ÖSTERHOLM, John 

(1882–1960) 

Riksdagsman, rektor, skolråd 

John Österholm var ledamot av Finlands riksdag under en längre oavbruten period än någon annan. Han representerade Svenska folkpartiet i Nylands län och i Helsingfors från 1919 till hösten 1960, då han på grund av sjukdom blev tvungen att avgå. Som rektor för en folkhögskola och ett arbetarinstitut verkade han länge för folkbildningen. 

Trots sin långa karriär som riksdagsman blev John Österholm, som hörde till Svenska folkpartiets (SFP) liberala flygel, aldrig invald i partiets högsta ledning, och han blev heller aldrig minister. Hans högsta formella post var ordförandeskapet för partiets riksdagsgrupp. Han var ändå en mycket respekterad äldre riksdagsman, i synnerhet under åren efter andra världskriget. Hans synpunkter hade stor tyngd när partiet stakade ut sin linje och ofta även vid regeringsbildningar. 

Redan under sina första perioder i riksdagen var Österholm en aktiv opinionsbildare. Hans sätt att främja de svenskspråkigas intressen irriterade ibland de borgerliga finska partierna. Han lierade sig t.ex. med socialdemokraterna för att skära ned bidragen till skyddskårerna och sålunda få stöd för språkpolitiken också från vänsterhåll. Följaktligen uttryckte t.ex. president Lauri K. Relander ofta sitt missnöje med Österholm, som i egenskap av redaktör vid Västra Nyland även kunde utnyttja pressen för att framföra sina vassa politiska åsikter. Österholm ingick också i en kommitté av borgerliga politiker i den s.k. laglighetsfronten, som motsatte sig Lapporörelsen. 

När Finland under försommaren 1941 förberedde sig för att delta i det tyska anfallskriget i öster, hörde Österholm till de politiker som förhöll sig kritiska till planerna. Han fruktade framför allt att landets relationer till de övriga nordiska länderna skulle skadas av den nya orienteringen mot Tyskland. Han kritiserade också J. W. Rangells regering för att ha hemlighållit fakta för riksdagen. Under senare delen av fortsättningskriget anslöt sig Österholm till den s.k. fredsoppositionen, som motsatte sig kriget och krävde att regeringen skulle gå med på de eftergifter som Sovjetunionen ställde som villkor för att sluta fred. 

I det nya läge som uppstod efter kriget valdes Österholm till ordförande för sin riksdagsgrupp, och hans inflytande i partiet växte. I egenskap av gruppordförande hörde han från 1944 till SFP:s regeringsförhandlare, och särskilt hösten 1944 försökte han själv bli minister – dock utan att lyckas. Eftersom han stod utanför beslutsfattandet under krigsåren, kunde han kraftigt fördöma den politik som då hade förts. Det här blev särskilt tydligt sommaren 1945, när han tillsammans med Urho Kekkonen och en grupp vänsteraktivister lämnade in en interpellation om att de som var skyldiga till kriget skulle dömas. 

Fastän president Paasikivi långtifrån alltid delade Österholms åsikter, var det presidentens vilja som var avgörande när Österholm utsågs till medlem av den finska fredsdelegation som skickades till Paris. Avsikten var nämligen att delegationen skulle få en så bred politisk förankring som möjligt. Österholm hade också i övrigt från slutet av 1940-talet en central ställning såväl vid regeringsförhandlingarna som när SFP formulerade sin ståndpunkt t.ex. i fråga om Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten, eller VSB-pakten, med Sovjetunionen och i fråga om kommunisternas regeringsduglighet. När det på 1950-talet blev aktuellt med närmare samarbete med de andra nordiska länderna, var Österholm en av de ivrigaste förespråkarna för detta samarbete och för att Finland skulle bli medlem i Nordiska rådet. 

Även som folkbildare gjorde Österholm ett långt och gott dagsverke. Han är en god exponent för den rörelse som i början av seklet växte fram för folkbildningsarbetet. I Österholms fall riktades intresset primärt mot den svenska allmogen i de nyländska bygderna som han ville väcka till medveten svenskhet och politisk mognad. År 1906 bestämde sig Österholm för att lämna universitetsstudierna i och för att helt koncentrera sig på folkbildningen. Han företog studieresor till Sverige och Danmark för att bekanta sig med folkhögskoleväsendet i dessa länder och 1906 anställdes han som lärare vid folkhögskolan i Östra Nyland belägen i Kuggom utanför Lovisa. Redan 1908 blev han skolans rektor och stannade på denna post fram till 1923. Att Österholm tog sitt folkbildningsuppdrag på allvar framgår av att han mellan 1902 och 1960 höll totalt 1046 föredrag med en klar utveckling mot mer politiska och fosterländska inlägg allteftersom åren gick. 

På grund av Österholms riksdagsarbete som började 1919 försvårades hans arbete som rektor för folkhögskolan i Kuggom och Helsingfors blev hans nya bostadsort 1922. En vakans som rektor vid Helsingfors stads svenska arbetarinstitut (Arbis) yppade sig nästan samtidigt och i den rollen stannade han fram till 1950. Här räknades hans elever så småningom i tusental medan de vid folkhögskolan räknats i tiotal. Österholm var styrelseledamot i Svenska Folkskolans Vänner mellan 1923–1944 och 1943 tilldelades han hederstiteln skolråd. 

Mikko Uola 

John Emil Österholm, född 5.10.1882 i Ekenäs, död 16.11.1960 i Helsingfors. Föräldrar handlanden Edvard Emil Österholm och Maria Alexandra Sällström. Gift 1922 med Helmi Carpelan (född Sivén). 

PRODUKTION. Tre år svensk riksdagspolitik (1948); En tid av svår anpassning. Finländsk och finlandssvensk politik 1945–1960 i John Österholms översikt (1984). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlandssvenskt frisinne. Festskrift tillägnad John Österholm 5.10.1952 (1952); Finländska gestalter II (1962); R. Friberg, Under mörka moln (2006); M. Jokipii, Jatkosodan synty (1987); J. K. Paasikivi, J. K. Paasikivis dagböcker 1944–1956 I–II (1986); L. K. Relander, Presidentin päiväkirjat I–II (1967, 1968). 

BILDKÄLLA. Österholm, John. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4456-1416928957062

Upp