Skriv ut
SCARIN, Algot
(1684–1771)
Historiker, professor
Algot Scarin var först i Finland med att huvudsakligen ägna sig åt historisk forskning. De tidigare innehavarna av professuren i historia hade antingen intresserat sig för forskning inom moralfilosofi och statskunskap, som sorterade under samma lärostol, eller använt sin ställning som en språngbräda för att nå högre akademiska befattningar. Scarin var den ende professionelle forskaren på området i Finland under början av 1700-talet och kom att forma finländarnas historiesyn på ett avgörande sätt, samtidigt som han lade en grund för sina efterföljare.
Algot Scarin var hemma i Skara, och skrevs 1704 in vid Uppsala universitet där han framför allt ägnade sig åt historia. Han påverkades i hög grad av den dåvarande bibliotekarien vid universitetet, sedermera ärkebiskopen, Eric Benzelius d.y. Benzelius var den förste i Sverige som lärde ut ett kritiskt studium av historia, vilket stod i motsats till göticismen. Scarin verkade också som amanuens under Benzelius och introducerades i biblioteksförvaltning av denne, en lärdom han kom att utnyttja under tjänsteåren i Åbo.
När Åbo akademi öppnade på nytt efter stora ofreden, valdes Scarin 1722 till professor i historia och moral. Hans egentliga tjänsteutövning inledde han året därpå. Scarin gifte sig med Anna Catharina Roland, som var änka efter professorn i retorik vid Åbo akademi, Lars Alstrin, och åtog sig att försörja hans två barn. Scarin innehade professuren till 1761, vilket var osedvanligt länge. Vanligtvis upphöjdes professorerna i humaniora under karriärens gång till teologiska fakulteten, där lönen var avsevärt högre. Även Scarin erbjöds denna möjlighet vid ett par tillfällen, men han avböjde och sade sig vilja forska i historia.
Scarin var en flitig och omtyckt föreläsare. Varje år höll han både obligatoriska offentliga föreläsningar i akademins auditorium och privata föreläsningar i sitt hem. Innehållet i de offentliga föreläsningarna var noga fastställt i akademins statuter, och därför brukade Scarin i allmänhet basera dem på någon bok som han kommenterade. Ämnet för de offentliga föreläsningarna var vanligtvis moralfilosofiskt. I sina privatföreläsningar behandlade han däremot historiska frågor i ett brett perspektiv, ofta med utgångspunkt i sin egen forskning.
Scarin förde med sig en ny föreläsningsform från Uppsala, avislektionen. Undervisningen utgick från nyheter i tidningarna, som föreläsaren kommenterade och gav en historisk bakgrund till. Scarin använde sig av utländskt material – på den tiden publicerades inte en enda tidning i Finland – och via fria associationer kunde han övergå till att ta upp omfattande historiska problemställningar.
Scarin handledde och skrev också själv flitigt dissertationer. Under hans presidium publicerades 127 avhandlingar, varav 46 sorterade under ämnet historia och de övriga under statskunskap och moral. Det är för det mesta inte möjligt att med säkerhet fastställa vem som har skrivit en avhandling. Troligtvis har Scarin själv skrivit de flesta av de historiska dissertationerna, eller åtminstone varit en aktiv handledare; hans eget tänkesätt avspeglar sig tydligt i texten. Avhandlingarna i moral och statskunskap var för det mesta på en så elementär nivå att det är svårt att dra några egentliga slutsatser om skribenten.
Scarin valdes till bibliotekarie för Åbo akademi 1747. Biblioteket befann sig vid denna tid i förfall, vanskött som det var av Scarins föregångare. Scarin började genast ordna samlingarna efter modell från Uppsala. Han genomförde en fullständig inventering, förnyade katalogiseringen, anskaffade nya bokhyllor, försökte förbättra brandsäkerheten i biblioteket och utökade idogt dess samlingar.
I sin historieforskning koncentrerade sig Scarin på tre områden: Sveriges fornhistoria, goternas vandringar och Sveriges, inklusive Finlands, medeltid. De två förstnämnda står i samband med den stora omvälvning inom svensk historievetenskap som ägde rum under början av 1700-talet.
