STRENGELL, Gustaf


(1878–1937)


Arkitekt, skriftställare


Gustaf Strengell var en mångsysslare på kulturens område och en av banbrytarna för modernismen i arkitektur och konst i Finland. Han inledde sin bana som arkitektur­kritiker 1901, fortsatte som konstkritiker och publicerade också dikter. Som arkitekt specialiserade han sig på villor och inredningar. Efter första världskriget ägnade sig Strengell främst åt sitt kritikervärv och författarskap och publicerade böcker om bl.a. arkitektur, inredning, reklam och typografi. Som teoretiker dryftade Strengell det rationella i art nouveau, 1920-talsklassicism och funktionalism.


 

Gustaf Strengell föddes i Kotka som den yngste av medicine och kirurgie doktor Gustaf Wilhelm Strengells och Hildegard Maria Lundbergs sex barn. Tre av barnen dog tidigt, förutom Gustaf nådde bara två syskon vuxen ålder. Fadern dog 1882, då Gustaf var fyra år gammal, och familjen flyttade till Brahestad, där modern avled fem år senare.


 

Gustaf Strengell gick i skola i Helsingfors och avlade studentexamen vid Nya svenska läroverket 1896. Tre år senare blev han filosofie kandidat med konsthistoria samt estetik och nyare litteratur som huvud­ämnen. Hans lärare var J. J. Tikkanen, C. G. Estlander och Edvard Westermarck. Efter detta bedrev Strengell studier i arkitektur vid Polytekniska institutet i Helsingfors för Gustaf Nyström och Usko S. Nyström. Han avlade arkitektexamen 1902 och gifte sig samma år med inredningskonstnären Anna Wegelius. Paret fick tre barn, men äktenskapet slutade i skilsmässa, och Strengell gifte om sig med Sonja Courtau 1932.


 

Under sin studietid var Strengell anställd både vid Lars Soncks och Eliel Saarinens arkitektbyråer. Tack vare Saarinens handledning blev han skicklig på att utföra laveringar, vilka behövdes t.ex. vid färdigställande av fasadritningar. Strengell hade förlorat högra handens tumme under en jaktolycka, vilket försvårade hans arbete som tecknare. Såväl olyckan som de traumatiska upplevelser han genomgick som föräldralöst barn hade präglat hans personlighet; han kunde vara obalanserad och otålig. Trots sitt kritiska intellekt och sin motvilja mot alla konventioner var han böjd att ge efter och kompromissa om han mötte starkt motstånd. Han hade inte alltid viljestyrka att driva igenom sina visioner.


 

Gustaf Strengell gjorde en uppmärksammad debut som arkitekturkritiker och teoretiker 1901 med artikeln ”Nya skönhetsvärden” i Ateneum, där han försvarade den rationalistiska art nouveauns principer, från ärlig materialestetik till stålets och maskinernas betydelse inom arkitektur och formgivning. Artikeln innehöll också en funktionellt baserad skönhetsdefinition. År 1903 publicerade han en kritisk exposé över den nya arkitekturen i Helsingfors, och samma år reste han till London för att verka vid den kände brittiske arkitekten Charles Harrison Townsends kontor. Erfarenheterna från vistelsen där var ägnade att skärpa Strengells ställningstaganden då han 1904 deltog i den polemik som uppstod kring arkitekttävlingen för Helsingfors järnvägsstation. Strengell tillhörde den Helsingforsintelligentia som under 1900-talets första år samlades kring tidskriften Euterpe.


 

Strengell och Sigurd Frosterus grundade ett gemensamt arkitektkontor 1902. Deras första betydande arbete var Villa Nissen i Mejlans i Helsingfors, som senare under namnet Ekudden skulle bli presidentbostad och som numera är Urho Kekkonens museum. Arkitekterna hämtade sin inspiration från Mellaneuropa, men i förenklad form, och villans rappade fasad var helt renons på utsmyckningar. Strengell och Frosterus planerade elverket i Gamlakarleby, med tillhörande badinrättning. Det gemensamma kontoret upplöstes 1906 och arkitekterna gick skilda vägar. Samarbetet fortsatte dock i form av en agentur för konstindustriella produkter.


