KALLAS, Aino


(1878–1956)


Författare


Den finsk-estniska författaren Aino Kallas författarskap sträcker sig över sex decennier och inbegriper ett flertal litterära genrer: noveller, romaner, skådespel, essäer, memoarer och dagböcker. Huvuddelen av hennes författarskap berör estnisk historia och mytologi. Som diplomathustru var Aino Kallas hemmastadd i flera huvudstäder och gav ut en kulturhistoriskt intressant serie dagböcker.

 

Om man ser till Aino Kallas motivkrets och boningsorter hör hon till Finlands mest internationella författare. Under sin mest produktiva period vistades hon i Estland och England. En kortare tid var hon bosatt i S:t Petersburg, efter kriget även i Stockholm. Hennes böcker översattes till estniska, svenska, engelska, tyska och italienska. Hon hade inga fasta band till författargrupper eller litterära strömningar i Finland. Hennes arkaiserande stil, påverkad av bibliskt språk, liknar ingen annan finsk författares. Till sina ämnesval och kontakter var hon en författare som tillhörde två nationer, Finland och Estland; på 1920-talet var hon ett bekant namn även i de litterära kretsarna i England.


 

Aino Kallas härkomst var ovanlig. Hennes far Julius Krohn var en framstående folklorist och författare, som för sina skönlitterära alster använde pseudonymen Suonio. Hennes två systrar Helmi och Aune Krohn var båda författare. Av hennes bröder var den ene, Kaarle, internationellt känd som folklorist och den andre, Ilmari, tonsättare och musikforskare. Själv framhävde Aino ofta sin anknytning till släkten Krohn, som enligt henne utmärkte sig genom sin internationalism, rörlighet och förmåga att anpassa sig till olika omständigheter, samt genom sina språkkunskaper och sin konstnärliga begåvning. Fadern Julius drunknade redan 1888, när Aino Kallas var tio år gammal, vilket hon kom att beröra upprepade gånger i sitt författarskap alltifrån de tidiga novellerna till den självbiografiska romanen Katinka Rabe.


 

Sina första två alster gav Kallas ut under pseudonymen Aino Suonio, som också den anspelade på fädernearvet. Maken Oskar Kallas, berömd estnisk folklorist och kulturpersonlighet, hade Aino träffat flyktigt medan Kallas var stipendiat i Finland. År 1899 gifte sig paret. Deras första barn, Virve, föddes den 28 maj 1901, samma dag som Oskar Kallas disputerade på avhandlingen Die Wiederholungslieder der estnischen Volkspoesi. Sedermera utökades familjen med tre barn.


 

Familjen Kallas flyttade till Dorpat 1903 (sedermera Tartu) efter att ha levt i S:t Petersburg i tre år. Den estniska omgivningen kom att bli viktig för Aino Kallas. På Ösel träffade hon sommaren 1903 sin makes morbror Carl Allas. De händelser han vittnade om väckte hennes sociala och historiska samvete. Allas berättade om de sociala missförhållanden och de halvfeodala villkor som rådde i Estland, om de tyska godsherrarnas självsvåld och om förtrycket under livegenskapen, som upphört 1819. Dessa ämnen präglar Aino Kallas novellsamling Bortom havet (1904–1905) och utvecklingsromanen Ants Raudjalg (1907), som skildrar svårigheterna under förryskningsperioden.


 

En annan estnisk impulsgivare blev författargruppen Noor-Eesti, som hon själv tog aktiv del i. Gruppen betonade vikten av att utveckla den estniska och nationella kulturen, men den ville samtidigt etablera kontakter till det övriga Europa, speciellt till representanter för rådande konstnärliga strömningar. Dess ledstjärna var den franska symbolismen, som bl.a. försökte förfina språket i musikens riktning och fann allegoriska drag i livet och naturen, istället för att eftersträva realistisk återgivning.


 

För Aino Kallas blev Noor-eesti under en tid som ett andra hem i Dorpats i övrigt ganska inskränkta miljö. Samtidigt stimulerade gruppen henne till nya konstnärliga landvinningar. I De farande skeppens stad (1913) kan man se att hon blivit medveten om sin särart och fördjupat den. Den längsta novellen i samlingen, ”Det hvita skeppet”, hör till hennes främsta litterära bedrifter.