Under hela stormaktstiden hade den rådande historieforskningen präglats av göticismen, som starkt betonade ett storslaget nationellt förflutet. De historiska metoderna och källorna valdes så att man fick önskat slutresultat. Därmed påvisade historikerna under 1600-talet att Sverige var världens äldsta rike som fordom hade styrt hela Europa och delar av Asien och Afrika. Sverige hade dessutom varit civilisationens centrum där andra folk, som till exempel grekerna, inhämtat vetenskap och konst.
Dessa tidiga kapitel i den göticistiska historieskrivningen blev föremål för kritik vid 1700-talets början. Den nya historiesynen företräddes i Sverige framför allt av Eric Benzelius d.y., Jacob Wilde och Olof Dalin samt i Finland av Scarin. Den göticistiska synen på fornhistorien byggde på Bibeln och på delvis förfalskat skriftligt material kring den. Alla människor härstammade från Noak och hans söner. Enligt göticistisk tradition vandrade Jafets son Magog norrut med sina härskaror och grundade riket Sverige. Från honom utgick en serie kungar som i obrutet led hade efterträtt varandra fram till tidpunkten för studiet.
Scarin ställde sig skeptisk till denna uppfattning. Han förkastade naturligtvis inte Bibelns berättelse om Noak, men han ansåg att man inte visste någonting med säkerhet om svenskarnas fornhistoria och underströk vikten av källornas autenticitet. All kunskap måste dokumenteras såsom härstammande från äkta källor, även om någon åtskillnad mellan primära och sekundära källor inte gjordes. På grund av denna princip kunde Scarin inte godkänna göticismen och ansåg inte Sverige vara civilisationens vagga.
I sin forskning kring Finlands medeltid inriktade sig Scarin inte speciellt på Finlands historia, till skillnad från Henrik Gabriel Porthan efter honom. Scarin såg Finland som en ännu delvis outforskad del av Sverige. Scarins planer var emellertid mer vidlyftiga än tiden och hans krafter medgav. Han publicerade en kortfattad undersökning av Juustens Biskopskrönika, men åstadkom inte något mer omfattande arbete. Under nära nog hela sitt liv forskade Scarin i Åbo domkyrka, men av det återstår endast två fragment: ett litet brottstycke i ett brev samt en avhandling som inte blev mer än en torso, som respondenten inte hade råd att låta trycka. Troligtvis publicerades delar av Scarins studier kring Åbo domkyrka senare i avhandlingar gjorda under ledning av hans efterträdare, Johan Bilmark.
Andra forskningsresultat gällande medeltiden ingår i lokalhistoriska avhandlingar som Scarin handlett. De behandlar Åland, Uleåborg, Virmo och Helsingfors samt Vänersborg i Västergötland. Dessutom publicerades två avhandlingar om Nådendals kloster.
I de avhandlingar i statskunskap och moral som Scarin handledde behandlas regentens och folkets inbördes skyldigheter enligt Samuel von Pufendorfs naturrättsfilosofi. Samma teman togs upp under Scarins offentliga föreläsningar. Enligt von Pufendorf är regentens ställning och skyldigheter inte givna av Gud, såsom man allmänt framställt saken på 1600-talet. Scarin gav von Pufendorfs samhällsteori en historisk tillämpning, och lade fram tolkningar av samhällsutvecklingen i Sverige som baserade sig på teorin om ett samhällskontrakt. Pufendorf ansåg att maktbalansen mellan regenten och folket växlat under olika epoker. Denna uppfattning passade bra in på 1700-talets Sverige, där ständerna hade tagit makten.
I början av sin bana var Scarin radikal i sin historiesyn, men tiden gick honom förbi. Han kunde inte frigöra sig från sin kritik av göticismen, en uppfattning som i praktiken upphört att existera vid 1700-talets mitt, och han kunde inte heller ta till sig nya idéer i upplysningstidens anda. Han pensionerades som 76-åring, då han erhöll kansliråds värdighet.
Erkki Urpilainen
Algot Scarin, född 20.11.1684 i Skara, död 5.11.1771 i Åbo. Föräldrar rektorn vid trivialskolan i Skara, kyrkoherden i Tunhem Asmund Scarin och Kristina Clevera. Gift 1728 med Anna Catharina Roland.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Urpilainen, Algot Scarin ja gööttiläisen historiankirjoituksen mureneminen Ruotsissa 1700-luvun alkupuolella (1993).
BILDKÄLLA. Scarin, Algot. Namnteckning. A. Hultin, Finlands litteratur under frihetstiden. Förra delen (1906).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4552-1416928957158