BRENNER, Elias


(1647–1717)


Miniatyrmålare, numismatiker, assessor


Elias Brenners intresse för fornforskning och dokumentation av fornminnen väcktes i Uppsala på 1660-talet. Han blev småningom en ledande förmåga på området. Hans verksamhet var ett uttryck för det stora intresse för fornforskning i Rudbecks anda som blomstrade i Sverige och Finland vid slutet av stormaktstiden. Elias Brenner var ändå mer kritisk än de övriga rudbeckianerna och begränsade sig till bildmässig gestaltning. Brenner, som var en skicklig tecknare, blev senare intresserad av att måla miniatyrporträtt och hans namn har gått till den svenska och finländska 
miniatyrkonstens historia.

 

Som son till den välbärgade kyrkoherden i Storkyro fick Elias Brenner en god uppfostran. Efter skolgång i Nykarleby och Björneborg började han 1663 studera vid universitetet i Uppsala. Hans far Isaacus Brennerus var en skicklig amatörmålare – ett självporträtt av kyrkoherden hänger i Ylistaro kyrka – och sonen visade sig äga en ännu större talang än fadern. Elias Brenner lämnade snart sina teologiska studier och ägnade sig åt att avbilda monument och fornminnen för professor Olaus Verelius i Uppsala. Också Johannes Schefferus, innehavare av den skytteanska professuren, hörde till Brenners lärare. Inom denna 
vetenskapsgren på modet nådde Brenner ett mästerskap vad beträffar föremålens avbildning. Utan att ha avlagt någon examen blev Brenner 1668 ritare och kopparstickare vid Antikvitetskollegiet.

 

Den unge Brenner var en entusiastisk fornforskare. Hans chef vid Antikvitetskollegiet, Johan Hadorph, ledde antikvarisk-topografiska forskningsresor till olika delar av riket; Brenner tecknade av fornminnen och graverade dem sedan i koppar. Han dokumenterade runstenar, sigill och vapen i kyrkorna på resorna till Vadstena, Linköping, Skänninge, Bjälbo och Läckö. I Vadstena förevisade han klostrets minnesmärken för den unge kung Karl XI. Till hans mest kända gravyrer hör bilderna av altarskåpet i Uppsala domkyrka, senare förstört i branden 1702, och av Birger Peder
sons gravsten som trycktes i Johan Peringskiölds Monumenta.

 

Brenner fick den 5 oktober 1670 i uppdrag att dokumentera fornminnen i Finland. Det var den första antikvariska exkursion som företogs i Finland, en resa på sammanlagt cirka 2500 kilometer. Resan resulterade i ett digert material: ett stort antal teckningar av gravstenar och vapen från Åbo domkyrka, Nousis och Storkyro. Från Åbo medförde Brenner gamla handskrifter till Stockholm. Sammanlagt besökte Brenner omkring fyrtio kyrkor i Finland och Österbotten och slotten i Åbo, Tavastehus och Viborg. Ytterligare en resa, som följde Karl XI:s eriksgata, resulterade i ett stort antal teckningar.

 

Brenner tröttnade småningom på fornminnena och började intressera sig för miniatyrkonsten som var på modet vid denna tid. Först som samlare – till Brenners samling hörde flera av den samtida miniatyrkonstens pärlor, bl.a. miniatyrporträtt utförda av Alexander Cooper och Pierre Salignac. Genom självstudium nådde miniatyrmålaren Brenner en nivå som inte står förebilderna efter. Han öppnade ateljé i Stockholm och var snart en förmögen man. Hans karakteristiska stil, den noggranna och eleganta teckningen, de uttrycksfulla kompositionerna och den välbalanserade färgskalan, bidrog till att efterfrågan på hans miniatyrer var stor. Enligt Lars Pettersson hörde Brenners miniatyrer till de främsta i dåtidens Europa. Pettersson framhåller också miniatyrporträttens psykologiska träffsäkerhet. Från 1677 var Brenner hovminiatyrist, först utan lön, men från 1684 på avlönad tjänst. I synnerhet änkedrottningen Ulrika Eleonora var förtjust i Brenners 
miniatyrkonst. Brenner skrev också en liten handbok i miniatyrmålning, Nomenclatura (1680). Dessutom ritade och målade han vapensköldar för Riddarhuset. Eftersom hans miniatyrer ofta var osignerade, har det inte varit lätt att identifiera dem.

 

Brenner har också lämnat spår i kopparstickets historia. Särskilt porträtten av släktingarna och Karl XI, Urban Hiärne och Nils Gyldenstolpe har gått till konsthistorien. Brenner graverade också stadsvyer (särskilt från Stockholm) och bilderna från Finland i Suecia antiqua et hodierna.

 

Brenners mångsidiga samlarnatur kom till uttryck också i hans intresse för numismatik. Han samlade gamla mynt, gjorde kopior av dem och gav ut första delen av det illustrerade storverket Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum, den svenska numismatikens magnum opus. Det ledde till att Brenner 1692 utnämndes till assessor i Antikvitetskollegiet med uppmaningen att fortsätta arbetet. Den andra volymen blev ofullbordad och kom ut fjorton år efter Brenners död, kompletterad av N. Keder (1731). Boken innehåller avritningar av 574 mynt med kommentarer. Brenners egen numismatiska samling omfattade 687 nummer.

