NISKA, Adolf


(1884–1960)


Operettstjärna, operasångare, filmskådespelare


Adolf Niska var en naturbegåvning som opera­sångare. Under sin karriär uppnådde han både inhemsk och internationell berömmelse. Han uppträdde tillsammans med tidens storheter, bl.a. Aino Ackté, och i årtionden hörde han till fixstjärnorna på den svenska musikhimlen.

 

Adolf Niskas far Ivar Alfred Niska var den första finska sjökapten som avlagt studentexamen. Fadern var föreståndare för Viborgs navigationsskola, modern en god pianolärare. Familjen levde på knappa tillgångar. Trots de torftiga utgångspunkterna tog sig familjens fem barn väl fram i livet. Det äldsta barnet, Aina Niska-Smeds (1880–1962), blev känd som en begåvad danslärare; hon utbildade sig utomlands och gjorde också bearbetningar för scenen. Ester Elisabeth Niska-Forsman (1882–1916) var en lovande skådespelare, men dog i tuberkulos. Bror Ivar Niska (1887–1952) trivdes också på estraden, både som artist och regissör. Yngsta barnet Algoth Niska tycktes för sin del betrakta hela Nordeuropa som sin scen; denne legendariske äventyrare blev känd och omtalad som spritsmugglare under förbudslagstiden. Senare blev han människosmugglare och förde judar i säkerhet undan nazisterna.


 

Också Adolf Niska ville stå i rampljuset. Hemma i Viborg kunde han från sitt fönster se teaterns entré, vilket gjorde honom nyfiken på att följa med skådespelarnas arbete bakom kulisserna. Dessa erfarenheter blev avgörande för honom: Niska fann teateratmosfären oemotståndlig. Som ung student besökte han Eugene Nygrén på Arkadiateatern i Helsingfors och fick anställning vid den svenskspråkiga Folkteatern, som var i stort behov av nya, unga förmågor.


 

Niska erbjöds den manliga huvudrollen i Heinrich Reinhardts operett Solstrålen. Sällan har en nybörjare fått ett lika utsökt tillfälle att visa sin förmåga. Vid denna tid kunde man nå framgång i kraft av sin blotta naturbegåvning. Premiären den 2 oktober 1905 förlöpte väl. Kritiken ansåg att Niska kunde förkovra sin röst­användning, men genom sitt känslo­samma framträdande och sin tydliga arti­kulation fick Niska publiken på sin sida och blev kvällens hjälte. Den oväntade framgången ledde till en turné. I fortsättningen åtgärdade Niska effektivt de uppenbara bristerna i sin sång. Han gick i lära hos framstående sångpedagoger: ­Eugenio Giraldoni i S:t Petersburg, Gustav Friedrich i Berlin och Michele Wigley­ i Milano. Niskas baryton var mycket bärande och lämpade sig väl för scenen. Han hade karisma, en utomordentlig anpassningsförmåga och mod att ta sig an stora utmaningar.


 

Efter en lovande inledning på karriären flyttade Niska till Åbo, där han fick anställning vid Svenska inhemska teatern. Förutsättningarna för operetter var goda, eftersom Niskas motspelare Dagmar Edelberg (1885–1963) lämpade sig väl för den krävande rollen som primadonna. Niskas och fru Edelbergs inspirerade samspel resulterade i en utsökt tolkning av Lilla helgonet våren 1907. Ännu bättre blev det när Glada änkan hade premiär i Åbo den 29 januari 1908. Edelberg som Hanna Glawari och Niska som greve Danilo var ett par som tog publiken med storm. Den nyskrivna operettens popularitet bidrog naturligtvis till framgången.


 

Niskas nästa anställning var vid Svenska teatern i Helsingfors 1909–1910 och 1913–1915. Hans bana avancerade även om operetterna inte vid denna tid hade någon framträdande plats på teaterns repertoar. Dagmar Edelberg stod även i fortsättningen till förfogande som motspelare, och talrollerna gjorde Niska säkrare i sitt scenframträdande. Niskas karriär vid Svenska teatern, som avbrutits av utlandsresor, avslutades våren 1915, då Polskt blod hade premiär. Niska stod för regin och spelade den manliga huvudrollen, och publiken var betagen av resultatet. Vid sidan av sina övriga uppdrag medverkade Niska tre somrar i rad, 1910–1912, vid operafestspelen på Olofsborg i Nyslott som Aino Ackté initierat.


