbart lätt från klassicism till funktionalism. Vad beträffar byggandet i Helsingfors är hans förslag till Kottby församlingscentrum 1927 och Tölö kyrka 1930 inspirerade av den romanska arkitekturen. Däremot var hans tävlingsförslag till kyrkorna i Vallgård 1929 och Fabriksparken 1930 redan radikalt funktionalistiska. Finlands legationshus i Moskva, som Ekelund fick i uppdrag efter en tävling, uppfördes 1935–1938 och blev den finländska modernismens skyltfönster mot öster. Ambassadens gatufasad är renodlat linjär medan gårdssidans trappa och terrass utgör ramen för festliga mottagningar. Inne i representationsvåningen skapade Ekelund livfullhet med diagonala vägglinjer; han använde samma medel och samma skala som vid planeringen av stadskvarter och öppna platser. 

Ekelund ritade många offentliga byggnader. Viktiga är velodromen och roddstadion som byggdes 1938–1940 för de planerade olympiska spelen i Helsingfors. Den dynamiska republikens identitet fick sitt uttryck i de vita idrottsbyggnaderna. Ekelund ritade också läroanstalter. Lärkkulla folkakademi, som byggdes 1948–1950 i Karis, är en balanserad kombination av nord- och sydeuropeisk arkitektur. Centralhallen i yrkesskolan för pojkar i Vallgård i Helsingfors är imponerande i sin luftighet. Centralhallslösningen introducerade teman i Finland som under samma tid var populära i Danmark och södra Sverige. I sina mindre arkitektuppdrag, som gällde villor och egnahemshus, kunde Ekelund finslipa och vidareutveckla detaljer och nyanser från 1910-talet ända fram till 1970-talet, och tillämpa dem vid planeringen av större byggnadstyper. Dessa utmärks av en behärskad totalform, balans mellan fönster- och dörröppningar, vinkeltäckta fönster och pulpettak. 

Bostäder och bostadsområden är de mest kända och viktigaste områdena i Ekelunds produktion. På 1930-talet genomförde han en aktuell uppgift i flervåningshuset på Castrénsgatan 18 i Helsingfors: en optimalt fungerande minimibostad. En plan för ett område med atriumhus och radhus i Kottby 1935–1938, som publicerades vid Nordisk byggdag 1932, presenterade teman vars potential skulle inses först flera decennier senare. Olympiabyn, som byggdes i Kottby i Helsingfors 1938–1948, är det första bostadsområde som uppförts enligt 1930-talets planeringsprinciper. Den fick erkänsla redan under byggnadsskedet. Området är sin tids mest betydande exempel på ett projekt där en och samma person skapat helheten med början från den enskilda bostadens grundritning till byggnader, husgrupper och stadsplan. 

Vid decennieskiftet 1940 gjorde Ekelund helhetsplaner till flera bostadsområden som dock aldrig genomfördes. Otterhällan i Göteborg (1938) och Främre Grejus (1940) i Helsingfors är med sina omsorgsfullt planerade bostadstyper exempel på arkitektens övergripande tillvägagångssätt. I bostadsområdena Sågbacken i Månsas, Helsingfors (1951–1956) och Björneborgsvägen 5 i Munkshöjden, Helsingfors (1957–1958) visade Ekelund sin förmåga att skapa balanserade miljöer av olika byggnadstyper oberoende av områdets storleksordning. Han strävade alltid efter att placera byggnaderna i terrängen så att gårdsutrymmena och utsikten från bostäderna blev så levande och vackra som möjligt. 

Hela Ekelunds produktion präglas av bestående arkitekturvärden, såsom hans gode vän, den svenske arkitekten Hakon Ahlberg konstaterat. Enligt Ahlbergs uppfattning hade Ekelund med åren lärt sig att skilja på det väsentliga inom arkitekturen och det som bara är ett flyktigt mode. 

Timo Tuomi 

Georg Hilding Ekelund, född 18.11.1893 i Kangasniemi, död 30.1.1984 i Helsingfors. Föräldrar apotekaren Georg Alfred Ekelund och Elin Lindholm. Gift 1920 med arkitekten Eva Kuhlefelt. 

PRODUKTION. Byggnadskonst i Finland. Suomen Rakennustaidetta-Byggnadskonst i Finland-Architecture in Finland (1932); Uudenaikaiset rakennukset. Keksintöjen kirja (1938); Architecture. Art in Finland (1952, 6 uppl. 1967); Byggnadskonst och byggnadsverksamhet 1918-1947. Helsingfors stads historia V:1 (1964). 

VERK. Bio Capitols inredning, Helsingfors (1926); Konsthallen, Helsingfors (1928); Tölö kyrka och församlingshus, Helsingfors (1927–1930); Lutherkyrkan, Helsingfors (1931–1932); byggnadsplan för Otterhällan, Göteborg (1938); Finlands legationshus, Moskva (1935–1938); Olympiabyn, Helsingfors (1938–1948); stadsplan för Karis köping (1938–1940); Roddstadion, Helsingfors (1938–1940); Velodromen, Helsingfors (1938–1940); Stiftsgården Lärkkulla, Karis (tills. med Eva Kuhlefelt-Ekelund, 1948–1950); Sundholmens ångkraftverk, Helsingfors (1947–1952); Sturegatans yrkesskolor, Helsingfors (1950–1955); radhusområde, Åggelby, Helsingfors (1949–1956); punkt- och lamellhus i Sågbacken, Månsas, Helsingfors (1951–1956); Bostadsaktiebolaget Kvarnbackens radhus, Ekenäs (1954–1958); Bostadskvarteret Björneborgsvägen 5, Helsingfors (1955–1958); Strömborgska läroverket (tills. med A-M. Fröjdman och D. Pettersson), Borgå (1956–1961). Se även förteckning över verk i E. Vanhakoski, Hilding Ekelund (1893–1984). Arkkitehti – arkitekt – architect (1997). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Björklund & S. Eriksson, Hilding Ekelund i Karis (2007); Hilding Ekelund (1893–1984). Arkkitehti – arkitekt – architect. Red. T. Tuomi, K. Paatero & E. Rauske (1997); Italia la bella. Arkitekterna Hilding och Eva Ekelunds resedagbok 1921–1922. Utg. K. Björklund (2004). 

BILDKÄLLA. Ekelund, Hilding. Foto: Fred. Runeberg. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4325-1416928956931

Upp