HERMANSON, Robert


(1846–1928)


Rättslärd


Juridikprofessorn Robert Hermanson ägnade sig vid sidan av sitt huvudsakliga akademiska värv åt lagstiftningsuppdrag. Som rättslärd försvarade han storfurstendömet Finlands statsrättsliga ställning gentemot de ökande ryska angreppen på Finlands autonomi kring sekelskiftet 1900.

 

Robert Hermanson inledde sin skolgång i hemstaden Uleåborg och fortsatte sedan i privatlyceum i Helsingfors. Han avlade studentexamen redan som femtonåring och började därefter sina akademiska studier, först i den filosofiska och sedan i den juridiska fakulteten. Vid denna tid var filo­sofie kandidatexamen en förutsättning för att avlägga jurisexamen. År 1867 blev Hermanson filosofie kandidat och åtta år senare juris utriusque kandidat. Därefter tjänstgjorde han i åtta år som amanuens vid universitetsbiblioteket; den föga arbetsdryga uppgiften lämpade sig väl för en ung forskare. Hermanson gjorde sin domstolspraktik under ledning av häradshövdingen vid Kymmene domsaga friherre Henrik August Wrede. I Wredes hem blev han bekant med dottern i familjen, sin blivande hustru, Anna Wrede.


 

Åren 1878–1880 utarbetade Hermanson sin doktorsavhandling som elev till Paul Laband i Strassburg och publicerade den 1881. Genast när han erhållit juris doktorsgraden utnämndes han till docent i juridisk encyklopedi och statsrätt. När lärostolen i kameral- och politilagfarenhet samt statsrätt ledigförklarades, efter att Leo Mechelin utnämnts till senator, publicerade Hermanson som specimensarbete Om Finlands ständer, deras förhållande till monarken och folket 1884, och utnämndes samma år till professuren. År 1907 delades professuren, och Hermanson fortsatte ännu ett år som professor i statslära och internationell rätt. Den andra delen av lärostolen, förvaltningsrätten, omhändertogs av K. J. Ståhlberg.


 

Hermansons doktorsavhandling Om lagstiftningen, dess begrepp och förhållande till öfriga staters funktioner är mycket teoretisk. Hermanson strävade efter att skapa hållfasta juridiska begrepp och att systematisera dem. Hans efterträdare Rafael Erich betraktade avhandlingen som det bästa lärdomsprovet som framlagts för doktorsgraden i fakulteten.


 

Hermanson lade i sina arbeten grunden för försvaret av storfurstendömet Finlands särställning. Han gav den offentliga rätten i Finland en systematisk form, och lämnade verkställandet till andra. Enligt juridikprofessorn Sigurd Björksten är det skäl att i synnerhet betona två av Hermansons forskningsintressen, hans strävan att klarlägga juridiska begrepp och hans rättshistoriska engagemang.


 

Hermansons författningsrättsliga före­läsningar publicerades i fyra band och i tre upplagor 1893–1917. Hans lärobok i Finlands författning utkom först efter att Finland blivit självständigt, och behandlar den nya statens regeringsform och andra grundlagar. Även Hermansons föreläsningsanteckningar i författningsrätt, finansförvaltningsrätt och internationell rätt utgavs vid sekelskiftet.


 

Hermanson deltog aktivt i den offentliga debatten om storfurstendömets ställning och uppgjorde promemorior samt publicerade artiklar och böcker. Enligt hans uppfattning var kejsaren-storfursten bunden av den gustavianska statsformen från den svenska tiden, vilken kunde ändras endast genom ständernas medverkan. Typiskt för Hermansons publikationer var hans djupa historiska och juridiska sakkännedom. Han var sålunda väl förberedd för att vederlägga sina ryska motståndares argument i den hårdnande kampen om storfurstendömet Finlands statsrättsliga ställning.


 

Hermanson verkade under 1887–1888 års lantdag som sekreterare för lag- och ekonomiutskottet och som sekreterare för ständernas bankfullmäktige 1875–1882. I egenskap av professor invaldes han som representant för prästeståndet vid ett flertal lantdagar. Under den viktiga urtima lantdagen 1899 var Hermanson ordförande för lagutskottet och 1905–1906 ord­förande för grundlagsutskottet. Han valdes till medlem av ett flertal kommittéer som behandlade Finlands rättsliga ställning. I grundlagskommittén 1885–1886 bifogade han till betänkandet en betydelsefull reservation som omfattade 143 sidor. Hermanson förenade sig inte med de övriga kommittémedlemmarna i uppfattningen om en statsunion mellan Finland och Ryssland utan ansåg att Finland var en autonom stat, en uppfattning som länge blev den gällande i historieskrivningen sedan Finland blivit självständigt. Hermanson var också medlem av två rysk-finska kommittéer, Tagantsevs 1904–1905 och Charitonovs 1909. Åren 1904–1905 fungerade han som ordförande för kommittén för en reform av lantdagen, som förberedde lantdagsordningen av 1906, genom vilken enkammarlantdagen infördes.


 

I det självständiga Finland fortsatte Hermanson sin verksamhet. Som medlem av Antti Tulenheimos kommitté vilken utredde den finlandssvenska befolkningens ställning och rättigheter avgav han en reservation till det 1923 publicerade betänkandet. Grundandet av en svenskspråkig avdelning vid Skolstyrelsen blev resultatet av kommitténs arbete. Den kulturella autonomi som de svenskspråkiga i Finland önskade sig fick man dock inte till stånd. Hermanson deltog också aktivt i definierandet av garantierna för den åländska befolkningen och försökte också få garantier för att bevara nationaliteten hos den finska befolkningen i Sovjetryssland. Hermansons samlade sakkunnigutlåtanden publicerades 1933 på svenska och finska.


 

Efter Robert Hermansons död publicerades ett flertal nekrologer över honom, som ger uttryck för den stora respekt han åtnjöt. Han var ärlig och stark till naturen och uppträdde alltid vänligt. Hela hans liv och verksamhet präglades av hans starka fosterlandskänsla och religiositet. Enligt Rafael Erich var två av hans utmärkande karaktärdrag en omutlig sanningskärlek och en djup ansvarskänsla. R. A. Wrede framhåller för sin del att en varm religiositet förenades med rättskänsla i Hermansons person.


 

Tore Modéen


 

Robert Fredrik Hermanson, född 2.2.1846 i Uleåborg, död 10.12.1928 i Helsingfors. Föräldrar kronofogden Herman Fredrik Hermanson och Jakobina Mathilda Hackzell. Gift 1877 med Anna Elisabeth Wrede af Elimä.


 

PRODUKTION. Om lagstiftningen, dess begrepp och förhållande till öfriga statliga funktioner (1881); Om Finlands ständer. Deras förhållande till monarken och folket (1884): Finlands statsrättsliga ställning (1890); Det rätta och dess samband med religiösa sanningar. Stockholm (1919); I Ålandsfrågan (1920); Den svenska frågan i Finland. Ett bidag till dess utredande (1921): Finlands statsförfattningsrätt i korthet framställd (1924); Supplement till Finlands statsförfattningsrätt i korthet framställd (1929); Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828 I−II (1925); S. Sola & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement till slutet av år 1938 I−II (1940).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. R. Björksten, Robert Fredrik Hermanson. Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1929; R. Erich, Robert Fredrik Hermanson. Minnestal. Societas Scientiarum Fennica. Årsbok VIII (1930); T. Modéen, Robert Hermanson. I sanningens namn (1998).


 

BILDKÄLLA. Hermanson, Robert. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4767-1416928957373

 

Upp