KOIVISTO, Mauno


(1923– )


Republikens president, statsminister


Under sin tid som finansminister, chefdirektör för Finlands Bank och statsminister hade Mauno Koivisto, med bakgrund i fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet, samlat ett brett folkligt stöd över partigränserna. I kraft av detta valdes han till republikens president 1982 efter Urho Kekkonens avgång året därförinnan. Inom utrikespolitiken fortsatte Koivisto på den väg som Kekkonen utstakat, och förde en försiktig neutralitetspolitik. Koivistos inrikespolitik kännetecknades bland annat av att presidentens maktbefogenheter begränsades.


 

Mauno Koivisto föddes 1923 som andra son till snickaren Juho Koivisto och hans hustru Hymni. Fadern hade varit till sjöss som ung och genomgått en religiös väckelse, vilket återspeglade sig i familjens liv; bland annat höll han lördagen som helgdag, trots att han inte var adventist. Koivistos mor var dotter till en kantor. Hon dog när sonen var tio år gammal, och i spåret av hennes död följde allehanda praktiska bekymmer med hushållet; fadern förblev ensamförsörjare.


 

Mauno Koivisto fick sin beskärda del av hårda barndomserfarenheter. Efter att ha genomgått folkskolan tog han diverse arbeten, och då vinterkriget bröt ut anmälde han sig som 16-åring till en brandkårsenhet, varefter han igen hade olika kortvariga arbeten. Under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget följde Koivisto redan med samhällsutvecklingen så pass att han enligt egen utsago ”aldrig förr eller senare varit så skräckslagen” som sommaren 1940, då utvecklingen i de baltiska länderna och de demonstrationer som Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen anordnade i Åbo fyllde honom med fruktan.


 

Efter fortsättningskrigets utbrott anmälde sig Koivisto som frivillig till de s.k. fältsläckningstrupperna. Han stationerades i Östkarelen och fick vänja sig vid kriget. I februari 1942 inkallades han som värnpliktig och förflyttades efter en tid vid en utbildningscentral till fronten i Östkarelen. Där stred han i 35:e infanteriregementets led fram till februari 1944, då han flyttade till ett avdelt jägarkompani som leddes av den legendariske Lauri Törni.


 

Efter kriget började Koivisto på allvar intressera sig för politik och politisk verksamhet. Han gick med i Finlands socialdemokratiska parti (SDP) 1947, i en situation där ett sådant steg krävde verkligt engagemang och mod. Vid ett strejkmöte ordnat av snickarfacket i Åbo höll Koivisto ett anförande där han kritiserade strejkmetoderna, och socialdemokraterna i Åbo lade nogsamt märke till talaren. Det var i detta sammanhang som Koivisto för första gången träffade chefredaktören för tidningen Sosialisti, Rafael Paasio, och det mötet blev upptakten till Koivistos decennielånga karriär som tidningsskribent under pseudonymen Puumies (Träkarlen).


 

Koivisto gick med i den socialdemokratiska rörelsen för att kämpa mot kommunisterna. Arvet hemifrån och det faktum att fadern hörde till skyddskåren gjorde detta till ett naturligt val. Koivisto fick på hösten 1948 arbete i Åbo hamn och blev i december samma år föreståndare för hamnkontoret. På sensommaren 1949, då de fackförbund som kontrollerades av kommunisterna försökte fälla K.-A. Fagerholms socialdemokratiska minoritetsregering, medan den socialdemokratiska ledningen för Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC) å sin sida förklarade Hangö hamn som öppen arbetsplats och uppmanade de organiserade hamnarbetare som stödde den lagliga ordningen att resa till Hangö, blev Koivisto föreståndare för hamnkontoret i Hangö och började värva arbetare dit. Regeringen hade den 18 augusti förklarat arbetskonflikten olaglig; den kommunistiska tidningen Uusi Päivä i Åbo stämplade å sin sida Mauno Koivisto som Finlands strejkbrytare nummer ett. Koivisto befann sig i brännpunkten för striden om fackföreningsrörelsen; i hans kåserier från denna tid återkommer frasen ”hårt mot hårt” och han efterfrågar ”män som inte låter sig skrämmas av terror”. I sina memoarer gör Koivisto bedömningen att civilmotståndet under dessa år räddade Finland.