 

Brenner dolde på intet sätt det faktum att han var finländare till börden. Hans umgänge i Stockholm bestod delvis av österbottningar, många av dem släktingar till honom. Mest känt av Brenners filologiska alster är manuskriptet ”Några af finska på svenska öfversatte ordspråk” (1706, Rålambska samlingen, Kungliga biblioteket), som innehåller översättningar av kyrkoherden Henricus Florinus finska ordspråkssamling från 1702. Enligt Brenner var de finska ordstäven på intet sätt sämre än ”andra cultiverade nationers ordspråk”, snarare bättre genom sin kortfattade, slagkraftiga lydelse. ”Detta finska språket (är) mäckta kort och laconiskt, så at en Finne ofta kan utföra det med 2 eller 3 ord, som man elliest i andra språk behöfver 10 ord til”, tillade han. I förordet antog Brenner att finskan inte hade några släktspråk i Europa, utan snarare i Asien och vid Kaspiska havets kust, ett eko av kusinen Henrik Brenners undersökningar. Elias Brenner var också intresserad av lånord från germanska fornspråk i finskan och nedtecknade en lista över dylika lånord i ett brev till Erik Benzelius 1716. 


 

Brenner ägde två hus i Stockholm. Han var i sitt andra äktenskap gift med den kända skaldinnan Sophia Elisabeth Weber. Av fru Brenners förtjusande tillfällighetsdikter att döma var livet i det Brennerska hemmet glatt och trevligt. Till trivseln bidrog familjens välartade döttrar, av vilka några dog före föräldrarna. I anteckningar från 1710 då pesten drabbade Stockholm ger Brenner uttryck för djupa tankar om alltings förgänglighet.

 

Brenners kvarlåtenskap, som omfattade sällsynta böcker och handskrifter, har katalogiserats (S.L. Gahm-Perssons biografiska samlingar 7, Uppsala universitetsbibliotek). Brenners s.k. Cabinet, som innehöll svenska och utländska mynt och medaljer, ädelstenar, indiska konstföremål och konkylier från oceanerna, såldes i London (katalogen från 1728 har bevarats), återkom till Sverige och fördes sedan till Ryssland; samlingens senare öden är okända.

 

Kari Tarkiainen


 

Elias Brenner, född 18.4.1647 i Storkyro, död 16.1. 1717 i Stockholm. Föräldrar kyrkoherden Isaacus 
Brennerus och Susanna Werenberg. Gift 1676 med Erengard Stamm, 1680 med Sophia Elisabeth 
Weber.

 

VERK. Miniatyrporträtt i Nationalmuseum, Kungliga biblioteket, Malmö museum, Skokloster, Västerås gymnasium, samtliga i Sverige samt i privatsamlingar i Sverige. Miniatyrer i Finlands nationalmuseum och Sinebrychoffs konstmuseum i Helsingfors liksom i privatsamlingar i Finland. Se E. Aspelin, Elias Brenner (1896); K. Asplund, Den svenska porträttminiatyrens historia. Konsthistoriska sällskapets publikation 1916; Katalog över Nationalmuseums miniatyrsamlingar i Stockholm.

 

PRODUKTION. Nomenclatura et species colorum miniatæ picturæ. Stockholm (1680); Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum, thet är en skatt af svenskt mynt. Stockholm (1690−1691) (2. utökade upplagan Stockholm 1731); Ett flertal posthumt publicerade texter, manuskript i Kungliga biblioteket, bl.a. Gamble monumenter i stoor-förstendömet Finnlandh affrijtadhe anno 1671 och 1672; Åtskilliga vapen utur finska kiörkor, se bibliografi i E. Vennberg, Elias Brenner. Svenskt Biografiskt Lexikon 6. Stockholm (1926); brev i Uppsala universitetsbibliotek, Linköpings stiftsbibliotek.

 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Aspelin, Elias Brenner (1896); K. Asplund, Den svenska porträttminiatyrens historia. Konsthistoriska sällskapets publikation 1916; N.L. Rasmusson, Elias Brenner als Mittel-
alter-Numismatiker. Dona numismatica Walter Hävernick zum 23. januar 1965 dargebracht. Hamburg (1965); P. Sarvas, Elias Brennerin Thesaurus Nummorum. Ars. Suomen Taide 2 (1988); C.G.U. Scheffer, Kring Elias Brenner. Heraldica fennica (1978); L. Pettersson, Eräitä suurvalta-aikaisen taiteemme ilmiöitä. Valvoja 1961; K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige 1. Inflyttarna från Finland under det gemensamma rikets tid (1990).

 

BILDKÄLLA. Brenner, Elias. Miniatyr: F. Hjelm (kopia av porträtt). Finlands nationalmuseum. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4509-1416928957115

 

Upp