von BECKER, Adolf


(1831–1909)


Konstnär


Adolf von Becker bedrev konststudier utomlands där han särskilt bekantade sig med den franska realismen. Återkommen till Finland beträdde han en bana som lärare i teckningskonst. Han undervisade bl.a. Akseli Gallen-Kallela och Helene Schjerfbeck. Adolf von Beckers konsthistoriska betydelse som förnyare och lärare och hans konstpolitiska inflytande var större än värdet av hans konstnärliga produktion.


 

Adolf von Becker föddes i Helsingfors. Han var son till Reinhold von Becker, adjunkt i historia och känd som forskare och gynna­re av finska språket. Adolf von Becker härstammade, till skillnad från de flesta av sina konstnärskollegor, från en gammal adelssläkt. Hans starka självförtroende gjorde det svårt för honom att underordna sig konstnärens dåtida roll som protegé.


 

Adolf von Becker avlade studentexamen 1848. Han tecknade i Finska konstföreningens ritskola och i universitetets ritsal och drömde om att bli konstnär. Dock beslöt han sig för att överge konstnärsdrömmarna och i stället läsa juridik. Sedan von Becker hade avlagt domarexamen 1853 blev han auskultant vid Åbo hovrätt. Han var extra­notarie och kammarskrivare och åhörde rättegångar; ledan särskilt vid det sistnämnda fick honom att återigen vilja börja teckna. Renskrivningen av protokoll var inte en särskilt inspirerande uppgift, och von Becker beslöt sig slutligen för att byta bana.


 

I juni 1856 begav sig von Becker till Köpenhamn för att studera konst. Han skrev in sig vid konstakademin, där han fick sitt avgångsbetyg två år senare. Hösten 1858 begav han sig med ett rekommendationsbrev till den franske målaren Thomas Couture i Paris. Den stora franska huvudstaden med sitt människomyller var till en början så överväldigande, att von Becker beslöt att dra sig undan till Düsseldorf. Studierna vid Düsseldorfs konstakademi blev en besvikelse på grund av skolans strikta regler, som krävde att alla skulle börja från grunden. I nybörjarklassen trivdes von Becker inte längre än fyra månader, och han återgick i början av 1859 till att vara Coutures elev enligt sin ursprungliga plan. Efter att Couture stängt sin ateljé i mars 1860, började von Becker på sommaren samma år studera vid École des Beaux-Arts, men han följde sedan tillsammans med en trogen liten skara sin lärare till Senlis, där denne i mars 1861 öppnade sin nya elevateljé.


 

I början av 1862 studerade von Becker, tillsammans med sin norske konstnärsvän Olaf Isaachsen, vid den nya målarakademi som grundats av Gustave Courbet, realismens omstridde mästare. Akademins utopistiska grundidé visade sig inte fungera så bra, och redan i april stängdes arbetsrummet. Uppenbarligen hade Courbets tankar ändå påverkat von Becker, och de stärkte hans realistiska grundhållning.


 

Studierna höll konstnären sysselsatt i Paris under hela 1860-talet. Han målade i de främsta privatateljéerna, med Felix-Joseph Barrias, Ernest Hébert, Léon Cogniet och senare också Léon Bonnat. Han tycks målmedvetet ha gått in för att lära känna deras arbetsmetoder.


 

Becker fördjupade sin konstkännedom genom sina resor. Han besökte Belgien 1859, och under fyra månader i slutet av 1863 vistades han i Madrid för att avbilda de spanska mästarnas verk. Sommaren 1866 tillbringade von Becker två månader i Rom och Florens och besökte också flera konststäder i Frankrike och Tyskland. Denna lärotid medförde ännu inget konstnärligt genombrott, fast von Becker redan 1863 och 1864 hade ställt ut sina tavlor i Paris salonger. Hans främsta förebild hade ända från början varit Thomas Couture. Produktionen hade mest bestått av små genrebilder, ofta med katter eller barn som motiv.


 

Efter att ha fått ett statligt resestipendium återvände von Becker 1866 till Paris. I slutet av årtiondet åstadkom han några av sina bästa verk. År 1868 flyttade han till Écouen några mil utanför Paris för att måla. Där fanns en liten konstnärskoloni som skildrade folkliv i ursprungliga miljöer. Vistelsen tycks för von Becker ha inneburit en medveten anslutning till realismen.


 

Beckers främsta verk under Écouen-tiden var ”Modersglädje” (1868) och ”Ett parti piquet” (1869). I båda målningarna baserar sig kompositionen och färgsättningen på det von Becker hade lärt sig av Couture. ”Modersglädje” är en målning på överraskande hög nivå, ett av von Becker­s främsta verk. Den är genomsyrad av rea­lism, och stakar ut riktningen för den finländska realistiska folklivsskildringen i fransk anda och stil. ”Ett parti piquet” är en studie av män som spelar kort på byns krog, och ansluter sig närmast till den psyko­logiska realismen.