 

Utöver att han deltog i socialdemokraternas kampanjer och förvärvsarbetade, studerade Koivisto också. Han läste in mellanskolan 1947 och två år senare avlade han studentexamen. Sommaren 1950 avstod han från vidare hamnarbete. Han åkte till England som jordgubbsplockare, och fick följande år arbete som vikarierande folkskollärare. En viktig händelse under denna period i Koivistos liv var äktenskapet med Tellervo Kankaanranta 1952.


 

Koivisto koncentrerade sig nu på studier. Han avlade filosofie kandidatexamen 1953, och tre år senare doktorerade han i sociologi med en avhandling om de sociala relationerna i Åbo hamn. Under Koivistos sista år i Åbo började även splittringen inom SDP. Koivisto hade svårt att välja sida i konflikten, men efter generalstrejken 1956, som han fann upprörande, anslöt han sig närmare till partiets högerfalang, som leddes av Väinö Leskinen, och började kritisera fackföreningsrörelsens ökande inflytande i SDP. Enligt hans åsikt var fackföreningsrörelsens målsättningar alltför begränsade, då de enbart var fokuserade på arbetarnas levnadsstandard. På denna punkt var han enig med en annan Åbobo, Rafael Paasio.


 

Koivisto skrinlade sina planer på en akademisk karriär när Joonas Laherma, långvarig vd för Arbetarsparbanken i Helsingfors, erbjöd honom plats vid banken. Med flytten till Helsingfors 1957 frigjorde sig Koivisto från Åbomiljön och fick sätta sig in i ett nytt arbete, först som vice vd för banken och från början av oktober 1959 som dess vd. Genom detta uppdrag blev Koivisto hemmastadd i det finska näringslivets vardag och förvärvade erfarenheter för kommande uppdrag.


 

Koivisto knöt kontakter åt olika håll och sökte efter en ny politisk linje. Han kritiserade kampanjen genom vilken Olavi Honka ställdes upp som motkandidat till Kekkonen i presidentvalet 1962, det s.k. Honkaförbundet, och sökte efter ett sätt att bryta SDP:s isolering.


 

I den nya politiska situation som uppstod några år senare, genom socialdemokraternas och hela vänsterns valseger 1966, strävade Koivisto tillsammans med Rafael Paasio – och kanske ännu aktivare än Paasio – och Pekka Kuusi att skapa en ny regeringsbas. En viktig etapp på Mauno Koivistos väg mot en ledande ställning i republiken var den väntade utnämningen till finansminister i Paasios regering. Kommunisterna togs med i regeringen trots att Paasio till en början ansåg ett samarbete med Centerpartiet vara den bästa lösningen. Eftersom Koivisto var Paasios förtrogne och Paasio utsåg de socialdemokratiska ministrarna, var det klart att Koivisto skulle få en ministerpost.


 

Koivistos ställning som partiets expert på ekonomisk politik hade befästs redan innan regeringen bildades. Han presenterade i början av 1966 ett utkast till ekonomiskpolitiskt program för partiet där han bl.a. föreslog att man skulle inta en positiv hållning till det privata kapitalet. Enligt Koivistos uppfattning intresserade sig folk inte för den mångomtalade socialismen, och även om statsbolagen borde organiseras effektivt var det inget självändamål att öka statens ägande. Däremot var industrialiseringen en viktig målsättning. En annan viktig punkt var frågan om ­u-landspolitiken; Koivisto förhöll sig i princip positiv till att stödja svaga regioner, men han underströk att det måste utformas så att det passade in i den nationalekonomiska helheten. Koivistos politiska hållning innehöll således rätt olika komponenter. Hans strävan att knyta kontakter till Kekkonen och Sovjetunionen, och framför allt stödet för ett regeringssamarbete med kommunisterna, gav honom en radikal framtoning, men hans ekonomiskpolitiska idéer pekade åt ett annat håll. Detta skapade en bild av Koivisto som en praktiskt inriktad man som arbetade för nya idéer.


 

Under Paasios regering i slutet av 1967 hade Mauno Koivisto många uppdrag. Han hade först utsetts till styrelseordförande för Andelsaffären Elanto och 1968 till chefdirektör för Finlands Bank. I början av 1968 startade en process som lyfte Koivisto till statsminister. Inom partiet var många missnöjda med Paasios ledarstil, och det ledde till att partistyrelsen formellt enhälligt fattade beslutet att det inte var ändamålsenligt att samma person både var partiordförande och statsminister. Därmed hade de som startade processen nått sitt mål att få Paasio, som i mångas tycke fattade sina beslut alltför långsamt, avsatt från statsministerposten.


