KARI, Kaarina


(1888–1982)


Gymnastikledare, hälsofostrare


Målet för gymnastikläraren och läkaren Kaarina Kari var att få kvinnor i alla åldrar att ägna sig åt motion och hälsosamma levnadsvanor. Hon var gymnastikledare, och under hennes ledning introducerades längdåkning, fjällskidåkning och exkursionsaktivitet för kvinnor vid sidan av gymnastik och folkdans. Kari var också banbrytare i Finland i fråga om gymnastik för äldre personer. Som gymnastiklärare och skolläkare vid Helsingfors finska normallyceum för flickor deltog hon i planeringen av fysisk fostran och hälsofostran i skolorna.


 

Kaarina Kari inledde sin skolgång under knappa förhållanden i Tammerfors, dit modern flyttat i början av seklet sedan hon blivit änka och ensam skulle försörja två barn. År 1908 flyttade familjen till Helsingfors, där dottern, som älskat gymnastik och idrott sedan barndomen, inledde sina studier till gymnastiklärare. Till en början deltog hon i en gymnastikledarkurs arrangerad av Finska kvinnors gymnastikförbund och anslöt sig till Helsingin Naisvoimistelijat (Helsingfors kvinnogymnaster) och Finska folkdansens vänner. Hon var också med om att 1912 grunda sällskapet Naisylioppilasvoimistelijat (Kvinnliga studentgymnaster) vid universitetet. Efter gymnastiklärarexamen inledde Kari studier vid medicinska fakulteten vid sidan av sin befattning som gymnastiklärare. Hon avlade medicine licentiatexamen 1925.


 

Läkarutbildningen kompletterade snarast yrket som gymnastiklärare, vilket också varit hennes avsikt. Kari verkade främst som överlärare vid Helsingfors finska normallyceum för flickor. Dessutom skötte hon skolläkarens uppgifter och ibland även en privat praktik. I samarbete med skolstyrelsens gymnastikinspektör Anni Collan verkade hon i synnerhet för att utveckla hälsovården i skolorna. Kari publicerade en rad läroböcker i hälsovård som användes i skolor och t.ex. i hushållningskurser. Hon lät nykterhetsupplysning och antitobakskampanjer ingå i hälsofostran, och hon publicerade även upplysningslitteratur i dessa ämnen.


 

Kari förblev ogift. Efter moderns och broderns tidiga död blev kretsen kring kvinnogymnastiken hennes familj. Föreningskarriären började 1917, när hon valdes in i styrelsen för den finska avdelningen vid den omordnade organisationen Suomen naisten liikuntakasvatusliitto – Förbund för fysisk fostran för Finlands kvinnor (SNLL, tidigare Finska kvinnors gymanstikförbund). År 1921 efterträdde hon Anni Collan som ordförande för avdelningen, som nu blivit ett självständigt finskspråkigt – och vid grundandet mycket finsknationellt – förbund. Kari ledde verksamheten åren 1922–1954, under förbundets uppbyggnad och stabilisering då organisationens medlemsantal ökade från 2 500 till 50 000.


 

Karis karriär som utvecklare av kvinnogymnastiken och skapare av olika gymnastikprogram har oförtjänt hamnat i skuggan av hennes föreningsarbete, för hon var också en idérik och skicklig gymnastikledare. I början av 1920-talet gjorde hon en studieresa till Danmark och inhämtade där en hälsogymnastikteknik, den populära ”Bukh-gymnastiken”, som utvecklats av dansken Niels Bukh. I början av årtiondet gav Kari undervisning i Bukhs gymnastik och andra gymnastikämnen för kvinnor även vid det nyligen grundade Arbetarnas idrottsförbund. Hon ledde också de stora fältuppvisningarna under SNLL:s gymnastikfestivaler på 1920-talet. Festivalprogrammet 1929, som genom sina rytmiska och rörliga inslag var långt före sin tid, hade planerats av Kari, och hon undervisade i det också i radio (för första gången i Finland). Senare blev Kari under namnet ”Kaija-tohtori” (Doktor Kaija) en flitig hälsokåsör i radion.


 

Kari var också en skicklig redskapsgymnast, och hon utnyttjade flitigt redskap i sin undervisning. Hon började utveckla olika gymnastikredskap på 1930-talet, speciellt med tanke på gymnastik för äldre. Under Karis tid blev också de övriga åldersgrupperna en bestående del av förbundets program: flickor, mödrar och spädbarn.


 

Under Karis ledning besökte SNLL:s elit- och massgymnastikgrupper de nordiska länderna och Tyskland. I de olympiska spelen i Berlin 1936 deltog 200 kvinnliga gymnaster och dansare från förbundet. Under samma resa stiftade Kari bekantskap med gymnastiken i de tyska skolorna, och senare under olympiaåret gjorde SNLL:s trupp en lång turné i Tyskland. Förutom i Tyskland knöts kontakter också i de nordiska länderna, Baltikum och Ungern. Däremot anslöt sig SNLL inte till Nordiskt förbund för kvinnogymnastik, som leddes av Elli Björkstén. Vid slutet av 1930-talet fick frändefolkstanken och äktfinskheten en än mer betydande roll inom SNLL; det är dock oklart i vilken mån detta berodde på Kari.


