HEININEN, Paavo


(1938– )


Tonsättare, professor, pianist


Paavo Heininen är en av de mest betydande tonsättarna och musikpedagogerna i sam­tidens Finland. Åren 1962–2001 var han professor i komposition vid Sibelius-Akademin. Stilistiskt är Heininen känd som en stram modernist.


 

Paavo Heininen har betecknats som en av de högst utbildade tonsättarna i sin generation. Han studerade först privat för Usko Meriläinen och fortsatte studierna vid Sibelius-Akademin, där han 1960 erhöll diplom i komposition. Bland hans lärare kan nämnas Aarre Merikanto, Einojuhani­ Rautavaara, Einar Englund och Joonas Kokkonen. Heininen fortsatte sina studier för Bernd Alois Zimmermann i Köln 1960–1961 och för Vincent Persichetti och Eduard Steuermann vid Juilliard School of Music i New York 1961–1962. I mitten av 1960-talet företog han en studieresa till Polen, där han studerade för Witold Lutosławski. Heininen studerade också musikvetenskap vid Helsingfors universitet och avlade 1959 kandidatexamen i de humanistiska vetenskaperna.


 

Paavo Heininen blev känd i samband med att den modernistiska musiken fick ett uppsving i Europa. Till skillnad från sina generationskamrater började han inte som nyklassicist – med undantag av några experiment under studietiden – utan utgick ifrån tolvtonsystemet och gick senare vidare mot ett postseriellt uttryckssätt. Det seriella utgjorde dock grunden för hans karriär som kompositör.


 

Heininens första symfoni uruppfördes 1958 och gick till finländsk musikhistoria: dirigenten ansåg symfonin vara så svårspelad att den vid uruppförandet delvis förblev ospelad. Det avspeglar det framtida mottagandet av Heininens musik; från detta ögonblick stämplades han som en svår kompositör.


 

Heininen började komponera opera­musik i början av 1980-talet. Redan vokal­verken The Autumns (1970) och särskilt Reality (1978) för sopran och tio instrument vittnar om en dragning till operan. Operan Silkkirumpu (Sidentrumman), som baserar sig på ett av Zeami Motokiyos­ ­no-skådespel, i sin tur baserat på ett manu­skript från 100-talet, var en beställning av Nationaloperan 1981–1983 och fick sitt uruppförande 1984 i Helsingfors gamla operahus på Bulevarden. Heininen kallar inte Silkkirumpu rätt och slätt för opera utan ”konsert för sångare, musiker, ord, bilder, rörelser”. På så sätt vill han kanske understryka verkets tvärkonstnärliga och virtuosa karaktär, men bestämningen tyder också på att Heininen delade de europeiska modernisternas (såsom Boulez och Zimmermann) ambivalenta förhållningssätt till opera.


 

Silkkirumpu kan också betraktas som ett motdrag till Joonas Kokkonens och Aulis Sallinens musikaliskt mer traditionella och folkliga art av finländsk opera, som särskilt på 1970-talet var välkänd också utomlands. Tillsammans med Veijo Meri författade Heininen librettot till sin andra opera Veitsi­ (Kniven). Veitsi tillkom 1985–1988 och uruppfördes på Operafestivalen i Nyslott 1989. Den har kallats för en ”sociologisk stadsopera”, i sin skildring av cyniskt stadsliv och stadens olika subkulturer.


 

På 1990-talet ägnade sig Heininen huvudsakligen åt kammar- och soloverk samt åt körmusik. Efter sin saxofonkonsert 1983 har han även fortsatt att komponera för saxo­fon. I och med Maiandros, op. 37 (1977), skrivet för radio, närmade sig Heininen elektroniken, ett viktigt element i hans karriär. På 2000-talet tillkom Sini­kosketus (Blå exponering), som undersöker sinustoner och består av bandmusik och instrumentaldelar. Till Heininens främsta verk på 2000-talet hör hans femte symfoni (2003), stråkkvintett (2001) och pianotrio (2003).


 

Vid sidan av sina kompositioner har Heininen verkat som professor och lärare i komposition vid Sibelius-Akademin. Till hans elever hör de internationellt framgångsrika tonsättarna Jukka Tiensuu, Kaija Saariaho och Magnus Lindberg. Heininen har meriterat sig även som skribent; hans essäer om finländska kompositörer hör fortfarande till klassikerna inom området. Därtill har Heininen rekonstruerat flera av sin lärare Aarre Merikantos verk.