 

Det var först efter många turer inom partiet som Koivisto blev aktuell som statsministerkandidat. De som stödde honom hänvisade till hans ekonomiska och penningpolitiska sakkunskap, till hans språkkunskaper och hans ungdom, men det framfördes också tvivel rörande den starka markens valutapolitik som han försvarat och hans relationer till riksdagsgruppen. I början av mars 1968 hade Koivisto i alla fall blivit partiets kandidat. Enligt protokollen från SDP:s möten tycks hans uppgång ha bestämts av tillfälligheter. Hans namn lyftes fram i ett sent skede, men man nådde snabbt enighet om att han var rätt man för uppdraget. Avgörande härvidlag var att han hade både Kekkonens och Paasios stöd.


 

Koivistos regering ställdes inför viktiga beslut, och förmådde också fatta dem. Snart efter att regeringen bildats ingicks ett inkomstpolitiskt avtal. Ett annat stort samhällspolitiska beslut var lagen om s.k. åkerpaketering (med syfte att minska den odlade åkerarealen), som ledde till nedläggning av tusentals efter kriget skapade småbruk, främst i norra och östra Finland. Följden blev att ett par hundra tusen människor tvingades söka sin utkomst i södra Finland och i Sverige. Vidare slutbehandlades den nya alkohollagen i riksdagen, liksom den fristående lagen om mellanölet. Under Koivistos regeringstid förändrades det finländska samhället snabbt från ett traditionellt reglerat till ett mer urbant och liberalt samhälle; också abortlagen var ett viktigt steg i denna utveckling.


 

Den europeiska integrationen sköt fart och de nordiska länderna försökte svara på den genom Nordek, ett slags nordisk ekonomisk union. Projektet förföll på grund av de nordiska ländernas olika intressen. Men Nordeks främsta pådrivare i Finland, statsminister Koivisto, fick se sina relationer till president Kekkonen och utrikesminister Karjalainen bli starkt ansträngda.


 

Koivistos första regering satt till valet 1970. Den snabba strukturförändringen av landets ekonomi hade inte bara öppnat nya möjligheter; många hade också slagits ut av utvecklingen, och den yngre generationens kulturradikalism, som fått draghjälp från regeringen närstående kretsar, skapade sina egna motkrafter.


 

Efter det urtima valet 1972 gav Urho Kekkonen Rafael Paasio i uppgift att bilda regering. Eftersom Paasio inte lyckades få ihop en majoritetsregering, bildade han en socialdemokratisk minoritetsregering med Koivisto som förste finansminister och Kalevi Sorsa som utrikesminister. Sorsa hade samlat över 22 000 röster i valet, och i honom och Koivisto hade SDP två populära politiker på uppåtgående.


 

Man kan med fog kalla 1970-talet för Sorsas årtionde inom finländsk politik, men det var samtidigt också det årtionde då Kekkonens makt var som störst. Sorsa tydde sig därför i allt till Kekkonen. Trots att han var både statsminister och utrikesminister två gånger, dessutom från 1975 ordförande för SDP, framstod hans makt som avhängig av presidentens vilja. Koivisto frigjorde sig däremot från Kekkonen, som uppfattade honom som en konkurrent.


 

I slutet av årtiondet, och särskilt efter valet 1979, växte missnöjet med den åldrande Kekkonen och med bristen på förändring. I denna situation blev Mauno Koivisto statsminister; hans auktoritet hade vuxit under hans tid som centralbankschef, han framstod som annorlunda än de övriga politikerna, toppade opinionsmätningarna och tippades bli republikens nästa president.


 

Som statsminister införde Koivisto ett nytt begrepp, ”den låga profilens politik”, med vars hjälp han försökte hålla ihop regeringen. Enligt egen utsago försökte han värna om samarbetet inom vänstern och relationerna till fackföreningsrörelsen. Det fanns krafter som försökte fälla regeringen både inifrån och utifrån. Under de första månaderna 1981 började Kekkonen ångra att han utnämnt Koivisto till statsminister, och närmade sig dem som ville fälla regeringen. Koivisto fick dock stöd från olika håll; bland annat stödde riksdagens talman Johannes Virolainen honom av taktiska skäl. På våren 1981 tycks kretsar inom Centerpartiet ha fått kännedom om att Kekkonens sjukdom förvärrades, och de ville fälla regeringen för att Koivisto inte skulle få tillfälle att driva presidentvalskampanj från den privilegierade positionen som statsminister.


