HOMÉN, Olaf


(1879–1949)


Professor i litteraturhistoria


Olaf Homén hörde under studietiden till Euterpegruppen. Han var anställd vid Helsingfors universitetsbibliotek och skrev litteratur- och teaterrecensioner för olika tidningar. Efter att ha erhållit professorsvärdighet utnämndes Homén till professor i den svenska litteraturens historia vid den nygrundade Åbo Akademi. Han var en uppskattad föreläsare och ägnade sig i sin forskning mest åt poesi.

 

Olaf Homén kom från en tjänstemannafamilj och avlade studentexamen vid Nya svenska läroverket i Helsingfors 1897. I kamratkretsen i skolan fanns flera personer som sedermera skulle bli berömda på kulturens och vetenskapens områden. Homén blev tidigt känd för sina litterära intressen. Samtidigt som han studerade tjänstgjorde han vid universitetsbiblioteket i Helsingfors, som förblev hans arbetsplats till 1919. Under studietiden deltog Homén aktivt i verksamheten i den krets som samlade sig kring kulturtidskriften Euterpe. Han var tidskriftens teaterkritiker och fick på så sätt inflytande över det finländska teaterlivets utveckling. Hans skrifter om teater publicerades i tre band 1915–1919.


 

Homén skrev också bokrecensioner och essäer. År 1906 utgavs i serien Konst och kultur hans presentation av Anatole France, som i början av 1900-talet var en vida läst författare i Finland. I De nya författarna, som kom ut 1915, presenterade Homén ny svensk litteratur i Finland. Där lanseras begreppet ”dagdrivare”, som senare togs i allmänt bruk för att beteckna en viss grupp författare vid seklets början.


 

Universitetsbiblioteket i Helsingfors var i början av 1900-talet en plats som samlade många unga författare och intellektuella och sålunda gav en möjlighet till intressanta diskussioner. Där diskuterade Homén ivrigt deckarlitteratur med sina kolleger Emil Hasselblatt och Henning Söderhjelm. Under signaturen Tre herrar gav de ut berättelsesamlingen Herr Corpwieth, gentleman-detektiv, som ger en livfull tidsbild med lätt identifierbara personer från universitetsbibliotekets krets. Homén stod bakom berättelserna ”Den stulna korsetten” och ”Äventyret i trettonde apoteket”. I tidskriften Argus skrev Homén en artikel om detektivlitteraturen (1909), ett ämne som först flera årtionden senare väckte de akademiska forskarnas intresse. Något senare skrev han artiklar om nya detektivromaner för Dagens Press. Dessutom översatte han en roman av Arnold Bennett med den svenska titeln Mr. Richard Redgrave, M. A.


 

Vid sekelskiftet 1900 studerade Homén i Tyskland och Frankrike, där han tog intryck av romanisten Karl Vossler. Från 1907 tillbringade han långa tider i Paris, där han skrev på sin doktorsavhandling om franskklassicismen. Studiens första del gavs ut som avhandling 1914, den senare delen 1916. Homén promoverades året därpå till primus doktor vid Helsingfors universitet. Studien över klassicismen bildar inte någon fast helhet, trots att det centrala ämnet där är begreppen l’honnêteté och l’honnête-homme i franskklassicismens livsfilosofiska litteratur. Därutöver behandlas flera andra centrala begrepp i klassicismens moralfilosofi. Den senare delen behandlar samma problem hos ett flertal olika författare.


 

Homén var 1916–1920 docent i nyare litteratur vid Helsingfors universitet. Han blev 1919 professor vid det nygrundade Åbo Akademi, sedan Fredrik Böök från Sverige hade avstått från professuren. Benämningen på Homéns professur var till en början den svenska litteraturens hi­storia, men den ändrades snart till litteraturhistoria med poetik. Tjänsten innehade Homén till 1946, då han gick i pension.


 

Efter den omfattande framställningen om franskklassicismen skrev Homén första delen av en biografi över läraren, journalisten och litteraturforskaren Gabriel Lagus. Andra delen blev aldrig klar. Ur den litterära produktionens synvinkel inföll Homéns mest aktiva period under de två första decennierna av 1900-talet. Efter 1921 gav han inte ut någon ny monografi.


