MÄNTYRANTA, Eero


(1937–2013)


Skidlöpare, olympisk guldmedaljör, affärsman


Eero Mäntyranta var under första hälften av 1960-talet en av världens främsta skidlöpare. Han var känd för sin samvetsgranna träning och tillämpade uppfinningsrikt det han sett, hört och läst om skidåkning på sina egna förberedelser och sina tekniska prestationer. Mäntyranta var på sin tid mycket populär. Han var också tänkare som förhöll sig kritisk till träningen och det sätt på vilket idrotten leddes.

 

Eero Mäntyranta vann tre olympiska guldmedaljer: 1960 i stafett 4 × 10 km och 1964 på 15 kilometer och på 30 kilometer. Silvermedalj fick han två gånger (i stafett 1964 och på 15 kilometer 1968) och likaså bronsmedalj (på 30 kilometer och i stafett 1968). Mäntyranta blev världsmästare på 30 kilometer 1962 och 1966, han tog två VM-silver i stafett (1962 och 1966) och brons på 50 kilometer (1966). Han var mångfaldig finländsk mästare och segrade i ett flertal stora tävlingar så som Salpausselkäspelen i Lahtis och Holmenkollen i Oslo samt i Falun och Ounasvaara.


 

Steget till de olympiska skidlöparnas nivå var stort. År 1960 såg man en reflekterande Mäntyranta i skidspåren i Squaw Valley: då han i loppet på 15 kilometer blev sjätte drog han slutsatsen att han inte längre behövde känna någon besvärande högaktning för världstopparna och sålunda skötte han sin uppgift mönstergillt i det finländska stafettlaget som tog hem guldet. Först efter detta var det hans tur att bli finländsk mästare i Ounasvaara.


 

Mäntyranta upplevde höjdpunkten i sin idrottskarriär under de olympiska vinterspelen i Innsbruck 1964, då han hörde till förhandsfavoriterna efter att redan 1962 ha vunnit ett VM-lopp. De tidigare internationella härskarna i skidspåren, Veikko Hakulinen och Sixten Jernberg, hade gett eller höll på att ge plats för nya mästare. Men Mäntyranta hade några oväntade misslyckanden både 1963 och förvintern 1964 i gott minne, och ett uns av osäkerhet tyngde därför hans sinne strax före tävlingen. Trots det fanns en olympiaframgång med i beräkningen för just detta OS. Så lyckades också hans tajmning ovanligt väl. Under tävlingen på 30 kilometer, som åktes i ett fint minusföre, visade han att man i skidtoppen övergått till en ny tid: de första 10 kilometrarna under 29 minuter och sluttiden på 1.30.50,7; i resultatlistan var han på en egen minutnotering. När femton kilometer stod i turen var det töföre i Seefeld; detta bromsade farten något, men inte för Mäntyranta. Han segrade igen, denna gång med över 40 sekunder. De erövrade två individuella guldmedaljerna i samma OS, ledde tankarna tillbaka ända till 1920-talet: bara den norske skidkungen Thorleif Haug hade tidigare förmått göra detsamma.


 

Mäntyranta upphörde med sin aktiva skidkarriär 1968, men inledde träningen på nytt inför vinter-OS 1972. Han var – än en gång – intresserad av att experimentera med nya träningsmetoder. Han var inte framgångsrik vid OS i Sapporo men avslutade sin karriär som skidåkare genom att segra i tävlingarna på 15 kilometer i Lahtis och på 50 kilometer i Ounasvaara.


 

Återkomsten till skidspåren förde med sig både rabalder och tvister. På 1960-talet fick folkets store favorit se baksidan av sin framgångsmedalj. Det pinsammaste var varningen för dopning 1972, då han ertappades med att ha använt sig av amfetamin före spelen. Officiellt var han delvis skyldig, men utslaget visade att det rådde en viss osäkerhet om sanningen och att det även förelåg andra möjligheter. I varje fall lät Mäntyranta sig inte nedslås: tron på idrotten levde kvar.


 

Mäntyranta hade ingen personlig tränare. Han lyssnade, frågade och iakttog och tillämpade sedan vad han hade tagit reda på. Han kände sina egna svagheter och sin styrka. Under sin topperiod använde Mäntyranta sig av intervallträning i synnerhet för att återställa snabbheten och för att trimma toppformen före stortävlingar. Genom sina observationer på träningslägren lade han märke till den omfattande träning som tävlare från sydligare länder bedrev.


 

Mäntyranta som var uppmärksam och gärna experimenterade med sin träning funderade över hur skogsarbete kunde förbättra grundkonditionen. Han bekantade sig med allt tillgängligt skriftligt material om skid- och löpträning och kom fram till att skogsarbete i lämplig utsträckning kunde utnyttjas som en träningsform, lika­så alla slags övningar med olika tyngder. Redan när han tränade för olympiska spelen 1960 avvek han modigt från det gängse träningssättet: landsvägslöpningen föll bort och ersattes av snabba träningspass i terräng och längs skogsstigar.


