EKMAN, Robert Wilhelm


(1808–1873)


Konstnär


Robert Wilhelm Ekmans konst togs i Finland emot med översvallande beundran, tills vinden vände och han utsattes för sträng kritik. Ekman har dock behållit sitt anseende som banbrytare och har setts som en av dem som skapade grunderna för den moderna konsten i Finland.

 

R. W. Ekman var på fädernet av svensk härkomst. Fadern Carl Christopher Ekman studerade vid Åbo akademi, var auditör under kriget mot Ryssland och blev utnämnd till borgmästare i Nystad. Där föddes Robert Wilhelm den 13 september­ 1808. Familjen hade tio barn, båda föräl­drarna dog 1818 och Robert Wilhelm var tvungen att tillbringa en del av sina uppväxtår på ett fosterhem.


 

Tillsammans med sin äldre bror Fredric Joachim, som strax innan avlagt sin slutexamen vid universitetet, begav sig Ekman 1824 till Stockholm för att bedriva studier vid Konstakademien. Redan tidigare hade brodern ordnat lektioner i teckning för G.W. Finnberg åt honom. Vid Konstakademien klarade sig Ekman väl. Han var elev till bl.a. J. G. Sandberg, som inspirerade honom att måla folklivsmotiv, vilka han under sina färder på landsorten samlade material till. När Sandberg 1834 målade sina fresker i Uppsala domkyrka bistod Ekman honom.


 

Ekman avslutade sina studier vid Konstakademien 1836 och hedrades med titeln agré. För sina framgångar tilldelades han året därpå ett resestipendium. Han reste först till Frankrike och bekantade sig på vägen med museerna i Holland. I Paris målade han i historiemålaren Paul Delaroches ateljé. Efter tre år fick Ekman svårigheter med att utverka ytterligare stipendiemedel. Akademien var missnöjd med hans arbete och med att han ägnade sig åt folkliga genrebilder i stället för att måla upphöjda motiv. Slutligen fick han stipendietiden förlängd med ett år i sänder, upp till de gängse sex åren, av vilka Ekman tillbringade de tre sista i Italien. Om åren i Italien finns inte många uppgifter att tillgå. I en senare författad självbiografisk text säger han sig under dessa år framför allt ha dyrkat Bacchus och Venus.


 

Hemresan, som påbörjades i slutet av 1843, gick via München och Dresden. I Tyskland målade han fler dukar med italien­ska motiv än vad han gjort under sina tre år i Italien. När han våren 1844 anlände till Stockholm vinnlade han sig om flit och måttlighet för att stävja de rykten som föregått hans ankomst. På hösten valdes Ekman till ledamot av Konstakademien, som förlänade honom rangen av kunglig hov- och historiemålare.


 

Samma höst anlände Ekman till Finland, där han då och då avlagt besök före sin utlandsresa. Han märkte att konst­livet blomstrade. Eftersom en konstnär av hans rang kunde nå en ledande position i Finland tog han tillfället i akt. Som första uppgift åtog han sig att leda den ritskola i Åbo som målareåldermannen C. G. Söderstrand 1830 inrättat för målarskrået. I början av vårterminen 1846 började Ekman undervisa i skolan, som kom att bli ”en skola för teckning efter antiken”. Genom den i Åbo bosatta N. H. Pinello fick han höra att man planerade att dekorera domkyrkan med fresker. Ekman beslöt att stanna i Åbo. Beställningen gjordes i början av 1847, men arbetet utfördes först 1850–1854. Motiven för de två stora freskerna utgjordes av kulturhistoriskt viktiga händelser: ”Biskop Henrik döper finnarne i Konung Erik den IXs och Swenska härens närwaro anno 1157” och ”Konung Gustaf den I emottager af Biskop Agricola den första finska Bibelöfwersättningen”. På korväggarna målades scener ur Nya testamentet.


 

Efterfrågan på altartavlor var stor. Ekman engagerades inom kort för Nikolajkyrkan i Helsingfors. Altartavlan, ”Jesus välsignar barnen”, blev färdig 1848, men ansågs för blid och flyttades till Gamla kyrkan. Till en början målade Ekman ett flertal tavlor med italienska motiv. År 1846 besökte han det inre av Finland för att samla material för målningar med finska folklivsmotiv.


