Skriv ut          Tillbaka

SNELLMAN, Johan Vilhelm


(1806–1881)


Senator, professor, publicist


J. V. Snellman skapade den realpolitiska traditionen i Finlands förhållande till Ryssland för att motsvara det nya medborgarsamhällets och det parlamentariska systemets fordringar, och strävade till att utveckla de sociala förhållandena i Finland på medborgarsamhällets grund. Detta mål kunde bara uppnås om folkmajoriteten bibringades bildning och kultur, vilket i sin tur förutsatte att finskan infördes som kultur- och ämbetsspråk. Efter ingående studium framför allt av filosofi införde Snellman på 1840-talet en offentlig debatt och samhällskritik i modern mening i Finland. Han råkade först i onåd hos myndigheterna, men efter Alexander II:s trontillträde, då regeringen inledde en ny reformpolitik, utnämndes han till professor 1856. År 1863 utnämndes han till senator och chef för finansexpeditionen. Snellman deltog inte i den fennomanska partipolitiken, och drev inte på en snabb social förändring, utan verkade främst för ett språkbyte inom den bildade klassen.

 

Johan Vilhelm Snellman härstammade från en österbottnisk präst- och ämbetsmannasläkt. Han farfar Gerhard Snellman var kaplan och morfadern Matts Röring kommissionslantmätare. Fadern Christian Henrik Snellman hade studerat bl.a. filosofi i Uppsala under 1700-talets sista år, men gick till sjöss och studerade därefter navigation i Stockholm. Efter sin skeppar­examen var han kapten på olika fartyg fram till 1834. År 1803 gifte sig Christian Henrik Snellman i Stockholm med Maria Magdalena Röring, också hon från Öster­botten. Där fick paret fem barn, Johan Vilhelm var det andra. År 1813 flyttade familjen tillbaka till Österbotten, till Gamlakarleby, där hustrun dog året därpå efter att ha fött sitt sjätte barn. Johan Vilhelm (Janne) var då bara åtta år gammal. Fadern hade köpt Palo hemman i Alahärmä och bodde där fram till 1855. Johan Vilhelm var den ende av familjens söner som sattes i trivialskolan i Uleåborg för att förberedas för en akademisk bana. I Uleåborg fick han bo hos sin faster och dennas allvarsamme make, färgaren Piponius.


 

År 1822 avlade Snellman studentexamen och skrevs in vid universitetet, samtidigt som de något äldre J. L. Runeberg och Elias Lönnrot. Han hade för avsikt att läsa till präst, och fick inom kort stipendier för att studera teologi. Trots att fadern understödde honom finansiellt var han ändå tidvis tvungen att avbryta sina studier för att verka som informator, vilket påverkade hans senare uppfattningar om hemmet och uppfostran.


 

Snellman fyllde 22 år våren 1828, och hade alltså kunnat anmäla sig för prästexamen, men han hade redan våren innan bestämt sig för att studera till filosofie kandidat. Detta innebar i sig ännu inte att han helt gav upp tankarna på prästbanan, men han ställde målet högre. Han hade avlagt omfattande studier i historia och litteratur och fått en första introduktion i fysik och naturvetenskap av sin vän J. J. Nervander och av österbottniska avdelningens inspektor, professor G. G. Hällström. Tills vidare hade han bara studerat nytesta­mentlig grekiska, men nu fördjupade han sig i klassisk grekiska och filosofi; i de ämnena tog han sedan högsta vitsord i kandidatexamen.


 

När universitetet flyttade från Åbo till Helsingfors hösten 1828 avlade Snellman stipendiatexamen och fick stipendium; stipendiet och inkomsterna som informator tillät honom att ägna sig åt ett ingående studium av särskilt Hegels filosofi. Vid samma tid inledde Tengström sin undervisning som professor i filosofi, varvid han stödde sig just på Hegels filosofiska system. Universitetet i Finland avvek på denna punkt från Sverige där filosofin, i nära anslutning till litteraturen, dominerades av en schellingiansk idealism. Tengström och hans elever och vänner avvek både litterärt, filosofiskt och politiskt från den svenska idévärlden.