 

Inför presidentvalet var det särskilt två punkter som Koivisto tvingades redogöra för: arten av hans socialism och hans kontakter till Sovjetunionen. På en journalists fråga om Moskvarelationerna, som var avsedd att vara besvärlig för Koivisto, svarade denne helt frankt att hans Moskva­relationer inte var något att skryta med. Han ökade därmed sin popularitet, eftersom han visade att han inte ville bli vald med stöd från Moskva. På frågorna om ”vad för slags socialist” han var, svarade Koivisto mångordigare: han framhöll att tiden var mogen för att välja en president som var socialdemokrat men fri från bindningar till partiet.


 

I elektorsvalen för presidentvalet 1982 var valdeltagandet ovanligt högt: nästan 87 procent. Elektorerna på Koivistos listor fick över 43 procent av rösterna. Många väljare ville försäkra sig om att deras röst verkligen skulle gå till Koivisto, och därför var fru Tellervo Koivisto valets stora röstmagnet nationellt; av samma skäl fick parets dotter Assi många röster i Nyland.


 

I presidentvalet 1988 ökade stödet för Koivisto ytterligare i alla valkretsar. Vid detta val tillämpades ett nytt valsätt: medborgarna röstade både direkt på kandidaten och på en elektor. Koivisto valdes till president i andra omgången med 189 elektorsröster av 301.


 

I början av Mauno Koivistos presidentperiod fanns det en påtaglig förväntan om att han skulle vara annorlunda än Kekkonen, men också ett starkt krav på att kontinuiteten skulle tryggas. Koivistos kraft hade bestått i att han inte på samma sätt som andra politiker var i partiets grepp. Hans relation till massmedierna var motsägelsefull: å ena sidan var han gallupfavorit, å andra sidan kallade han föraktfullt journalister för ”lämlar”, blev irriterad på massmediernas rapportering och försökte frigöra sig också från deras grepp.


 

Efter att ha valts till president grep sig Koivisto an uppgiften att parlamentarisera presidentens ställning och maktbefogenheter. Han strävade att göra sitt inflytande gällande från en viss distans och att inte lägga sig i så många saker som Kekkonen hade gjort. Ändå berättar Koivisto i sina memoarer att han vägrade finna sig i att man ”ställde honom inför fullbordat faktum”, och att han blev mycket uppbragt över det hemliga avtal, ”kassaskåpsavtalet”, som Centerns Paavo Väyrynen, Samlingspartiets Ilkka Suominen och Svenska folkpartiets Christoffer Taxell ingick inför valet 1987, enligt vilket det efter valet skulle bildas en borgerlig regering i landet. När vänstern förlorade sin vågmästarroll i valet fick avtalet parlamentarisk grund. Koivisto accepterade dock inte den roll han i förväg tilldelats utan att ha informerats om saken. Koivisto, Sorsa och Samlingspartiets Harri Holkeri löste i stället situationen så, att SDP och Samlingspartiet tillsammans bildade en blåröd regering med Holkeri som statsminister. För Samlingspartiet var det viktigaste att partiet fick plats i regeringen, och president Koivisto verkade aktivt för att hans egen plan skulle förverkligas. För hans del handlade det om en bedömning om vad som var den politiskt klokaste lösningen, och kanske också om att förhindra att Paavo Väyrynen blev statsminister.


 

Även om Mauno Koivisto arbetade för ett utvidgande av parlamentarismen, försökte han ändå också på informella vägar påverka inrikespolitiken och speciellt den ekonomiska politiken. Han var särskilt aktiv under den djupa ekonomiska recessionen, som inföll i slutet av hans andra presidentperiod. Många förväntade sig ändå i det sammanhanget ett ännu kraftfullare offentligt ingripande från presidentens sida – utan att väl egentligen veta hur ett sådant ingripande närmare bestämt borde ha sett ut. Koivisto hade lång erfarenhet av ekonomisk politik, och erfarenhet just av nödvändigheten av ekonomiska bromssystem men också av hur svårt det var att förverkliga sådana. Varken Koivisto eller någon annan kunde klart överblicka situationen; ingen fann på effektiva medel för att bromsa överhettningen i ekonomin under slutet av 1980-talet. Den finska marken revalverades visserligen, men i efterhand kan man konstatera att åtgärden vidtogs i ett så sent skede att den inte hade någon effekt och kanske var direkt skadlig.


