HOLAPPA, Pentti


(1927– )


Författare


Pentti Holappa har skrivit kring fyrtio böcker under de över femtio år han varit verksam som författare: diktsamlingar, romaner, skåde­spel, rese- och dagböcker, essäer och kolumner. Hans debut, diktsamlingen Narri peilisalissa (Narren i spegelsalen), utkom 1950. Holappa har tjänstgjort på reklambyrå, översatt litteratur från ett flertal olika språk, grundat tidskrifter, deltagit i kulturpolitiken, förestått en antikvarisk bokhandel samt varit sekreterare för Finlands författarförbund. Han var även kulturminister i Rafael Paasios socialdemokratiska minoritetsregering 1972.

 

Pentti Holappa är en litteraturens mångsysslare som har rört sig flinkt och elegant mellan olika uppdrag och platser. Det är ingen lätt uppgift att klassificera honom som författare. Hans poesi kan exempelvis bestå av ett tungt och barockt bildspråk medan prosan kan vara realistiskt präglad och samtidigt fabulerande. I sina ofta skarpa ställningstaganden, t.ex. som kolumnist, försöker Holappa ofta föra in internationella perspektiv.


 

På 1950-talet var Pentti Holappa redaktör för den radikala kulturtidskriften Välikysymys (Interpellation). I dess programförklaring talar han symboliskt om att ”dra sig under jorden” och om ”sabotage”, och förordar en sorts samhällelig anarki. Kai Laitinen har också karakteriserat linjen i Holappas tidiga produktion som ett ”verklighetssabotage”. I romanerna Lyckor (1961) och Arvingen (1963) bygger Holappa medvetet upp ett kaos och slår sönder vardagslivets inrutade mönster genom att presentera föreställda alternativa verkligheter. Romanerna har blivit klassiker och fått kultstatus inom den finländska modernismen.


 

Holappa tog tidigt intryck av de franska existentialistiska författarna, särskilt Sartre och Camus. Holappas roman Yksinäiset (1954, De ensamma) kan betraktas som en finländsk variant av Camus Främlingen. Bokens huvudperson, bokhandlare Koteloinen, konstaterar att ”främlingskapets lag” är hans livsmotto. Vid sidan av sina egna experimentella romaner har Holappa översatt romaner av bl.a. Claude Simon och Alain Robbe-Grillet till finska tillsammans med sin mångårige livskamrat Olli-Matti Ronimus. Den franska s.k. nya romanen med sina långa meningar inspirerade Holappa, vilket också framgår av essäsamlingen Tuntosarvilla (Med känselspröt) som han skrev i början av 1960-talet; det är en bok som också innehåller författarintervjuer.


 

Efter att ha bott i Frankrike 1961–1966 återvände Holappa till Finland och grundade Ajankohta (Tidpunkten), en månatlig kulturtidskrift. I tidskriftens spalter vädrade man ut sådan unken och självtillräcklig luft som präglade den finländska livslunken. Ajankohta var öppen för oliktänkande och publicerade texter av nya skribenter. Den startade vintern 1967 men lades ned ett år senare av ekonomiska skäl. Från Ajankohta engagerades Holappa direkt som kolumnist vid Helsingin Sanomats kulturredaktion. Holappa, som länge och regelbundet hade skrivit kolumner, kallades för Finlands mest lästa författare. Hans kolumner flyttades senare till insändarsidorna, där de fick mindre uppmärksamhet.


 

Holappas politiska hemvist fanns redan tidigt inom den socialdemokratiska rörelsen. Från februari till september 1972 verkade han som andra undervisningsminister (kulturminister) i Rafael Paasios minoritetsregering. I romanen Pitkän tien kulkijat (1976, Den långa vägens vandrare) skildrar författaren det efterkrigstida finländska samhällets förändring ur arbetarstadsperspektiv. Holappa föddes i Ylikiiminki (Överkiminge) öster om Uleåborg, växte upp och gick i skola i Tammerfors men har aldrig kunnat sälla sig till den realism som Väinö Linna eller Lauri Viita företräder. Också som epiker och skildrare av arbetarbefolkningens liv är Holappa en litterär reformist.