 

I idrottshistorien är Kari känd som en nitisk motståndare till kvinnlig tävlingsidrott. Gymnastik var för henne uttryckligen en motionsform för hela folket, och detsamma gällde idrott men inte tävlingsidrott. Kari talade entusiastiskt för idrottsmärket; märket som instiftats 1912 var en föregångare till senare motionsidrott. Kari redigerade på trettiotalet Naisen urheilukirja (Kvinnans idrottsbok) där gränserna för kvinnlig idrott utstakades. I flera artiklar presenterar hon de fysiska och psykiska riskerna med kvinnlig tävlingsidrott, även med grova argument: ”Lagerkransen dämpar lusten till moderskap.” Här var det dock i högsta grad fråga om en revirstrid: SNLL och Kari ville behålla kontrollen över kvinnornas motion.


 

Friluftsliv och vandring var Karis passion. Som den första i Finland tog hon sina trupper på fjällvandringar och senare på fjällåkningar. Kurser i längdåkning började förbundet anordna på 1920-talet. Karis elever gjorde de första skidutfärderna vid slutet av 1920-talet inom ramen för skolans verksamhet enligt svensk modell. Detta blev en början till skolornas sportlov, som Kari sedermera utvecklade tillsammans med Anni Collan. Kari var också intresserad av teknik och i synnerhet av fotografering och filmning, och därför kunde flera av kvinnornas utfärder och vandringar i fjällen, som var en del av 1930-talets kroppskultur, förevigas på fotografier och i kortfilmer. De var också ett utmärkt sätt att marknadsföra nya motionsformer för förbundets medlemmar.


 

Till Karis otaliga initiativ hörde grundandet av tidskriften Voimistelunohjaaja 1948 samt inledandet av gilleverksamhet för de äldre medlemmarna av förbundet. Under Karis tid byggde SNLL idrotts­institutet Kisakallio i Lojo, som med sina kursdeltagare blev ett laboratorium för hennes gymnastikidéer. Inställningen till Kisa­kallio är ett tydligt uttryck för Karis arbets- och livsstil: till såväl studenternas som lärarnas skyldigheter hörde att reparera och städa lokalerna. De vänner som levde nära Kari deltog i ett livslångt ”talkoarbete”. I synnerhet kassören Anna Järvinen och SNLL:s verksamhetsledare Anna Lehtonen fick axla rollen som verkställare av Karis mångahanda projekt. På detta sätt kunde Kari, som också själv var mycket flitig, sköta alla sina skiftande uppgifter och förtroendeuppdrag.


 

Trots försämrad syn var Kari litterärt produktiv fram till sina sista dagar. Ännu under sina sista år ledde hon gymnastikkurser för äldre. Hon var lyhörd för sin egen kropp och försökte identifiera dess förändringar. Kaarina Kari var en av de sista kraftgestalterna inom kvinnlig motion, för vilka kvinnornas gymnastikrörelse handlade om att skapa en egen värld för kvinnor som utgick från deras egna behov och prioriteringar.


 

Leena Laine


 

Kaarina Kari, född 17.12.1888 i Kalvola, död 21.3.1982 i Helsingfors. Föräldrar kaplanen Kaarlo Kustaa Kari och bondedottern Maria Ylipohja.


 

PRODUKTION. Primitiivinen eli perusvoimistelu (1922); Yhdistysopas naisvoimistelijoille (1926); Ohjelmia naisvoimisteluyhdistyksille (1930, red.); Terveydenhoidon opas kodeille ja naisille (1932); Naisen urheilukirja (1933, red.); Oppikoulun terveysoppi (tills. med K.U. Suomela, 1933); SNLL itsenäisillä laduilla (1934, red.); Kaija-tohtorin terveyspakinoita (1935); Äiti, kasvata minut terveeksi (1945); Terveysoppi (tills. med V. Lahtinen, 1949); Naisten telinevoimistelu (tills. med E. Kopponen & E. Kiljunen, 1952); Voimistelunjohtajan peruskirja (1952); Naisvoimistelun systemaattinen liikuntaoppi (1960); Ikälisää voimistelusta (1965); Kumivannevoimistelu I−II (1973−1978); Haltin valloitus (1978). Talrika tidskriftsartiklar i bl.a. Kisakenttä.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kaarina Karis arkiv, Finlands Idrottsarkiv. J. Aronen et al., Suomalaisten suhtautuminen kansallissosialistisen Saksan olympiakisoihin 1936. Finlands idrottshistoriska förenings årsbok1994; I. Kleemola, Kaarina Kari. Liikuntaa koko elämä (1988); I. Kleemola, Naisliikuntaa 100 vuotta (1996); E. Kopponen, Kaarina Kari 60-­vuotias. Kisakenttä 20/1942.


 

BILDKÄLLA. Kari, Kaarina. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4426-1416928957032

 

Upp