Skriv ut
SIRÉN, Heikki
(1918–2013)
Arkitekt
Efter andra världskriget har ett antal välkända finska arkitektbyråer byggt sin verksamhet på samarbete mellan äkta makar. Den mest produktiva, mångsidigaste och internationellt mest ryktbara av dessa är den byrå Heikki Sirén grundade tillsammans med sin hustru Kaija. Byråns arkitektur kännetecknades ända från början av en flärdfri enkelhet. På 1950-talet användes gärna rödtegel och omålat trä, på 1960-talet en svartvit färgskala, vitslammat eller vitmålat kalksandstegel och svartmålade trädelar.
Heikki Sirén studerade vid Tekniska högskolan under ledning av sin far, professorn i arkitektur J. S. Sirén, och gifte sig med sin studiekamrat Katri (Kaija) Tuominen 1944. Paret hade framgång i arkitekturtävlingar redan under studietiden, och efter att Kaija Sirén tagit sin examen grundade de 1949 Arkitektbyrån Kaija och Heikki Sirén (från 1985 Sirén Arkkitehdit Oy), som snart blev känd både för sin bostadsarkitektur och för sina monumentalbyggnader. Efter Kaija Siréns död 2001 har byrån fortsatt sin verksamhet under namnet Arkkitehtitoimisto Sirén & Co.
Tekniska högskolans studentkår inledde 1950 byggandet av Teknologbyn i Otnäs i Esbo. Stadsplanen för det första campusområdet i Finland gjordes upp av Alvar Aalto, och de viktigaste byggnaderna under det första byggnadsskedet ritades av Kaija och Heikki Sirén. Heikki Sirén ritade tillsammans med Martti Melakari de första bostadshusen, tre grupper om vardera tre stycken fyra- eller femvånings punkthus i rödtegel. Husen Otakallio I, som 1950–1954 restes mitt i granskogen, motsvarade tidens ideal om ett naturnära höghusboende, och för studenter vana att bo som underhyresgäster erbjöd husens stramt dimensionerade studentlägenheter, med eget rum men delat kök och badrum, en boendestandard som de tidigare bara kunnat drömma om. Stockbastun av rundvirke, som byggdes som talkoarbete vid havsstranden (1951), förkroppsligade den finska fritidsdrömmen. Senare byggdes även en serie studentbostadshus. I de allra sist (1969 och 1970–1973) uppförda bostadshusen avstod man från cellägenheterna; de gemensamma utrymmena placerades i bottenvåningen.
Servin Mökki (1952) med sin självbetjäningsrestaurang för 250 personer var studentkårens moderna mötes- och festlokal. Dess utrymmes- och konstruktionslösningar är markant okonstlade; inomhusutrymmena domineras av bastanta träkonstruktioner som lämnats fullt synliga, knippepelarna och takstolarna är gjorda av ohyvlat trä. Teknologbyns kapell (1957, återuppbyggt efter en anlagd brand 1976) visar att paret Siréns asketiska grepp också tillät ett känsligt, poetiskt uttryck. Kapellet i rödtegel och trä är en serie rum som övergår direkt i den omgivande naturen. Man kommer först in på en delvis omgärdad förgård, varifrån man via en låg entréhall går in i den höga kapellsalen. I salen koncentreras hela uppmärksamheten på altarväggen, vars höjd är hälften av bakväggens. Altarväggen består helt enkelt av tre stora fönster som öppnar sig mot den omgivande granskogen. Utanför står ett enkelt kors; den orörda naturen bildar altartavla. I detta andaktsfyllda kyrkorum möter den nordliga protestantismens asketism den finska naturmystiken.
Tidens unga arkitekter deltog i planeringen av trädgårdsstaden Hagalund, som började byggas 1953 av Asuntosäätiö (Bostadsstiftelsen). Arbetet ledde till en anmärkningsvärd utveckling av den finska bostadsarkitekturen. Det statliga bostadsbelåningsprogrammet hade strikta normer för både bostädernas dimensionering och kostnader, men Hagalunds vackra natur och den flexibla stadsplanen inbjöd till planering av olika slags områden av höghus, radhus och egnahemshus. Den av Heikki och Kaija Sirén ritade radhusgruppen på Skogsbjörnsvägen (1955) består av 47 hus i två våningar, tre garagebyggnader och biutrymmen. Den planerades särskilt med tanke på flerbarnsfamiljer. Gårdsutrymmena med sina trädgårdar och bostädernas funktionella planlösningar är fortfarande i en klass för sig. Också byggnadstekniskt var området en föregångare: ytterväggarnas träelement, planerade i samarbete med Puutalo Oy, var hela två våningar höga.