 

Under recessionen underströk presidenten i alla sammanhang stabilitetens betydelse. När det 1992 restes krav på regeringens avgång avvisade Koivisto kraven. Han menade att den ekonomiska krisen inte fick resultera i en politisk kris och meddelade på ett svårfattligt och karakteristiskt vis att han ämnade ”försvara regeringen mot den själv”. När landet 1993 hotades av kassakris deltog Koivisto på många sätt i att analysera och reda ut situationen.


 

President Koivisto fungerade som ett slags utredningsman efter recessionen, och tog ställning till olika frågor ibland offentligt, ibland i kulisserna. Kritikerna ansåg hans ekonomiskpolitiska tänkande enkelspårigt; själv såg han det som sin uppgift att bevara eller återupprätta tron på enkla ekonomiska realiteter. Då det ingår ett stort mått psykologi i ekonomiska frågor var det också naturligt att presidentens roll blev att stärka tron på den förda ekonomiska politiken.


 

Utrikespolitiskt skedde en brytning, en omvälvande kursändring under Mauno Koivistos presidentperiod, även om han till en början följde Kekkonens utrikespolitiska linje och t.o.m. överdrev kontinuiteten. Sovjetunionen befann sig i upplösning men Koivisto ville, liksom Kekkonen före honom, knyta nära band till den sovjetiska ledningen som Finland skulle kunna utnyttja till sin fördel. Liksom under Kekkonens tid försökte finländarna föregripa ryssarnas reaktioner, undvika konflikter och se till att situationen inte utvecklades åt ett sådant håll att den ställde stormaktens prestige på spel.


 

Koivistos försiktighet kritiserades särskilt med avseende på hans agerande i förhållande till de baltiska ländernas självständighetssträvanden. Hans agerande var faktiskt försiktigt, eftersom han inte trodde på Sovjetunionens sammanbrott utan betraktade det som mer realistiskt att stödja Michail Gorbatjov och ett Sovjetunionen som befann sig mitt uppe i en process av liberalisering och demokratisering. Försiktighet i förhållande till ryssarna var en grundinställning som rotat sig djupt hos finländarna efter kriget; Finland hade ju också mycket mer att förlora än balterna. Koivisto aktade sig för att lova någonting som skulle ha kunnat uppmuntra balterna i deras strävanden; enligt hans uppfattning skulle det ha inneburit en förbindelse att stå dem bi i fall av en konflikt med ryssarna.


 

När Sovjetunionen föll samman på hösten 1991, lade Finland under Koivistos ledning helt om den utrikespolitiska kursen. I september 1991 sade Finland upp fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (VSB-fördraget) med Sovjetunionen, förklarade sig fritt från vissa begränsningar som skrivits in i fredsfördraget i Paris och inriktade sig på att bli medlem av Europeiska unionen och inleda samarbete med Nato. Samma år bedömde Koivisto att det var möjligt för Finland att bli medlem av EU, och sålunda kom den försiktige presidenten, som alltid tog det säkra för det osäkra, att gå i bräschen för radikala förändringar, när han ansåg tiden mogen för det.


 

Koivistos enastående politiska bana formades i mötet mellan personen och omständigheterna. I början av 1980-talet tedde det sig naturligt att Finland fick en pragmatisk socialdemokrat som president. Kekkonens alltför långa presidentperiod hade skapat vissa förväntningar på hans efterföljare som Koivisto verkade kunna uppfylla. Hans eftertänksamma stil och lyhördhet tillfredsställde alla dem som var hjärtligt trötta på Kekkonens sätt att agera med befallningar och sina s.k. ”kvarnbrev”.


 

Efter sin tid som president har Mauno Koivisto arbetat flitigt med sina memoarer, av vilka två behandlar presidenttiden. Den första delen av Kaksi kautta. Muisti­kuvia ja merkintöjä 1982–1994 (Två perioder I. Minnesbilder och anteckningar 1982–1994) utkom 1994, och året därpå en andra del, Historian tekijät (Historiens skapare), som behandlar utrikespolitiken. I denna bok lyfte Koivisto bland annat fram sina kontakter både med Gorbatjov och USA:s president George Bush d.ä.; han påminde om att han befunnit sig nära de världspolitiska händelsernas centrum och spelat en förmedlarroll. I senare utgivna memoarböcker redogjorde Koivisto för sin politiska utveckling och politiska karriär vid yngre år.


 

Hannu Soikkanen


 

Mauno Henrik Koivisto, född 25.11.1923 i Åbo. Föräldrar snickaren Juho Koivisto och Hymni Sofia Eskola. Gift 1952 med ekonomen Taimi Tellervo Kankaanranta.