 

Holappa har alltid följt med sin tid, och i hans senare produktion förekommer bl.a. ekologiska teman. I sina senaste böcker har han sökt sig till en säregen mytologi och starkt utvecklat sitt sensuella bildspråk. Hans viktigaste 1990-talsbok är romanen Ystävän muotokuva (1998, Porträtt av en vän) som välförtjänt belönades med Finlandiapriset. Bokens bildspråk är sensuellt och den behandlar öppet homoerotik. Som den upproriske författare Holappa är kritiserade han vid prismottagandet skarpt den finska kritiken och i synnerhet Helsingin Sanomats – hans tidigare arbetsgivares – kulturpolitiska maktutövning.


 

På 2000-talet har Pentti Holappa fortsatt sin författarverksamhet i många genrer, givit ut dokumentära verk, en diktsamling och två romaner, vilka har självbiografiska drag. I Holappas senaste dikter Norsun ääni (2003, Elefantens röst) finns många referenser till ålderdom och död. Diktarens förhållande till liv och död kan beskrivas som mera fysiskt än metafysiskt: kroppen är för författaren instrumentet och döden instrumentets sönderfall. I sin senare produktion har Holappa, med ivern hos en gammal kolumnist, också granskat tidsfenomen och ofta rört sig ute i världen. Även i dessa verk är döden närvarande, i förhållande till individen, till människosläktet såväl som till jordklotet.


 

Holappa har också deltagit i internationellt författarsamarbete. Från 1995 har han varit ledamot av den europeiska poetiska akademin, Académie européenne de poésie, 1999–2003 dess ordförande och senare hedersordförande.


 

Juhani Niemi


 

Pentti Vihtori Holappa, född 11.8.1927 i Ylikiiminki (Överkiminge). Föräldrar smeden Matti Aleksander Holappa och väverskan Aino Vilhelmiina Isoviita.


 

PRODUKTION. Narri peilisalissa (1950); Peikkokuninkaat (1952); Maan poika (1953); Yksinäiset (1954); Lähellä (1957); Katsokaa silmiänne (1959); Max, valkoinen hiiri (1959; Den vita musen 1962); Muodonmuutoksia (1959); Tinaa (1961; Lyckor 1962); Perillisen ominaisuudet (1963; Arvingen 1964); Tunto­sarvilla (1963); Matti ja Maija eli tunteet ja kasvatus (1967); Muunnelma kolmelle miehelle (1967); Koira, joka kasvatti siivet (1968); Päätelmiä (1970); Pitkän tien kulkijat (1976); Viisikymmentäkaksi (1979); Pitkiä sanoja (1980); Valitut runot (1977); Vuokralla täällä (1983); Savun hajua (1987); Keltainen viiri (1988); Ajan Nuolet (1990); Maan päällä – taivaan alla (1991); Sormenjälkiä tyhjässä (1991); Ankkuripaikka (1994); Jokapäiväistä aikaa (1995); Kansliapäällikkö (1996); Älä pelkää (1997); Ystävän muotokuva (1998); Rumpukalvolla (1999); Runot 1950–2000 (2000); De långa orden (dikturval i sv. övers. 2000); Kaksi kirjailijaa (2002); Sotapäiväkirja (2002); Norsun ääni (2003); Ajan hermolla. Kolumnit 1968–1978 (2006); Mies miehelle. Kertomus ystävyydestä (2006). Se även Finlands författare 1945–1980 (1985); P. Tarkka, Suomalaisia nykykirjailijoita (2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Laitinen, Suomen kirjallisuuden historia (1997); Miten kirjani ovat syntyneet II (1980); J. Niemi, Kirjailijoita ja epäkirjailijoita (1983); J. Salokannel, Linnasta Saarikoskeen. Suomalaisia kirjailijakuvia (1993); P. Tarkka, Suomalaisia nykykirjailijoita (2000); T. Väyrynen, Pentti Holappa. Kirjailijakuva vuoteen 1961 (2001); T. Väyrynen, Pentti Holappa. Vuodet 1961–1980. Puolesta ihmisoikeuden (2002); T. Väyrynen, Pentti Holappa. Kypsyysvuodet (2003).


 

BILDKÄLLA. Holappa, Pentti. Foto: Kari Laakso. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4893-1416928957499

 

Upp