Folkskolan vid Drakeldsvägen (1957) med tillhörande radhusbostäder för lärarna var ett av de första husen från Siréns svartvita period i Hagalund. Kedjehuset Otsonpesä (1959) med fem större bostäder följer sluttningen där det ligger; exteriören är enhetlig men bostäderna är individuella. I det blåmålade kedjehuset Tapionsolu på Drakeldsvägen (1965) användes det industriellt framställda rumselementet Polar i trä. Polar vann den planeringstävling som Asuntosäätiö anordnat, där man efterlyste en förmånlig och flexibel bostadslösning i trä, som man så långt som möjligt kunde bygga färdig på fabriken. Genom att sätta ihop två Polarelement fick man en bostad. I Hagalund lyftes träelementen upp på de betongelement, som bildade bottenvåningen och omgärdade innergårdar.
Segrarna i tävlingarna om Lahtis konserthus (1952) och Otnäs kapell (1954) bildade upptakten till paret Siréns anmärkningsvärda karriär som skapare av monumentalverk. Lahtis konserthus, som stod färdigt 1954, var ett allaktivitetshus i tidens anda. Konsertsalen användes till en början också som biografsalong, och huset inhyste dessutom ett musikinstitut, ett hotell och affärsutrymmen.
År 1954 stod Nationalteaterns lilla scen färdig på baksidan av Onni Tarjannes gamla teaterbyggnad från 1902. Den av paret Sirén planerade, alltigenom moderna tillbyggnaden var skickligt anpassad till den gamla byggnaden, och rymde förutom lilla scenen och en liten experimentell scen (Teatterigrilli, sedermera Willensauna) ursprungligen också teaterskolans utrymmen. Tillbyggnadens mörka, med keramikplattor klädda fasad bildar en vacker fond för Kajsaniemiparken. Byrån planerade också ombyggnaden av Nationalteaterns gamla del 1962; på 2000-talet övergavs dock deras radikala lösningar och teaterhuset restaurerades i ursprunglig stil.
Den mest imponerande konstnärliga helheten i paret Siréns produktion är Brucknerhaus i Linz i Österrike (1974, seger i planeringstävlingen 1962). Det kompakta konserthuset är solfjäderformigt, och dess längsta, böjda fasad består helt av fönster. Utsikten från foajén ut över Donau och bergen är storslagen. Akustiken i stora och lilla konsertsalen, som ligger vägg i vägg, har fått idel lovord, trots att man var tvungen att planera salarna så att de lämpar sig också för kongress-, mötes- och biografbruk. I planeringen av akustiken deltog Rundradions tekniska direktör Paavo Arni och arkitekt Alpo Halme.
Kyrkan i Orivesi (1961, seger i planeringstävlingen 1958) spelade en framträdande roll i den häftiga debatten om den moderna kyrkoarkitekturen. Kain Tappers trärelief ”Berget Golgata” som prydde altarväggen ogillades i offentligheten ännu mer än kyrkobyggnadens renodlade geometri. Kyrkan, som ersatte den gamla korskyrkan som förstörts i en anlagd brand, byggdes intill en klockstapel från 1700-talet. Kontrasten är stark, men behärskad. Kyrkans konstruktion bygger på fem dubbelmurade, bågformiga väggar i tegel. Ljuset i salen kommer i huvudsak från fönstren uppe vid taket, men de höga och smala fönsterväggarna i fogarna mellan de fem bärande väggarna skapar dessutom en stämningsbelysning som förändras under dagen.
I Kankaanpää stadshus (1967) utvecklade makarna Sirén sin rödtegelarkitektur i en diskret monumental riktning. De ritade också ett församlingscentrum (1971) och ett idrottskomplex (1970, 1975) i stadshusets närhet.
Paret Sirén ritade 1965 stadens stora ämbetsshus i Berghäll i Helsingfors, mitt emellan Djurgårdsvikens öppna vatten och Berghälls täta bostadsbebyggelse. Huset består av många delar, men kompositionen är enkel; planeringen styrdes av kravet på effektivitet i verksamheten och 1960-talets ideal om offentliga byggnaders anonymitet. Många olika ämbetsverk samsades om huset. På granntomten restes 1968 Kansallis-Osake-Pankkis (KOP) massiva affärs- och kontorshus – likaså ritat av paret Sirén. Det historiska stadskvarterets hus av olika ålder ersattes av en modern, rationell lösning: en jättering, 76,4 meter i diameter. Det s.k. Ympyrätalo (Cirkelhuset) fick framför allt beröm för att det förnyade stadsbilden och för att dess cirkelform gjorde trafiken smidigare. Tillsammans med det ljusa ämbetshuset utgör dess mörka, i sig själv vilande gestalt ett intressant exempel på 1960-talets strävan att göra stadsbilden enklare och tydligare.