 

Sysslolös var Homén ändå inte. Han blev alltmer intresserad av poetikens frågeställningar, som han ägnade sig åt under resten av sin tid som professor. Homén skrev en bred framställning i ämnet, som skickades till förläggaren redan 1939. Kriget förhind­rade dock utgivning och under 1940-talet började Homén finslipa och utvidga manuskriptet. Manuskriptet förblev ofullbordat; efter Homéns död gav Erik Ekelund ut det i en förkortad version med titeln Poetik (1953). Om boken hade kommit ut tidigare, skulle den ha kunnat föra den finländska poesidiskussionen från en historisk-biografisk inriktning mot en större betoning av form och struktur. Samtidigt hade den varit en motvikt till den finskspråkiga Yleinen runousoppi (Allmän poetik) av Rafael Koskimies. Homén presenterar förtjänstfullt bland annat frågor i anslutning till metrik och bildspråk, men han ger också en översikt av utvecklingen av begreppet mimesis. Exemplen hämtade han framför allt från den svenska litteraturen, men även från nyare europeisk litteratur, som James Joyces Odysseus.


 

Homén hade mycket att göra även med den finska litteraturen. Han var vän med Eino Leino, som skrev brev till honom på svenska. Homén skrev till Leino på ett spirituellt, skarpt och raljerande sätt, som L. Onerva uttrycker saken– ett sätt som Leino uppskattade. Homén skrev i uppskattande ordalag om Onervas biografi över Leino. Också om Volter Kilpis roman Alastalon salissa (I salen på Alastalo) skrev Homén en uppskattande recension. Till Homéns litterära produktion hör också en förkortad svensk översättning av Kalevala, för vilken han tilldelades Svenska litteratursällskapets i Finland stora pris 1945.


 

Vid universitetet var Homén känd som en skicklig föreläsare, som lade stor vikt vid framställningens klarhet och vid den yttre formen. Vid Åbo Akademi hade Homén också administrativa uppdrag: han var bland annat dekanus för humanistiska fakulteten 1927–1931 och några år även prorektor vid akademin.


 

Under sina sista levnadsår kom Homén att i någon mån isolera sig. Han bodde på Vårdbergsgatan i Åbo, i ett hus som ritats av den säregne doktor Axel R. Spoof. Homéns granne, författaren Volter Kilpi, karakteriserar honom i ett brev som en eremit som ”lever ensam i sin stenbyggnad utan ringklocka och telefon, så att man är tvungen att bulta med nävarna på dörren, tills prof. någon gång bakom fyra (4) stängda dörrar hör dånet från världen utanför”.


 

H. K. Riikonen


 

Lars Olaf Homén, född 6.5.1879 i Helsingfors, död 28.10.1949 i Åbo. Föräldrar senatorn Lars Homén och Anna Ulrika Selina Baarman.


 

PRODUKTION. Anatole France. Ett historiskt utkast (1906); Zur Komik Molières (1911); Studier i fransk klassicism 1630–1665 I (1914); Herr Corpwieth, gentleman-detektiv. Hans första äventyr framställda av tre herrar (tills. med E. Hasselblatt och H. Söderhjelm, 1914); De nya författarna (1915); Från Helsingfors teatrar I (1915); Studier i fransk klassicism II (1916); I marginalen (1917); Från Helsingfors teatrar II−III (1918−1919); Gabriel Lagus. En minnesteckning (1919); Poetik (genomsedd och utgiven av E. Ekelund, 1953). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993); S. Wiitanen, Förteckning över Olaf Homéns i tryck utgivna skrifter (1950).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Ekelund, Olaf Homén. Åbo Akademis årsskrift 34–35 1949–1851 (1952); J. J. Huldén, Olaf Homén. Svensk litteraturtidskrift 1950; O. Mustelin, Euterpe. Tidskriften och kretsen kring den (1963); G. Stjernschantz, Herr Corpwieth och hans vänner på gamla UB 1914−16. Opusculum 1/1981; Y. Varpio, The History of Finnish Literary Criticism 1828–1918. The History of Learning and Science in Finland 1828–1918 15a (1990).


 

BILDKÄLLA. Homén, Olaf. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5330-1416928957936

 

Upp