 

Mäntyranta kände på sig när hans formkurva förbättrades. Inför en stortävling kände han sig som ett bilbatteri som laddades upp – när tävlingen var över och energin tömd kände han sig frigjord. Mäntyrantas hurtiga, spänstiga och gladlynta beteende under topperioden förklaras troligtvis av detta. Tävlandet var hårt men kändes också som en rolig lek.


 

Senare bekantade Mäntyranta sig också ingående med vallandets hemligheter, egenskaperna hos olika slags skidor, näringslära, parkskidåkning och givetvis skidteknik. Efter att ha övertygat sig själv om nivån på sin skidbegåvning insåg han samtidigt att enbart begåvning inte räckte till: man bör också vara tillräckligt uthållig och seg för att steg för steg sträva mot sina mål.


 

På 1950-talet fäste man uppmärksamhet vid uthållighetsidrottarnas blodvärden. Det var allmänt känt att Mäntyrantas fysiska förutsättningar befrämjades av en naturligt hög hemoglobinhalt i blodet.


 

Den självständigt tänkande Mäntyranta riktade tidvis kritik mot träningsaktiviteten, tävlingsarrangemangen och de knappa förutsättningarna för idrottarens vardagliga knog. Det besvärliga var att toppåren av hans karriär inföll under en tid då det inte fanns några möjligheter till avlönad yrkesmässig träning, även om det redan fanns tecken på den professionella idrottens ankomst. Det innebar att även idrottsmännen så småningom började bevaka sina intressen. Mäntyranta var ofta deras förtroendeman, men detta gillade inte alla idrottsledare.


 

I sina memoarer (1968) betonar Mäntyranta att han inte känt vrede eller bitterhet gentemot någon när han varit av avvikande åsikt eller när han framfört kritik, utan oberoende av olika åsikter velat upprätthålla vänskapliga relationer med alla. Ilsken blev han först 1972, då han efter att på nytt ha vågat sig ut i tävlings- och olympiaspåren blev föremål för hård offentlig kritik.


 

Redan som ung skidaspirant funderade Mäntyranta också över andra mål i sitt liv. ”Jag var tvungen att åka skidor så bra som möjligt för att kunna komma bort från skogen. Å andra sidan verkade det som om jag var tvungen att vara i skogen för att kunna åka så bra som möjligt”, sade han och konstaterade senare att idrotten till en början var en ädel idé, som han bedrev av ren entusiasm, men att den också redan tidigt blivit ett medel för att få ett bättre yrke och en bättre existens. Skidåkningen och träningen upptog en stor del av hans tid, men trots det byggde han med hjälp av sin svärfar också ett ståtligt hus i Nivan­pää by i Pello. Bekantskap med nya idrottskamrater och resor utomlands fick skidmästaren att börja studera svenska, till vilket han sporrades av en tv-apparat som han vunnit i pris – i Pello, som ligger i västra Lappland, invid den svenska gränsen, var det vid den tiden ännu inte möjligt att se andra program än de rikssvenska. Den sällskaplige och gladlynte Mäntyranta hade både nytta och nöje av sina förbättrade språkkunskaper.


 

Sedan Eero Mäntyranta lämnat arbetet i skogen bakom sig var han tullvakt 1958–1965 och övertullvakt 1965–1966 och därefter ungdoms- och idrottsledare samt nykterhetsarbetare i Pello kommun. Han tillverkade också leksaker och var verksam som försäkringsagent och affärsman. Sedan han lämnat tävlingsbanorna var han mycket upptagen av att följa med och stödja systersonen Pertti Teurajärvis utveckling på skidlöparbanan. Teurajärvi nådde den nationella toppen, han var en skidlöpare som var framgångsrik i synnerhet på långa sträckor och vars mest lysande internationella framgång blev en guldmedalj vid olympiska spelen i Innsbruck 1976, då han åkte den tredje sträckan för det finländska stafettlaget. I Pello kommun har Mäntyranta hedrats med både en staty och ett museum.


 

Heikki Klemola


 

Eero Antero Mäntyranta, född 20.11.1937 i Pello, död 30.12.2013 i Uleåborg. Föräldrar Juho Iisakki Mäntyranta och Tyyne Matilda Mäntyranta. Gift 1958 med Rakel Enbuske.


 

PRODUKTION. Kairoilta kisaladuille (tills. med P. Vuorio, 1968).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Hannus, Lankojärveltä kullan ja kunnian laduille. Kultaa, kunniaa, kyyneleitä (1979); M. Hannus, Lapin noita. Huippu-urheilun maailma IV. Talviurheilu (1980); M. Hannus, Suomalaiset hiihtäjät. Talviurheilun tähdet (1986); E. Mäntyranta & P. Vuorio, Kairoilta kisaladuille (1968); Suuri olympiateos I (1978).


 

BILDKÄLLA. Mäntyranta, Eero. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4418-1416928957024

 

Upp