Den mest massiva och skulpturala av Siréns offentliga byggnader är kongresspalatset i Bagdad (1978–1982), en multifunktionell byggnad på 250 000 kubikmeter. Heikki Sirén vann den internationella tävlingen för inbjudna deltagare som irakiska staten ordnade 1978. Sirén har själv konstaterat att kombinationen av Mesopotamiens historia, stadsbilden i Bagdads administrativa centrum och byggnadens olika funktionella enheter gjorde uppgiften utmanande; han löste den genom att koncentrera utrymmena i en enhetlig byggnadsmassa kring stora, öppna, tre våningar höga centralhallar. De runda tornen som skjuter ut ur fasaden på byggnadens långsidor fungerar som diskussionsutrymmen och öppnar sig mot en foajé. Byggnadens stomme är av betong, och auditoriet, som rymmer 2 000 personer, har en bärande stålkonstruktion. Fasadens material är blåskiftande glaserat tegel i traditionell stil, men formspråket är fullständigt renat från ornamentik. ”Iraks arkitektoniska tradition speglas ändå i den koncentrerade planlösningen och i byggnadens monumentalitet.” Sirén tillgodosåg de krav det heta klimatet ställer genom en kombination av modern teknik och lokala traditioner. Kongresspalatset, som byggdes av finska entreprenörer, valdes till årets betongkonstruktion 1983 och kan betraktas som den finska exportarkitekturens flaggskepp.
Vid sidan av offentliga byggnader och monumentalbyggnader har paret Sirén ritat ett antal fritidsbostäder: alltigenom moderna stockvillor, men byggda med traditionell knuttimmerteknik. I en del villor har väggarna bilats släta, i andra har stockarna lämnats runda. De största husen i rundvirke finns i Japan. Restaurangen vid Seibukoncernens golfcentrum i Karuizawa blev färdig 1974. Restaurangen, som byggdes av tio tums rundvirke från finska Lappland, ligger i ett öppet landskap i en naturpark. Golfcentret i Onuma på Hokkaido består av sex delvis sammankopplade timrade byggnader i olika former. Visuellt understryks deras samhörighet av höga och vida valm- och tälttak. I innerarkitekturen används likaså genomgående obehandlat trä. På sitt eget sommarställe Lingonsö i Barösunds skärgård, placerade makarna enligt gammal skärgårdstradition husen i en klunga i den klippiga öns mest skyddade vik.
Heikki Sirén fick 1970 professors titel, och promoverades 1982 till hedersdoktor i teknik vid Tammerfors tekniska högskola.
Riitta Nikula
Heikki Sirén, född 5.10.1918 i Helsingfors, död 25.2.2013 i Helsingfors. Föräldrar arkitekten, professor Johan Sigfrid Sirén och Ensi Taimi Sigrid Syrjänen. Gift 1944 med arkitekten Katri Anna-Maija Helena (Kaija) Tuominen, född 23.10.1920 i Kotka, död 15.1.2001 i Helsingfors.
VERK. Studentkaféet Servin mökki, Otnäs, Esbo (1952); Otnäs kapell, Esbo (1957); Kyrkan i Orivesi (1961); Drakeldsvägens folkskola, Hagalund, Esbo (1957); Nationalteatern, Lilla scenen, Helsingfors (1954); Lahtis konserthus (1964); Helsingfors stads ämbetshus i Berghäll (1965); Kankaanpää stadshus (1967), församlingshus (1970) och idrottscentrum (1971−1975); Britas idrottscentrum, Helsingfors (1968); Kansallis-Osake-Pankkis cirkelhus vid Hagnäs torg, Helsingfors (1968); Helsingfors evangelisk-lutherska församlingars kanslihus, Berghäll, Helsingfors (1979); Helsingin suomalainen yhteiskoulu, Helsingfors (1972); Rank Xerox byggnad, Esbo (1974); Semesterbyar i Ylläs (1988−1992). Konserthuset Brucknerhaus, Linz, Österrrike (1974); Bostadsområden i Krefeld och Hagen i Tyskland (1965); Bostadsområden i Boussy St. Antoine, Paris (1970); Semesterbyn Lacanau i Bordeaux (1966); Golfcentra Karuizawa (1974) och Onuma (1976) samt semesterbyn Hakone (1976) i Japan; Kongresspalatset i Bagdad, Irak (1982).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. L. Borras, Arquitectura Finlandesa en Otaniemi – Alvar Aalto, Heikki Sirén, Reima Pietilä (1967); Kaija & Heikki Sirén. Architects – Architekten – architectes. Red. E. Bruun & S. Popovits (1976, på engelska, tyska och franska 1978); R. Walden, Finnish Harvest. Kaija and Heikki Sirén’s Chapel in Otaniemi (1998).
BILDKÄLLA. Sirén, Heikki. 1965. Uusi Suomis bildarkiv.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4332-1416928956938