 

Snellman avlade filosofie kandidatexamen som 25-åring 1831, promoverades till magister 1832 och blev docent i filosofi 1835. Till 1836 verkade han som lärare i latin vid Helsingfors Lyceum, som hade grundats av medlemmar i Lördagssällskapet, och publicerade till och med en liten lärobok i latin. Vid den här tiden började Snellman också aktivt engagera sig i studentvärlden. Han blev tf. kurator för den stora österbottniska avdelningen 1834 och sedan, efter att avdelningen delats, kurator för nordösterbottniska avdelningen 1837–1839; inspektorer var den ovan nämnde Hällström, som efterträddes av Tengström.


 

Efter två avhandlingar på latin som behandlade det absoluta i Hegels system respektive G. W. Leibniz uppfattning om historiens kraft, publicerade Snellman 1837 läroboken Försök till en framställning af Logiken. Arbetet, som tillägnades författarens far, innehåller en framställning av varandet och väsendet i en ordning som troget följer framställningen i Hegels Logik; den planerade andra delen utkom aldrig. Boken fungerade på sätt och vis som ett prospekt, för Snellman lyckades intressera förläggaren Z. Haeggström i Stockholm av att ge ut en lärobok över Hegels system i tre delar. Snellmans Philosophisk Elementar-­Curs. Första Häftet, Psychologi utkom i Stockholm 1837, och arbetets andra och tredje del, Logiken och Rätts­läran utkom 1840. Dessa arbeten byggde på Snellmans docentföreläsningar och följer nära framställningen i Hegels mer omfattande verk.


 

Snellman utövade ett stort inflytande som kurator och som ett slags inofficiell intellektuell ledare för hela studentkåren. Han verkade redan vid denna tid aktivt för en medvetet ”sedlig” människouppfattning, och inom det medborgarsamhälle i miniatyr som studentvärlden utgjorde var det möjligt att förverkliga den sedliga samhällsordningens moraliska principer. Snellmans försvar för ett karaktärsdanande akademiskt självstyre i kombination med hans principiella envishet gjorde att han sedermera råkade i svårigheter med universitetsmyndigheterna. Vid en tid då den ”stora kuratorsstriden” upprörde sinnena ville han hålla en extraordinarie före­läsningsserie över den akademiska frihetens väsen. Detta kunde omöjligt tillåtas, och den åtföljande rättsprocessen gav Snellman ett rykte som bråkstake, men incidenten skadade inte hans ställning. Senare, 1840, publicerade han i Sverige ett häfte baserat på sina planerade föreläsningar, Om det Akademiska Studium, och återkom också senare till ämnet i flera artiklar och föreläsningar.


 

Snellman hade redan 1836 publicerat en omfattande polemisk recension i Sverige, och 1837 hade han fått första delen av sin lärobok publicerad där. Han sökte nu en möjlighet att resa utomlands, närmast till Sverige och Tyskland, och gjorde också ett kort besök i Stockholm 1837. Före det gav han ändå ut den första, av censuren försenade, delen av den litterära tidskriften Spanska Flugan, som ursprungligen planerades bli tredelad. Andra och tredje delen utkom i Helsingfors 1840 och 1841, medan författaren var bortrest.


 

Snellmans ambition och förmåga kom till sin rätt när han efter att ha tillbringat ett år i Österbotten kom till Stockholm i slutet av 1839, där han genast blev biträdande redaktör för veckotidningen Freja och kom in i de tongivande litterära och politiska kretsarna. Snellman blev snabbt känd genom sina många artiklar i Freja och sin ”fortsättning”, skriven vid årsskiftet 1839–1840, på Carl Jonas Love Almqvists mycket omdebatterade försvar för den fria kärleken i Det går an. Snellman försvarade äktenskapet som en nödvändig samhällelig institution, och opponerade sig överlag i Freja mot Aftonbladets radikala linje, dock utan att för den skull stöda regeringskretsarna. Snellmans Det går an. En tafla ur lifvet. Fortsättning är en roman som beskriver det Almqvistska kärleksparets senare öden och förfall. I romanen drar Snellman slutsatser som är i linje med det som framförs i hans lärobok i psykologi från samma tid, och förbereder den samhällssyn som han senare utvecklade särskilt i Läran om Staten (1842). Han fortsatte senare äktenskaps- och kärlekstematiken i verket Fyra giftermål. Taflor i Terburgs manér, vars första del, Kärlek och kärlek, utkom i Stockholm 1843 och på tyska 1844. Däremot makulerades arbetets redan tryckta andra del och tredje delens början.


