HYVÄRINEN, Risto


(1926– )


Diplomat, utrikesråd


Risto Hyvärinen var chef för politiska avdelningen vid utrikesministeriet 1967–1972, då Sovjetunionen utövade påtryckningar för att få Finland att avstå från sin strama tolkning av neutralitetspolitiken. Under senare delen av sin ämbetsmannabana var Hyvärinen ambassadör i olika hörn av världen.


 

När Risto Hyvärinen trädde i tjänst vid utrikesförvaltningen hade han redan hunnit med två karriärer, en som militär och en som forskare. Under fortsättningskriget tjänstgjorde han som rekryt i armén, efter kriget genomgick han Sjökrigsskolan och blev fänrik vid sjöfästningen Sveaborg i juni 1948. Under sin militära bana studerade Hyvärinen vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet och disputerade i internationell politik 1958 med avhandlingen Monistic and Pluralistic Interpretations in the Study of International Politics. Ämnesvalet vittnar om hans intresse för teoretiskt tänkande. Därefter studerade han vid stabsskolan Compiègne i Frankrike 1958–1959 och genomgick krigshögskolan i Paris 1960 samt forskade vid institutionen för internationella relationer vid Harvard University 1963–1964.


 

I utrikesministeriet placerades Hyvärinen därför av naturliga skäl på den politiska avdelningen. Hans första tid där sammanföll med att Finlands politiska ställning på den internationella arenan stärktes. Hyvärinen hävdade 1965 i ett föredrag att Finlands neutralitetspolitiska ställning under föregående årtionde stabiliserats till den grad att säkerhetspolitiken inte längre primärt gällde landets självständighet. Mot slutet av 1960-talet sattes Hyvärinens rätt optimistiska ord dock på prov, då Sovjetunionens utrikespolitik skärptes efter åsidosättandet av Nikita Chrusjtsjov 1964.


 

Ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 visade att Sovjetunionen var berett att trygga sin maktsfär i Europa med vapenmakt. Det innebar en förstärkning av uppdelningen i de intressesfärer som uppkommit efter andra världskriget och samtidigt ett de facto godkännande av Tysklands delning och ett formellt erkännande av två tyska stater. För Finland innebar förändringen av läget svårigheter, för Sovjetunionen stramade märkbart åt sin uppfattning av den finländska neutraliteten. Detta var en överraskning också för president Urho Kekkonen.


 

Hyvärinen, som 1966 fick legationsråds rang, utnämndes året därpå till chef för utrikesministeriets politiska avdelning. Han hade bildat sig en klar uppfattning om den finländska neutraliteten samt om Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen: fördraget berörde bara relationerna till Sovjetunionen och inte utrikespolitiken i allmänhet. Sålunda drev Hyvärinen vid denna tid igenom formuleringar i viktiga kommunikéer där dessa två saker var klart åtskilda från varandra. Han handlade aktivt och öppet enligt sin övertygelse och försökte inte gömma sig bakom andras rygg. Han blev också snabbt en tämligen ovanlig aktör inom utrikesförvaltningen.


 

De första tecknen på att en ny tid inträtt märktes 1969. Sovjetunionen ansåg att man i Finland överbetonade neutraliteten och förringade VSB-pakten. Enligt de mest kategoriska uppfattningarna borde den finländska utrikespolitiken grunda sig på vänskapen med Sovjetunionen utan några som helst hänvisningar till neutraliteten. Samtidigt började Sovjetunionen tala om en revidering av VSB-pakten, fem år innan dess giltighetstid löpte ut.


 

Då Hyvärinens verksamhet som chef för politiska avdelningen var västorienterad, tolkade Sovjetunionen detta gärna som att han inte ville sköta relationerna till Sovjetunionen. När Hyvärinens besök hos den östra grannen till slut skulle genomföras i mars 1970, uppsköt Sovjetunionen det först till sommaren och därefter till september och slutligen till december. Man hann förbereda besöket i mer än tre års tid.


 

När president Kekkonen i juli 1970 avlade ett statsbesök i Moskva var Hyvärinen med som tjänsteman för att förhandla om kommunikén. Han drev envist på en strikt neutralitetslinje, medan chefen för den skandinaviska avdelningen vid Sovjetunionens utrikesministerium N. D. Belochvostikov helt motsatte sig bruket av ordet neutralitet och ville understryka fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd mellan Finland och Sovjetunionen. Även den hårda linjens finländska kommunister, som stöddes av Sovjetunionen, de s.k. minoritetskommunisterna, stalinisterna eller taistoiterna, krävde en förändring av VSB-pakten så att den inte längre tillät den finländska neutralitetspolitiken.


 

Med president Kekkonens stöd vann Hyvärinen till slut en imponerande delseger. Den viktigaste frågan under presidentens besök var att förnya VSB-pakten i dess ursprungliga form; neutraliteten formulerades enligt Hyvärinens önskan. Men när man nästa vår förberedde statsminister Ahti Karjalainens officiella besök i Sovjetunionen, förde Sovjet fram sin egen uppfattning. Hyvärinen föreslog att formuleringen om neutraliteten i kommunikén från sommaren 1970 skulle upprepas, men för ryssarna, som var av annan åsikt, blev slutresultatet en kompromiss, där neutraliteten mildrades till en strävan att bedriva neutralitetspolitik i anslutning till VSB-pakten. Formuleringen drevs igenom av representanten för den ryska underrättelsetjänsten (KGB) i Finland Viktor Vladimirov, Karjalainens trogne uppbackare.


 

Denna gång var chefen för politiska avdelningen dömd att förlora. Hyvärinen var slutkörd och avsade sig sina uppgifter. Hans post övertogs av Matti Tuovinen, som förhöll sig smidigare till neutralitetsformuleringen. Tuovinen ansåg att Hyvärinen överbetonat neutraliteten.


 

Hyvärinen repade sig inom ett år och fortsatte karriären i början av juni 1972 som ambassadör i Belgrad och Aten. Efter detta verkade han 1975–1978 som biträdande generalsekreterare vid Förenta nationerna med ansvar för nedrustningsfrågor och därefter som ambassadör i Indien, Kina och till slut i Ungern under den stora politiska brytningstiden i Europa. Hyvärinen fick utrikesråds titel 1979 och gick i pension i april 1992.


 

Jukka Seppinen


 

Risto Ilmari Antero Hyvärinen, född 23.4.1926 i Kuopio. Föräldrar vicehäradshövding Ilmari August Hyvärinen och Jenny Maria Snellman. Gift 1957 med filosofie kandidat Salme Anne Pekkala.


 

PRODUKTION. Monistic and Pluralistic Interpretations in the Study of International Politics. A Meth­odological Examination (1958); Sveitsin puolueettomuus (1962); The Finnish Defence Forces in the Service of Neutrality (1963; ty. övers. 1964); Kapacitetsanalys som forskningsmetod i internationell politik (1963); Aseidenriisuntaongelma ja ydintaisteluvälineet (1964); Havaintoja turvallisuuspolitiikkaa koskevista näkökannoista (1965); Kansainvälisen politiikan tutkimus valtion ulkopolitiikan kannalta (1966); Virkamiehiä, viekkautta ja vakoilua (2000); Aasian kuljetukset (2005).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Seppinen, Ahti Karjalainen. Poliittinen elämäkerta (1997); T. Soikkanen, Presidentin ministeriö. Ulkoasiainhallinto ja ulkopolitiikan hoito Kekkosen kaudella (2003).


 

BILDKÄLLA. Hyvärinen, Risto. Foto: Uuskuva. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5394-1416928958000

 

Upp