 

I Åbo inledde Ekman ett måttfullt liv. Han gifte sig med Josefina Pippingsköld, dotter till akademins förre rektor, professor Josef Pippingsköld. Vid denna tid sålde Ekmans målningar väl, och han köpte ett hus på kredit vid Biskopsgatan. Ekman blev även bekant med Runeberg och målade några runebergska motiv. Ritskolan i Åbo omhändertogs 1849 av Finska konstföreningen. Från vårterminen 1852 var den öppen för alla. Redan 1854 lade Ekman tillsammans med arkitekten Georg Chiewitz fram ett förslag till etablerandet av ”Finlands ritinstitut”. Förslaget publicerades 1857. Utgående från förslaget skulle Ekman ha fått en ledande position i institutionen. Han räknade inte med att han på detta vis kom att väcka sin avlägsna släkting Fredrik Cygnaeus avoghet. Den allvarsamme Cygnaeus intog en kritisk ståndpunkt till Ekman, och deras relation bröts.


 

I slutet av 1850-talet entusiasmerades Ekman av Kalevala. Cygnaeus gav sitt stöd åt C. E. Sjöstrand och dennes skulpturer med Kalevalamotiv. Ekman var rädd att hans engagemang i ämnet inte skulle få tillbörlig uppmärksamhet. Hösten 1857 började han planera en stor målning före­ställande Väinämöinen och reste hösten därpå till Paris för att utföra arbetet. Där bestämde han sig för att illustrera hela Kalevala. Storverket med lito­graferade teckningar blev färdigt först 1866. Tanken hade fötts för sent. Ekman och hans planer föll offer för språkstriden, som redan inletts. Verket fick inte ens en förläggare, och Ekman blev tvungen att själv bekosta tryckningen av bilderna. De fornfinska motiven fann ingen nåd hos den svensksinnade publiken. Den stora Väinä­möinenmålningen fick konstnären behålla själv. Först efter hans död köpte de finsksinnade studentnationerna verket till studenthuset.


 

Den entusiasm som kom Ekman till del i början av hans bana vändes snart till kritik och arroganta bedömningar. Ekman hade under sin utställning i Stockholm 1866 hoppats på en kompensation, men hans landsmän, ledda av Cygnaeus, vände honom ryggen. Argumenten mot Ekman bestod av oväsentligheter. Cygnaeus fördömde hans otaliga, onekligen ofta ytliga altarmålningar med en hänvisning till konstnärens livshållning. Ekman var alltför mycket bohem för att passa in i de givna ramarna för konstnärer. Dessutom hade han på en liten tavla, ”Brudbastu”, avbildat en naken kvinna. Att det var Venus­ från Milo som stått som förebild spelade ingen som helst roll.


 

Med sina folklivsmålningar, bl.a. ”Kreeta­ Haapasalo spelande kantele i bondstuga” försökte Ekman ännu under sina sista år finna upprättelse. Han verkade också ihärdigt ritskolan till fromma. I allmänhet var det de mest lovande elever­na som kom till Åbo för att gå i lära hos honom.


 

Efter Ekmans död år 1873 försattes hans dödsbo i konkurs.


 

Aimo Reitala


 

Robert Wilhelm Ekman, född 13.8.1808 i Nystad, död 19.2.1873 i Åbo. Föräldrar borgmästaren Carl Christopher Ekman och Sara Elisabeth Gadolin. Gift 1848 med Josefina Pippingsköld.


 

VERK. Representerad i Åbo konstmuseum; Åbo domkyrka; Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Finlands nationalmuseum, Helsingfors; Cygnaei Galleri, Helsingfors; Gamla Studenthuset, Helsingfors; Tammerfors konstmuseum; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Konstmuseet, Göte­borg; Norrköpings museum; Gripsholms slott; Drammens Kunstforening, Norge.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ervamaa, R. W. Ekmanin ja C. E. Sjöstrandin Kalevala-aiheinen taide. Finska Fornminnesföreningens tidskrift 81 (1981); J. Ervamaa, Kuvataide autonomian alkuajalla. Ars Suomen taide 3 (1989); B. Hintze, Robert­ Wilhelm Ekman 1808−1873. En konsthistorisk studie (1926).


 

BILDKÄLLA. Ekman, Robert Wilhelm. Foto: Ateljé P. C. Liebert. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4683-1416928957289

 

Upp