 

Först på programmet i Nyslott stod uruppförandet av Oskar Merikantos Elinan surma (Elins död). Senare lades samma tonsättares opera Pohjan neito (Pohjolas dotter) till programmet, liksom Erkki Melartins Aino. Niska tillägnade sig de finsknationella rollerna samvetsgrant. I rollen som Kalevalas mytologiska Väinämöinen i Pohjan neito finns en scen där Väinämöinen räddats ur sjönöd strax innan han stiger fram inför publiken. För att göra sin tolkning mer trovärdig beslöt sig Niska för att ta ett dopp i Saimen iförd sin rollkostym, och klev in på scenen med vattnet drypande från den tjocka dräkten. Sjövattnets temperatur saknade härvid betydelse, och en gång var Niska nära att drunkna i vattnen utanför Olofsborg, vilket bara intensifierade hans inlevelse i Väinämöinens öde. Samarbetet med Aino Ackté tycks ha förlöpt smidigt, och övergången från operettens värld till självständiga operatolkningar gick på allt sätt tillfredsställande.


 

Ett ytterligare tecken på Niskas mångsidighet är att han tidigt vågade sig ut på konsertturnéer, där han framförde både operaarior, lättare operettkupletter och en del egna tonsättningar. Numera välkänd och genom sin charm en obestridlig favo­rit särskilt bland de kvinnliga åhörarna drog han oftast stor publik. Niska utsatte sig dock bara sporadiskt för turnélivets påfrestningar; hans särskilda begåvning kom bäst till sin rätt på teaterscenen i växel­verkan med andra skådespelare.


 

Flyttningen till Stockholm i början av höstsäsongen 1915 gick på bästa tänkbara sätt. Niska fick arbeta under Albert Ranft på Oscarsteatern. Han var tvungen att modifiera sitt finlandssvenska uttal, som störde den rikssvenska publikens öron. Med sången hade Niska dock inga problem, och publiken accepterade mycket snart den nya stjärnan. Niskas popularitet ökade snabbt, och hans slutliga genombrott var ett faktum. Att på ett så övertygande sätt ta sig in i den krävande svenska operettvärlden har för de flesta finländska skådespelarbegåvningar visat sig mycket svårt. Men Niska gick från klarhet till klarhet under sina årtionden vid Oscars- och senare vid Vasateatern i Stockholm. Han glömde dock aldrig Finland. Det blev gästspel snart efter kriget, 1919 och 1920, samt på våren 1926, då han sjöng på svenska i Emmerich Kálmáns Grevinnan Mariza på den finskspråkiga Kansan näyttämö (Folkets scen). Ingen stördes av denna språkliga anomali.


 

Niska bekantade sig också med stumfilmens möjligheter. Sin första beröring med filmen fick han redan 1917 och den följdes av andra rollprestationer, bl.a. som Kulnev i den nya filmatiseringen av Fänrik Ståls sägner (1926). Den största satsningen var Stormens barn (1928), där Niska både regisserade och hade en av huvudrollerna. Filmatiseringen strävade efter autenticitet; fiskarmiljön filmades på Lofoten, där lokalbefolkningen deltog. Premiären på biografen Capitol i Helsingfors i november 1928 uppfattades av samtiden som en stor framgång.


 

Niskas teaterliv fortsatte i högt tempo, även om hjälterollerna så småningom gavs till yngre förmågor. Niska besökte Finland så sent som hösten 1933 som operettartist. Han sista anställning var 1937–1938 vid Stora teatern i Göteborg.


 

Memoarboken Mitt livs mazurka med Thalia gavs ut redan 1931. Greppet är fräscht och fartfyllt, men Niska aktar sig för djupare ställningstaganden och skildrar händelserna tämligen ytligt – såsom många skådespelare plägar göra i sina memoarer. Det finns vanligen bara en person på scenen, berättaren själv. Men faktum kvarstår att Adolf Niska gjorde Finland känt på många håll och nådde framgångar som få på detta område.


 

Sven Hirn


 

Adolf Bernhard Niska, född 17.2.1884 i Viborg, död 2.8.1960 i Stockholm. Föräldrar ledaren för navigationsskolan i Viborg, sjökapten Ivar Alfred Niska och Hilda Maria Schlüter. Gift 1910 med skådespelerskan Elli Grahn.


 

PRODUKTION. Mitt livs mazurka med Thalia. Äventyr i olika länder. Stockholm (1931).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Hirn, Operett i Finland 1860−1918 (1992); Kotimaisia näyttämötaiteilijoita sanoin ja kuvin (1930): A. Niska, Mitt livs mazurka med Thalia. Äventyr i olika länder. Stockholm (1931); I. Qvarnström, Svensk teater i Finland II (1947).


 

BILDKÄLLA. Niska, Adolf. Postkort. Foto: Ateljé Ferd. Flodin, 1919. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4709-1416928957315

 

Upp