LUNDAHL, Augusta


(1811–1892)


Brevskriverska, kulturfrämjerska


Augusta Lundahl har en plats i Finlands kulturhistoria mest genom att hon på 1830-­talet förekom i Lördagssällskapets periferi, genom några publicerade dikter och genom att Fredrika Runebergs brev till henne tidigt citerades i litteraturen om såväl Johan Ludvig som Fredrika Runeberg. Augusta Lundahl hade ett livslångt intresse för litteratur, och Helena Westermarck har vackert kallat henne kulturfrämjerska.

 

Augusta Lundahl bodde så gott som hela sitt liv i trakten av Tammerfors, där hennes far, Gustaf Lundahl, var ortens förmögnaste köpman och hade ett betydande inflytande i den växande staden. Hans hustru Anne Charlotte, dotter till hovrättsnotarien Jakob Rung i Åbo, var språkkunnig och socialt begåvad. Det Lundahlska hemmet var känt för sin gästfrihet och utgjorde en kulturell medelpunkt i Tammerfors under förra delen av 1800-talet. Paret Lundahl ägnade sig också åt en omfattande social verksamhet. När mannen insjuknade övertog Anne Charlotte Lundahl skötseln av handelshuset. Äldsta dottern Augusta fick en omsorgsfull uppfostran, först under ledning av informator och därefter i den Salmbergska flickpensionen i Åbo, där hon blev bekant med Fredrika Tengström. De två sönerna Gustaf och Carl var begåvade vetenskapsmän, den förre professor i astronomi och den senare läkare, men de dog i förtid, 1844 respektive 1855.


 

Augusta Lundahl ”synes ha varit omöjlig i husliga sysslor”, säger hennes ättling Ulla Sumelius i en levnadsteckning, men hon var musikalisk och hade lätt för språk. I det välbärgade och toleranta hemmet slapp hon de traditionella kvinnliga syssel­sättningarna och fick odla sina intressen: litteratur, brevskrivning och musik. Hon lär ha varit en talangfull pianist och skall ha ackompanjerat besökande musiker som konserterade i Tammerfors. Utöver franska kunde hon tyska och engelska, som hon talade med familjen Finlayson i Tammerfors, och tillräckligt bra italienska för att kunna översätta enstaka dikter. Latin och ryska lär hon ha försökt sig på, medan hennes kunskaper i finska var rudimentära, uppger Ulla Sumelius.


 

Augusta Lundahl började skriva poesi som mycket ung, åtminstone från 1827–1828, när Johan Jakob Nervander, som då var informator för hennes yngre bröder, uppmuntrade henne. Hon förälskade sig i Nervander, och kännedomen om hans då hemlighållna äktenskap blev en chock som hon hade svårt att komma över. Det var Nervander som bad henne medverka med dikter i Helsingfors Morgonblad när tidningen började utkomma 1832. Under några besök hos väninnan Fredrika Runeberg i Helsingfors blev Augusta Lundahl bekant med Runeberg och andra medlemmar i Lördagssällskapet. Några dikter, troligen inte fler än femton, trycktes i Morgonbladet, i Borgå Tidning och i den svenska kalendern Vinterblommor mellan 1832 och 1840. En och annan översättning trycktes också. Dikterna är inte originella, men formellt välskrivna – de lästes och redigerades före publiceringen av Nervander och senare av Johan Ludvig Runeberg. Werner Söderhjelm har karaktäriserat formen som ”välljudande, nästan elegant” och ansåg att Augusta Lundahl hade förutsättningar att nå rätt högt ”bland tidens andrarangspoeter”. Trots uppmuntran av familjen och J. L. Runeberg tystnade hon som poet, med undantag för tillfälles­verser och julklappsrim inom familjen.


 

Augusta Lundahl uttryckte sig i första hand genom brev, men som brevskrivare mognade hon sent – hennes mångom­talade brev till Fredrika Runeberg är påfallande barnsliga under 1830-talet. Från 1840-talet framåt ger hennes och väninnornas korrespondens, där författare och litterära verk passerar revy, intressanta exempel på bildade damers läskultur. I breven till Fredrika Runeberg och till systrarna Sophie och Louise Langenskjöld i Janakkala finns antydningar om melankoli, svårmod och tungsinne. Ulla Sumelius talar om hennes starka självkritik, mindervärdeskänsla och benägenhet för depressiva sinnestillstånd, medan Alexandra Gripenberg nämner att hon de sista åren ”var mycket mjältsjuk och nervös”. Hennes döttrar mindes henne som vemodig och drömmande, sittande vid fönstret eller vid sin flygel. Hon var beläst, bildad, receptiv och omvittnat charmfull. Dessutom tycks hon ha haft en betydande talang för vänskap och en förmåga att lyssna på andra och locka fram det bästa hos dem. Men själv vantrivdes hon i vardagen och ville eller förmådde inte utveckla sina musikaliska och litterära talanger målmedvetet. Som medelålders och äldre förefaller dåmera Augusta Wallenius ha isolerat sig mer och mer och levt bland sina minnen. Hennes make, kyrkoherden i Birkala, Gabriel Wallenius dog 1862, trettio år före henne.


 

Augusta Lundahls namn lever kvar, inte på grund av vad hon själv uträttade utan för att hon var bekant med personer som är centrala namn i den finländska kulturhistorien. Hennes livsöde är beklämmande men inte ovanligt – inte ens i Finland. Det ovanliga är att det är så pass väldokumenterat.


 

Pia Forssell


 

Augusta Lundahl, född 21.9.1811 i Tammerfors, död 14.6.1892 i Tammerfors. Föräldrar kommerse­rådet Gustaf Lundahl och Anne Charlotte Rung. Gift 1844 med kyrkoherden, filosofie doktor Gabriel Wallenius.


 

PRODUKTION. Dikter. Utgåva och efterskrift av Harry Lönnroth. Historiska och litteraturhistoriska studier 82 (2007).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finsk biografisk handbok (1903); G. Castrén, Bröderna Gösta och Carl Lundahl, Historiska och litteraturhistoriska studier (1940); P. Forssell, Inom kvinnorollens gränser, Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); Finska qvinnor på olika arbetsområden. Biografiskt album utgifvet af Finsk Qvinnoförening (1892); E. Nervander, Till Augusta Lundahls minne. Finsk Tidskrift 1893; U. Sumelius, Augusta Lundahl. En kulturhistorisk skiss (1952); H. Westermarck, Kvinnospår. Kulturbilder från 1800-talets förra del (1913); R. Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828–1853. I. Poesin (1920).


 

BILDKÄLLA. Lundahl, Augusta. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5479-1416928958085

 

Upp