 

Inom lyriken framträder symbolismen tydligt i Suljettu puutarha (1915, Den slutna trädgården), publicerad samtidigt med Tähtilento (1915, Stjärnfall), Kallas biografi över den estniska nationalskalden Lydia Koidula. Denna diktsamling var för Aino Kallas en utmaning: hon drevs av en vilja att visa vad en kvinnlig poet klarar av under ogynnsamma omständigheter med hjälp av sin begåvning och sin begeistring. Själv hade hon under sina år i Estland ofta upplevt sig som rotlös, och detta att på en gång vara husmor och diktare skapade en starkare motsättning mellan kallet och vardagsförpliktelserna.


 

Åren innan första världskriget började Aino Kallas uppleva sin ställning som allt mer problematisk. Under sin första tid i Dorpat hade hon fattat tycke för psykiatrikern och kritikern Juhan Luiga, som varsamt nog höll sig till den spirituelle vännens roll. Resorna utomlands och till Finland blev längre och 1916 planerade Aino Kallas ett ”sabbatsår” i skrivandets tecken, på avstånd från sin familj. När hon kom till Finland lärde hon känna den litauiske konstnären Janis Rozentals som bodde med sin hustru på Brändö i Helsingfors. Aino Kallas blev betagen, men hennes känslor var mera platonska än fysiska, under det att konstnären hade rykte som kvinnokarl. Rozentals plötsliga död 1916 blev en omskakande upplevelse för henne och aktualiserade på ett ödesdigert sätt motpolerna kärlek och död, som hon hade tematiserat i sitt skrivande.


 

Under denna period blev Aino Kallas nära bekant med Eino Leino som hon långt tidigare hade träffat i författarkretsarna. Aino Kallas hade i sina dagböcker drömt om att vara inspiratris – la femme inspiratice – och hon fick nu i praktiken uppleva en sådan roll. Eino Leinos liv och författarbana hade redan nått sin kulmen, men han var fortfarande en kreativ personlighet med stark utstrålning. Leino präglade Aino Kallas mer än någon annan man hon känt. I sina dagböcker har hon beskrivit denna stormiga period med återgivande av Leinos brev till henne. Kallas äktenskap knakade i fogarna, men det höll; hon förmådde inte lämna sin familj och inte heller ta det avgörande steget att bli Eino Leinos älskarinna. Leino skulle lämna bestående spår i hennes författarskap; i alla hennes verk från 1920-talet finns den förbjudna kärleken som huvudpersonerna kastar sig in i och betalar för med sina liv.


 

När Oskar Kallas 1918 blev chargé-d’affaires och sedermera ambassadör i Helsingfors förändrades Aino Kallas ställning radikalt. Följden av den oväntade omställningen var att hon fjärmade sig från den allt mer nedgångne Eino Leino, men hon fick också en mer synlig position i sitt gamla hemland. Hennes skapande trädde in i ett nytt skede med Nuori Viro (1918, Det unga Estland), Katinka Rabe (1918) och den fina novellsamlingen Vieras veri (1921, Främmande blod).


 

En ännu större omställning medförde utnämningen av Oskar Kallas till Estlands ambassadör i London, en post som han skulle inneha i tolv år (1922–1934). Aino Kallas upplevde flyttningen till England och till Estlands ambassad i Londons South Kensington som en befrielse. Den banade väg för det som kom att bli höjdpunkten i hennes liv. Hon lärde sig på kort tid engelska och blev snabbt medlem i flera klubbar och föreningar som hon hade nytta av i sina diplomatiska och litterära engagemang. Hon turnerade och höll föreläsningar och uppläsningar i mer än hundra städer 1923–1930; i Förenta staterna och Kanada föreläste hon 1926 på engelska, estniska och finska i tjugosex städer. Tre av hennes böcker hade översatts till engelska. Kallas blev omtyckt och fick beröm för sina språkkunskaper och för sitt säkra uppträdande; hon lovordades även för sitt utseende. I Storbritannien var hon på 1920-talet den mest kända finländaren vid sidan av Sibelius och Paavo Nurmi.


 

Med den långa novellen Barbara von Tisenhusen (1923) uppnådde Aino Kallas en höjdpunkt i sitt författarskap; sitt mästerskap följde hon upp med romanen Reigin pappi (1926, Prästen i Reigi) och prosaballaden Sudenmorsian (1928, Vargbruden). Den här perioden kulminerar i Pyhän Joen kosto (1930, Den heliga flodens hämnd), som förutom titelnovellen innehåller berättelsen ”Imant ja hänen äitinsä” (Imant och hans mor).


 

Sina motiv fann hon under den här tiden i gamla estniska krönikor, men också i postillor och predikosamlingar, i folktro, ordstäv och folkloristiskt material i allmänhet. Hennes nya stil kännetecknas av långa krönikemässiga satsbyggnader, bibliska citat, bruket av ålderdomliga och lärda uttryck och av teologiska termer. Den arkaiserande stilen väckte till en början förundran och möttes av kritiska reaktioner men fann med åren allt större accep­tans. Berättarna i dessa verk företräder det andliga ståndet, dess världsåskådning och moraluppfattningar, och språkdräkten är förankrad i denna verklighet.