 

I sina artiklar i Freja behandlade Snellman utförligt bland annat den svenska riksdagsreformen och tullfrågor och mer allmänt begrepp som stat, stånd, korporation och nationalekonomi – allt förarbeten för hans senare statslära – samt skolfrågor. Han uppmärksammade tjeckernas och andras nationella rörelser och skrev mycket om David Friedrich Strauss bibelkritik, som hade väckt stor uppmärksamhet.


 

Efter att ha besökt Uppsala, där han inte fick föreläsa trots att han framfört önskemål om det, gav sig Snellman i augusti 1840 ut på sin stora resa. Han anlände först till Köpenhamn, där han, liksom senare i flera tyska städer, uppvaktade de lokala lärde. Han slog sig ner i Tübingen i slutet av september 1840, och begav sig i slutet av maj 1841 därifrån på en rundresa till bland annat München, Wien, Prag, Dresden, Leipzig och Berlin. I september återvände han till Stockholm, där han omedelbart började skriva för Freja igen.


 

Tack vare sin osedvanliga flit och koncentrationsförmåga under dessa år lyckades Snellman i Tübingen skriva ett arbete om 252 sidor, Versuch einer speculativen Entwicklung der Idee der Persöhnlichkeit. Arbetet grep in i tidens häftiga religionsfilosofiska debatt, där Strauss bok hade delat den hegelska skolan och gett upphov till en stor både vetenskaplig och mer allmän polemik. I Tübingen träffade Snellman Strauss och läste mycket nytt, bland annat Ludwig Feuerbach, men också sådant han var bekant med från tidigare, särskilt Spinoza och Hegel, vars logik Strauss hade bristande insikter i. Hegels och Strauss uppfattningar skiljde sig uttryckligen vad gällde synen på relationen mellan den ”allmänna” och den ”särskilda” personligheten, och det var denna fråga Snellman behandlade i sin bok. Han ville inte använda sig av termerna höger- och vänsterhegelianism som redan tagits i bruk, utan kategoriserade olika åskådningar med hjälp av begreppen teism och deism. Snellman argumenterar, liksom Feuerbach, för att förhoppningen om ett evigt liv är egoism och fåfänglighet, och understryker att moral är ett samhälleligt tillstånd som åstadkommits av mänsklig vilja och kunskap. Därav följer också att livet bör ägnas åt fosterlandet.


 

I Stockholm försörjde sig Snellman åter på sin penna: han skrev artiklar och utförliga recensioner, erbjöd sig att översätta och kommentera Strauss viktigaste arbeten och relaterade sina färska reseintryck i Tyskland. Skildringar och omdömen från en resa 1840–1841. Tiden i Stockholm och Tyskland var avgörande för Snellmans andliga utveckling. Sina svenska kontakter och intryck skildrade han i Svenska silhuetter, som dock publicerades först våren 1848 som fyra långa artiklar i Litteraturblad.