 

Liisamaija Hautsalo


 

Paavo Johannes Heininen, född 13.1.1938 i Träsk­ända. Föräldrar folkskolläraren Frans Johannes Heininen och folkskollärarinnan Inkeri Fransina Saranko (tidigare Spring). Gift 1957 med filosofie magistern Anja Anneli Sipolainen.


 

VERK. Operor: Silkkirumpu (Heininen och Z. Motokiyo, 1981–1983); Veitsi (V. Meri, 1985–1988). Orkestermusik: 5 symfonier (1958–2003). Övrig orkestermusik: Tripartita (1959); Soggetto (1963); Adagio… concerto per orchestra in forma di variazioni (1963/1966); Arioso (1967); Tritopos (1977); Dia (1979); Attitude (1980); … Floral View with Maidens Singing (1982); Dicta (1983); KauToKei (1985); Lamentation and Praise (1995). Fanfaareja­ (1996–1997); Kiasma (1998); Murasaki in Casa Ando (1998); Un sourire–un sphinx (1998). Musik för soloinstrument och orkester: 4 pianokonserter (1964–2001/2005); konsert för saxofon (1983); Deux chansons för cello, piano och orkester (1976); cello­konsert (1985); Tuuminki, violinkonsert (1993); violinkonsert (1999). Kammarmusik: 2 stråkkvartetter (1974, 1992/1994); kvintett (1961); Musique d’été (1963/1967); sonata för violin och piano (1970); stråkkvintett (2001). Talrika verk för soloinstrument: Discantus I, för altflöjt (1965); Oculus aquilae för orgel (1968); Poesia squillante ed incandescente för piano (1974); Gymel för fagott och ljudband (1978). För vokalist och orkester: Cantico delle creature för baryton och piano eller orgel (1968); Love’s Philosophy för tenor och piano (1968/1973); Schatten der Erde för mezzosopran och piano (1973); Reality för sopran och 10 instrument (1978). Körverk: The Autumns (1970); ...cor meum... (1976/1979); Four Lullabies (1986); Poetiikka (1986–1990); Kasvot (1990); Etydejä (1990); Tarinankulmia (1994); Me (1998); Kaikuja (1998); Kaukametsä (2000–2002); Elektronisk musik: Maiandros (1977); Sinikosketus (1995/ 2001).


 

PRODUKTION. Miten sävellykseni ovat syntyneet (1976); Vapaus ja lainalaisuus musiikissa. Sibelius-­Akatemian Vuosikirja 1983; Ett (alltför) öppet brev till vänner. Musikrevy 2/1984; Luovuus opetuksessa. Lectio 9/1984; Aistien älykkyys, osa 2. Muoto 1/1985; Sävellyksen opetus. Sävellys ja musiikinteoria 2/1992; Musique en l’an 2000 … tradition et innovation … importance des traditions nationales … Boréales 54–57/1993; Sarjallisuus. Sävellys ja ­musiikinteoria 2/1998; Artiklar och essäer i Musiikki, Finnish music quarterly m.fl. tidskrifter.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Brincker, Introduktion til Paavo Heininen. Dansk Musiktidskrift 2/1989–1990; G. Djupsjöbacka, Istumme ilokivelle. Sata suomalaista yksinlaulua (2001); S. Heikinheimo, The damask drum. Nordic Sounds 2/1984; M. Heiniö, Heininen, dodekafonikko alun pitäen.Suomen musiikin historia VI (1995); J. Kaipainen, Paavo Heininen den mångsidige. Musikrevy 2/1984; J. Kaipainen, Paavo Heininen, Composer, Cosmopolitan, Controversialist. Finnish Music Quarterly 2/1986; L. Kilpiö, Music where different genres meet. Finnish Music Quarterly 1/2001; T. Länsiö, And How does the Avant-Garde Feel This Morning. Finnish Music Quarterly 4/1994; L. Otonkoski, The Knife at Savonlinna. Finnish Music Quarterly 3/1989; L. Otonkoski, The Damask Drum. One Opera of Two Worlds. Finnish Music Quarterly 4/1993; G. Rickards, Paavo Heininen. Contemporary Composers. Chicago (1992); G. Rickards, Paavo Heininen. Finnish Music Quarterly 2/1996.


 

BILDKÄLLA. Heininen, Paavo. Foto: Satu Poijärvi, 1983. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4359-1416928956965

 

Upp