 

PRODUKTION. Sosiaaliset suhteet Turun satamassa.Sosiologinen tutkimus (1956); Linjan vetoa (1968; på svenska Riktlinjer, 1969); Väärää politiikkaa (1978); Tästä lähtien (1981; på svenska Och nu, 1982); Linjaviitat (1983; på svenska Råmärken, även på engelska, ryska, tyska); Politiikkaa ja politikointia 1979−1981 (1988; på svenska Politik och statskonst 1979−1981, 1988); Finland och morgondagens Europa. Säkerhetspolitiska ställningstaganden. Stockholm. (1992); Kaksi kautta I. Muistikuvia ja merkintöjä 1982−1994 (1994); Kaksi kautta II. Historian tekijät (1995); Taloudesta, pankeista, kriiseistä. Pankkikriisit, talous ja ihminen (1996); Liikkeen suunta (1997); Koulussa ja sodassa (1998; på svenska Ung soldat. Från skolbänken till skyttegraven, 2001); Kommentteja, reunahuomautuksia. Väinö Tanner. Monen särmän mies. Vuosisadan vaikuttaja tänään (1998); Venäjän idea (2001; på svenska Den ryska idén. Min syn på Rysslands historia, 2002); Itsenäiseksi imperiumin kainalossa. Mietteitä kansojen kohtaloista (2004); Grannar. Frändskap och friktion (2008).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. J. Aho & J. Luuppala & M. Paajanen, Mauno Koivisto. Hellahuoneesta presidentinlinnaan (1982); T. Bergholm, Ammattiliiton nousu ja tuho (1997); T. Bergholm, Puoluesoturin pettymys. Mauno Koivisto ja ahtausyrittäjät 1949−1950. Historiallinen aikakauskirja 1998; A. Blåfield & P. Vuoristo, Kun valta vaihtui. Mitä todella tapahtui presidentinvaaleissa 1982 (1982); M. Häikiö & P. Pesonen, Presidentti Koivisto Suomen politiikassa (1992); J. Iloniemi, Vallan käytävillä (1999); O. Jussila, Koiviston Venäjä. Kanava 2001; A. Jyränki, Kolme vuotta linnassa. Muistiinpanoja ja jälkiviisautta (1990); J. Kiander & P. Vartia, Suuri lama. Suomen 1990-luvun kriisi ja talouspoliittinen keskustelu (1998); T. Koivisto, Päiväkirjan uudet sivut (1999); R. Kolanen, Sosiaalidemokraatti leiri­sukupolvesta anti-ideologiseksi pragmaatikoksi. Mauno Koiviston poliittisen ajattelun muotoutuminen. Sosialistinen politiikka 1982; K. K. Kulha, Kuilun partaalla. Suomen pankkikriisi 1991−1995 (2000); R. Kullberg, Ja niin päättyi kulutusjuhla (1996); Kun kansa valitsi Koiviston. Red. R. Sankiaho (1983); A. Kuusterä, Aate ja raha. Säästöpankit suomalaisessa yhteiskunnassa 1822−1994 (1995); S. Laaksovirta, Salaista AY-diplomatiaa. Suunta 2000 1/1992; H. Lehtilä, Tuntematon Koivisto (1998); E. Lyytinen, Mauno Koivisto. Tie politiikan huipulle (1995); Mauno Koivisto. Koko kansan presidentti. Red. H. Kymäläinen (1982); P. Paasio, Minä ja Mr Murphy (1996); H. Paloheimo, Tasavallan presidentit. Kohti yhdentyvää maailmaa 1982−1994 (1994); Pitkä linja – The Long Perspective. Mauno Koivisto, valtiomies ja vaikuttaja. Red. K. Immonen (1993); E. Raatikainen, Mauno Koivisto ja kaikki kuninkaan miehet (1982); E. Rekola, Viran puolesta (1998); E. Silvasti, Mies ja kehykset (1983); H. Soikkanen, Mauno Koiviston tie presidentiksi. YYA-Suomi (1993). K. Sorsa, Muistikuvia, mielikuvia (1995); J. Suomi, Urho Kekkonen 1968−1972. Taistelu puolueettomuudesta (1996); E. Tuomioja, Pekka Kuusi (1996); R. Uimonen, Nuori pääministeri (1995).


 

BILDKÄLLA. Koivisto, Mauno. 1985. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4139-1416928956745

 

Upp