 

Strengell koncentrerade sig därefter på att rita småhus och villor, han planerade inredningar och skrev konstkritik. För Emil Cedercreutz ritade han 1906 en villa med mansardtak, Hästebohus i Kjulo, som en modell för moderna småhus på landsbygden. Han undvek avsiktligt alla nationalromantiska detaljer. Strengell gjorde upp två stadsplaner för trädgårdsstadsdelar enligt engelsk förebild i Mosabacka i Vanda, och ett tjugotal av hans modellhus uppfördes på området. För projektet svarade Ab Egna Hem, där han själv var aktieägare.


 

Strengell deltog i flera arkitekttävlingar för villa- och småhusbyggen, och använde sig av en amerikansk så kallad frame house teknik, bl.a. i villa­staden Mosa­backa. Det främsta exemplet på denna teknik utgör Villa Marocko i Gamlakarleby, som Strengell ritade för sin bror, stadsläkaren Alarik Strengell. Villa Koskull i Grankulla, som Strengell planerade 1907 och som blev färdig 1910, är ett exempel på de expressiva tak-, burspråks- och verandaformer han var förtjust i. Strengells sista betydande planerings­arbete var badinrättningen i Villmanstrand 1912; en trevåningsbyggnad vars enkla former livades upp av olika slags burspråk.


 

Strengell var sekreterare i Konstflitföreningens i Finland museum (sedermera Designmuseet) 1901–1918. Han blev senare intendent för museet, liksom för Finska konstföreningens samlingar (ursprunget till Ateneums samlingar). Strengell var en betydelsefull förnyare på dessa poster, men efter första världskriget lämnade han sina uppgifter inom museivärlden. Han ville inte heller återgå till sitt arbete som arkitekt, utan koncentrerade sig på att skriva och på att planera inredningar. Han flyttade 1918 till Lovisa, där han med pietet renoverade två byggnader för sin egen familjs bruk, Vid–Korta–Gränd och Pilastrarna. Trots vissa påpekade begränsningar, upplevde Frosterus att dessa byggnader utgjorde höjdpunkten på kollegans arkitektbana. Pilastrarna var enligt hans mening ett syntetiskt konstverk, vars enhetliga stil var utförd med ett impressionistiskt färgsinne. Strengell, som i början av sin karriär hade proklamerat den nya teknikens överlägsenhet fann nu kombinationen av gammalt och nytt vara det väsentliga i arkitektens arbete.


 

Det moderna affärslivets utmaningar inspirerade Strengell att arbeta som chef för reklamkontoret på varuhuset Stockmann, dock utan att låta detta uppdrag utgöra hinder för hans verksamhet som produktiv skribent. Staden som konstverk, en introduktion till europeisk stadsarkitektur, utkom 1922. I boken vänder Strengell maskinromantiken ryggen och formulerar den nordiska klassicismens ideologi. Boken följdes av Hemmet som konstverk, en studie över 1920-talets inredning i den nordiska klassicismens anda, med interiören i hans eget hem i Lovisa som främsta exempel.


 

Strengells erfarenheter av affärs­världen bar frukt i Den nya annonsen (Nykyaikainen ilmoitusreklaami, 1924), som behandlade reklamens psykologi och uttrycksmedel. År 1928 kom Byggnaden som konstverk, som i tre essäer behandlar det tjugonde århundradets arkitektoniska utgångspunkter, med Jean-Marie Guyau, Oswald Spengler och Le Corbusier i fokus. Alla fyra böckerna är rikt illustrerade. Dessutom gav Strengell ut ett praktverk om typografi, En bok om boken, 1931 och en kåserisamling, När jag kunnat bli artist, 1934.


 

År 1923 reste Strengell till USA som tolk för Eliel Saarinen. Han beskrev noggrant Saarinens planer på ombyggnad av Chicago Lake Front-området i tidskriften Arkitekten 1924. På Saarinens rekommendation fick han i uppdrag av George­ G. Booth, rektor för konstakademin i Cranbook, att i Italien införskaffa arkitektoniska fragment och andra konstverk till akademins samlingar. En del av dessa fragment murades collagemässigt in i de byggnader Saarinen ritade för Cranbrook. Strengell anordnade och ansvarade för den finländska salen vid den internationella konstindustriutställningen i Paris 1925.