 

Förbjuden kärlek, vad Kallas själv kallar ”den dräpande Eros”, utgör motiv i alla dessa böcker. Huvudpersonen i Barbara von Tisenhusen är en historisk person som levde på 1500-talet, en adelsflicka som förälskar sig i en man av lägre börd, en skrivare, som hon sedan rymmer med, och för detta straffas hon av sina bröder. Huvudpersonen i Prästen i Reigi är likaledes en historisk person, en präst som förlorar sin hustru Catharina till en diakon som har kommit till det avsides belägna Dagö. Berättaren är en lidande och svartsjuk äkta man; här uppstår en tragisk dubbelbelysning, som skapar en stark inre spänning och som lyfter Kallas som diktare. Motsvarande nivå uppnår hon endast i ”Vargbruden” som ännu tydligare är en ”prosaballad”. Berättelsen bygger på uråldriga myt- och trosföreställningar; den handlar om skogsvaktarhustrun Aalo som trollbinds av en skogsande och förvandlas till varulv. Samtidigt är den berättelsen om människosinnets kluvenhet, om huvudpersonens erotiska frigörelse och om hur hon störtar in i ett förunderligt sällhetens rus, som slutar med att hon straffas för att ha avsagt sig sin människolott och för att hon har överskridit de gränser som gäller för henne.


 

Kärleken till en naturkraft, denna gång flodens ande, är temat också i novellen ”Den heliga flodens hämnd”. Dess parallellberättelse, ”Imant och hans mor”, gestaltar passionen som en blind moderskärlek som förorsakar Imants död. Kallas bearbetade senare berättelsen till ett drama, Mare ja hänen poikansa (Mare och hennes son), där redan titeln vittnar om att tyngdpunkten förskjutits till modern och hennes inre kamp för att rädda sonen. Dramat räknas till Aino Kallas främsta; Tauno Pylkkänen gjorde opera av det 1945.


 

I början av 1930-talet övergick Aino Kallas till att skriva dramatik. Hon bearbetade och dramatiserade några av sina noveller. Kvalitativt står sig skådespelen inte mot förlagorna: de lider av överdriven patetik, som i och för sig kan fungera på operascenen. Det svåraste misslyckandet var Mare och hennes son på Estonia­teatern hösten 1935: i moderskärlekens tragedi fanns inslag som var sårande för nationalkänslan, och skådespelet ströks från repertoaren.


 

Familjen Kallas bosatte sig hösten 1934 i Tallinn. Där trivdes Aino Kallas inte särdeles bra. Desto kärare blev sommarstället på Dagös sydkust, där hon fann ett idealiskt skrivställe och en inspirerande natur. Men även detta måste hon avstå från. När hon befann sig i Finland i januari 1939 drabbades hon av en blodpropp och tvangs tillbringa ett halvt år på sjukhus i Helsingfors. I Estland blev det politiska läget alltmer spänt. Landet måste avstå från områden som Sovjetunionen avsåg använda som militärbaser. I början av augusti 1940 införlivades Estland med Sovjetunionen. Under sovjettiden och största delen av den tyska ockupationen (1941–1944) levde familjen Kallas under allt svårare omständigheter. Sonen Sulev sköt sig i februari 1941 för att inte råka i händerna på den sovjetiska statspolisen GPU, och dottern Laine dog av ett vådaskott från en soldat i augusti samma år, strax innan de tyska truppernas intåg.


 

Aino Kallas lyckades ta sig till Finland i en första omgång i december 1942 och därefter permanent i slutet av november 1943. Oskar Kallas, svårt sjuk, hämtades till Helsingfors i mars 1944 tillsammans med dottern Virve och hennes barn. Efter krigsslutet flyttade hela familjen till Sverige. Oskar Kallas dog i Stockholm 1946.


 

Efter svåra förluster och i stort betryck, vände sig Aino Kallas till dikten, såsom hon gjort under tidigare krisperioder. Efter en tid kunde hon ta itu med sina memoarer. Löytöretkillä Lontoossa (1944, På upptäcktsfärd i London) och Rakkauden vangit (1951, Kärlekens fångar) skrevs i olika etapper i Finland och i Stockholm. Den slutliga hemkomsten till Finland ordnades under hösten 1953 när hon fick finskt medborgarskap och tilldelades Wihuri-stiftelsens hederspris. Denna framgång fördunklades dock av dottern Virves död i Helsingfors strax efter prisutdelningen.