 

Magnus von Wright dog 1868, varvid hans plats som lärare i teckningskonst vid Kejserliga Alexanders-universitet i Helsing­fors blev ledig. Becker sökte tjänsten, och fick den följande år. Tio år senare erhöll han professors titel.


 

Sommaren 1870 reste von Becker tillsammans med Arvid Liljelund i Lappfjärd i Österbotten och i Tavastland för att göra utkast till framtida arbeten. Året därpå fick han sitt konstnärliga genombrott i hemlandet med ”Interiör från en österbottnisk bondstuga”. De österbottniska genrebilderna var därefter den grund på vilken hans konstnärsrykte vilade. Adolf von Becker premierades med guldmedalj av konst­akademin i Petersburg och blev medlem av akademin 1873. Samma år anordnades för första gången en tävling om statens pris, vilket vanns av von Becker och skulptören C. E. Sjöstrand. Statens porträttävling vann von Becker 1875 och 1882. Hans konst förändrades inte nämnvärt under denna period. Som principiellt konservativ var han främmande för alla nya riktningar.


 

Becker, som hade fått sin utbildning i Paris ateljéer, hade från början också en annan utbildningsplan, som han förverkligade 1873 då han enligt fransk förebild grundade en privatakademi för teckning och måleri i Helsingfors. Denna akademi­utbildning, i kombination med undervisningen i universitetets ritsal, hade stor betydelse för den finländska konstnärsgeneration som inledde sin bana på 1870- och 1880-talen. Adolf von Beckers största förtjänst låg otvivelaktigt i att han skolade den följande konstnärsgenerationen i franskt och realistiskt måleri. Hans undervisning blev ett viktigt komplement till den elementära grundutbildningen i konstföre­ningens ritskola innan eleverna flyttade till Paris. Då von Becker senare gjorde upp en förteckning över dem som studerat i hans privatakademi utsåg han Helene Schjerfbeck, Elin Danielson-Gambogi, Helena Westermarck och Akseli Gallen-Kallela till sina elever par excellence.


 

För konstnärernas ”självständighetskamp” spelade von Becker en avgörande roll. I lantdagen tog han som ledamot av ridderskapet och adeln upp frågor som rörde konsten, bland annat var han 1877–1878 den förste som föreslog en lag om artistisk och litterär äganderätt. Som outtröttlig motståndare till professor Carl Gustaf Estlander gjorde han sitt bästa för att stjälpa dennes planer för ett konstmuseum, det blivande Ateneum. Becker var medlem av direktionen för Finska konstföreningen under större delen av 1870- och 1880-­talen. Han hade också en viktig position i konstnärsgillet där han var vice ordförande 1882–1885 och ordförande 1889–1891. Under hans period började gillet göra uppror mot konstföreningens förmyndarskap. Man höll sina egna utställningar och genomförde i början av 1890-talet en utställningsstrejk för att värna upphovsrätten också när man sålde till konstföreningen.


 

När kampen mellan de unga och de gamla inleddes på 1890-talet, var von Becker­ galjonsfigur för den senare konstnärsgrupperingen. Konflikten kulminerade med världsutställningen i Paris 1889, då von Becker utsågs till att övervaka den finländska konstavdelningen medan de unga försökte få Edelfelt till uppgiften.


 

Adolf von Becker avgick med pension från universitetet 1892 och flyttade till Paris. Han trivdes inte längre i Finland, där hans estetiska och konstnärliga motståndare innehade ledande poster. År 1904 flyttade han för gott till Nice, där han tidigare hade tillbringat en vinter. Adolf von Becker avled, ensam och sjuk, i Vevey i Schweiz 1909.


 

Aimo Reitala


 

Adolf von Becker, född 14.8.1831 i Helsingfors, död 23.8.1909 i Vevey, Schweiz. Föräldrar adjunkten i historia, professorn Reinhold von Becker och Carolina Idestam.


 

VERK. Representerad i Gygnaei Galleri, Helsingfors; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Stiftelsen Reitz, Helsingfors; Finlands nationalmuseum, Helsingfors; Tammerfors konstmuseum; Åbo konstmuseum, Konstmuseet Ateneum, Helsing­fors.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Adolf von Beckers brev till Fredrik Cygnaeus, Olaf Isaachsen och B.O. Schauman, meritförteckningar och ansökningar, Centralarkivet för konst. Adolf von Becker. Vägen till Paris (2002); A. Reitala, Maalaustaide 1860−1880. Ars. Suomen taide 3/1989.


 

BILDKÄLLA. von Becker, Adolf. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4713-1416928957319

 

Upp