 

Strengell blev entusiastisk inför 1930-talets­ nya arkitekturstil, funktionalismen. Han behandlade den i flera artiklar i vilka han jämförde den med sin ungdoms rationalism. Särskilt Alvar Aaltos arkitektur blev föremål för hans skarpa analyser, samtidigt som han gav arkitekten sitt fulla stöd.


 

Strengell plågades svårt av alkoholism, överdriven självkritik och depression, och tog sitt liv 59 år gammal.


 

Kimmo Sarje


 

Gustaf Strengell, född 30.5.1878 i Kotka, död 22.8.1937 i Helsingfors. Föräldrar medicine och kirurgiedoktorn Gustaf Wilhelm Strengell och Hildegard Maria Lundberg. Gift med (1) inredningskonstnären Anna Wegelius 1902, (2) Sonja Courtau 1932.


 

VERK. Villa Nissen, sedermera Urho Kekkonens museum (tills.med S. Frosterus), Helsingfors (1904); Elektricitetsverket och badinrättningen (tills. med S. Frosterus) Karleby (1905); Hästebohus (Ilmilinna) Kjulo (1906); Villa Marocko Karleby (1906); herrummets inredning, Kjuloholm (1907); Mosabacka trädgårdsstad, stadsplan, Vanda (1907); Ab Egna Hem − Oma Koti Oy, typhus, Mosabacka, Vanda (ca 1907); Villa Koskull (Villa Siesta), Grankulla (1910); badinrättningen, Villmanstrand (1912); Finlands sal vid ”Exposition internationale des arts décoratifs et industriels modernes”, Paris (1925).


 

PRODUKTION. Arkitektur. En stridsskrift våra motståndare tillägnad. I anledning af stationshusfrågan några betraktelser öfver rådande förhållanden inom vår byggnadskonst (tills. med S. Frosterus, 1904); Finska mästare. Edelfelt, Järnefelt, Gallén. En gruppbild (1906); Vägledning i Konstflitföreningens museum innehållande Konstflitföreningens i Finland och H. F. Antells samlingar tillhöriga konstslöjdsalster (1914); Staden som konstverk. En inblick i historisk stadsbyggnadskonst (1922); Hemmet som konstverk. En framställning av inredningskonstens grundprinciper (1923); Den nya annonsen. En studie av den moderna reklamens väsen (1924); Byggnaden som konstverk. En skissering av arkitekturens uttrycksmedel (1928); En bok om boken (1931); Miten sisustan kotini kotimaisin esinein? Käsikirja (1933); När jag kunnat bli artist och andra pikareska hågkomster (1934). Talrika artiklar i bl.a. Arkitekten, Euterpe, Domus, Helsingfors Journalen, Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Nya Argus, Svenska Dagbladet.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages pressarkiv, Helsingfors; Cranbrook Archives, Michigan, U. S. A.; Finlands arkitekturmuseums arkiv. C. H. Ericsson, Henry Ericsson min far (2002); S. Frosterus, Gustaf Strengell. Minnesteckning. Svenska tekniska vetenskapsakademin i Finland. Förhandlingar VIII (1938); A. Lindström, Uudistuksia museossa. Gustaf Strengell intendenttinä 1914−1918. Konstmuseet i Ateneum 1863−1963 (1963); S. Niinivaara, Gustaf Strengell museomiehenä. Kubistisen muotokuvan fasetteja. Suomen taideteollisuusyhdistyksen vuosi­kirja (1967); K. Sarje, Gustaf Strengell kokeilijana ja näkijänä. Taiteilija tutkijana, tutkija taiteilijana (2007); K. Sarje, Gustaf Strengell and Nordic Modernism, The Nordic Journal of Aesthetics 35/2008; A. Talka, Gustaf Strengellin suunnittelema Lappeenrannan kylpylaitos. Museoviesti 2/1991; O. Valkonen, Ateneumin taidemuseon intendentit 1869−1990. Ateneum 1991.


 

BILDKÄLLA. Strengell, Gustaf. Foto: Ateljé Goodwin. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4917-1416928957523

 

Upp