 

Redan året innan (1952) hade första delen av Kallas dagböcker utkommit. Efter lång tvekan fortsatte hon dagboksserien (II–V, 1953–1956). Största uppmärksamheten väckte del III där hon återgav Eino Leinos brev.


 

Under sina sista år hade Aino Kallas sin bostad i Helsingfors, på Havsgatan 1, i samma hus där hennes syster Helmi Krohn (Setälä) och den långvariga väninnan Hella Wuolijoki tidigare hade bott. Från fönstret i sitt rum hade hon utsikt över Finska viken, mot Estland. Bortom havet hade hon sitt ”ödes land”, en formulering som hon hade tänkt sig som titel till en av memoardelarna och som sedermera kom att stå på pärmen till det estniska urvalet av hennes memoarer, Mu saatuse maa. Aino Kallas avled den 9 november 1956. Hon begravdes i den Krohnska släktgraven på Sandudd i Helsingfors, dit också Oskar Kallas urna hade förts.


 

Kai Laitinen


 

Aino Julia Maria Krohn, från år 1900 Kallas, född 2.8.1878 i Viborg, död 9.11.1956 i Helsingfors. Föräldrar professorn, skalden Julius Krohn (Suonio) och rektorn Maria Wilhelmina (Minna) Lindroos. Gift 1900 med filosofie doktorn, diplomaten Oskar Philipp Kallas.


 

PRODUKTION. Meren takaa I–II (1904, 1905, sv. övers. Bortom havet 1920); Lähtevien laivojen kaupunki (1913, sv. övers. De farande skeppens stad 1920); Seitsemän (1914); Tähdenlento. Virolaisen runoilijattaren Koidulan elämä (1915, 2. utök. upplagan 1935); Musta raita (1919); Vieras veri (1921); Barbara von Tisenhusen. Liivinmaalainen tarina (1923, sv. övers. Barbara von Tisenhusen. En sägen från Livland 1924); Reigin pappi (1926); Sudenmorsian (1928, sv. övers. Vargbruden Stockholm 1936); Pyhän joen kosto (1930); Marokon lumoissa (1931); Mare ja hänen poikansa (1935); Valitut teokset I–III (1938); Kuoleman joutsen (1942); Kuun silta (1943, Månens bro); Polttoroviolla (1945); Kanssavaeltajia ja ohikulkijoita. Muistoja ja muotokuvia (1945); Uusia kanssavaeltajia ja ohikulkijoita. Muistoja ja muotokuvia (1946); Seitsemän neitsyttä (1948); Virvatulia (1949); Päiväkirja vuosilta 1897–1906 (1952); Päiväkirja vuosilta 1907–1915 (1953); Päiväkirja vuosilta 1916–1921 (1954); Päiväkirja vuosilta 1922–1926 (1955); Päiväkirja vuosilta 1927–1931 (1956); Vaeltava vieraskirja vuosilta 1946–1956 (1957); Elämäntoveri (1959); Kolme naista, kolme kohtaloa (1988–1989).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Manuskript, brev och samling av urklipp i Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. N. Andresen, Aino Kallase draama­looming. Looming 1938; A. Kallas, Elämäni päiväkirjat: I–II. 1897–1916, 1917–1931 (1978); B. Kangro, Aino Kallas. Looming 1938; Kolme naista, kolme kohtaloa. Aino Kallaksen kirjeenvaihtoa Ilona Jalavan ja Helmi Krohnin kanssa vuosina 1884–1913, 1914–1955. I–II (1988–1989); H. Krohn, Isäni Julius Krohn ja hänen sukunsa (1942); K. Laitinen, Aino Kallas 1897–1921 (1973); K. Laitinen, Aino Kallaksen mestarivuodet (1995); K. Laitinen, Aino Kallaksen leikekirjat. Salaamatta. Kirjallisia muistikuvia ja löytöjä (1998); R. Koskimies, Aino Kallaksen virolaiset novellit. Suomalaisia kirjailijoita XX vuosisadan alussa (1927); K. Melkas, Historia, halu ja tiedon käärme Aino Kallaksen tuotannossa (2006); T. Vaaskivi, Aino Kallas – runoilijakuva. A. Kallas, Valitut teokset I (1938); L. Viljanen, Ajan ulottuvuudet. Aino Kallaksen Eeden-myytti (1974).


 

BILDKÄLLA. Kallas, Aino. Foto: Ateljé Rembrandt, 1921. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4584-1416928957190

 

Upp