 

De viktigaste resultaten av Snellmans studier och arbete utomlands var det stora verket om personlighetsfrågan och hans samhällsfilosofiska magnum opus Läran om Staten, en bok på 448 sidor som utkom i Stockholm i slutet av 1842. Arbetet baserade sig på avsnittet om rättslära i hans lärobok i filosofi, men medan han där ännu troget följde Hegel, visar Läran om Staten ett visst inflytande från den unghegelianska kritiken, vars betydelse Snellman insett 1840. Snellman avviker från Hegel däri, att han i sin bok inte längre enbart analyserar begrepp utan också företar en historisk och relativiserande undersökning av staten och lyfter fram bildningsnivån som den viktigaste samhälleliga faktorn och förklaringsgrunden för nationens liv. Här skönjer man det intresse för de små folkens väsen och betydelse, som framträdde redan i Snellmans inlägg i Freja. Vid sidan av Hegel påverkades Snellman av Montesquieu, Machia­velli, Voltaire och andra författare som han hade läst redan i Tübingen, samt av den samtida debatt om Finlands politiska ställning som med olika juridiska och politologiska argument fördes av framför allt Israel Hwasser och J. J. Nordström, biträdda av A. I. Arwidsson.


 

Vistelsen utomlands gav Snellman inblick i en större värld än Finland, med ett mer avancerat ekonomiskt, statligt och publicistiskt liv än det finländska; med den ”borgerliga offentlighet” som var på väg att växa fram.


 

Redan sommaren 1840 hade Snellman i ett brev till sina vänner i Stockholm kritiserat det finländska samhället och den sociala klyftan mellan ståndspersonerna och universitetet å ena sidan och å andra sidan folket, vilken han i hög grad uppfattade som en språkfråga. Efter sin återkomst till Finland i slutet av 1842 började han igen föreläsa vid universitetet, men sökte en möjlighet att uttrycka sin samhällskritik i publicistisk form. Konsul G. O. Wasenius ville dock inte ha honom som redaktör för Helsingfors Tidningar vid Zacharias Topelius sida. Det visade sig snart att Snellman kunde få en skoltjänst i Kuopio, där det fanns ett tryckeri men ingen lokaltidning. Han utnämndes våren 1843 till rektor för högre elementarskolan i Kuopio, och tillträdde tjänsten i slutet av augusti.


 

Tidningen Saima började utkomma i januari 1844. Redan i Spanska Flugan och senare i Sverige hade Snellman kritiserat andra tidningar i hårda ordalag, och detta blev ett viktigt kännetecken också för Saima. Polemiken med andra organ, särskilt med Helsingfors Tidningar, var delvis direkt arrangerad. Topelius gjorde Snellman till föremål för ett godmodigt gyckel, något som gör det lättare för en senare tid att se Saimas program sett ur ett samtidsperspektiv. I Saima formulerades det nya, industriella och moderna samhällets krav och en obarmhärtig kritik av det existerande samhället, men Topelius och andra samtida ansåg Snellmans program vara utopiskt och förhastat med tanke på förhållandena och möjligheterna i Finland; Snellman skrev, menade de, som om han befann sig i Tyskland. Snellman torde själv ha ansett att det var bättre att befinna sig i periferin i Kuopio: därifrån kunde han driva ett radikalare program än i Helsingfors där han lättare skulle ha fått böja sig och kompromissa. Saimas program var en tillämpning på finländska förhållanden av idéer som han framfört i Freja och i Läran om Staten, i en form som både av politiska och publicistiskt-kommersiella skäl var avsiktligt polemisk – i detta avseende blev Saima en framgång.


 

Snellman tillämpade nu i Finland de debatter som förts kring tjeckernas, irländarnas och ungrarnas nationella rörelser, kryddade med intryck och uppslag från de lokala förhållandena i Savolax. Hans tidigt omhuldade nationalekonomiska synsätt, som betonade vikten av att aktivera folket, ledde till grundandet av en parallelltidning till Saima, Maamiehen Ystävä (Lantmannens vän). I de första numren ingick råd för byggande av ladugårdar och diskussioner om finnarnas härkomst, medan de första numren av Saima gav stort utrymme åt Adolphe Granier de Cassagnacs Arbetarklassens historia och Borgarklassens historia och de perspektiv den öppnar mot en ny historieskrivning. En mycket stor del av Saimas spalter upptogs av referat av svensk och utländsk litteratur.


 

Generalguvernör furst A. S. Menschikoff följde ända från sommaren 1845 personligen med skriverierna i Saima, som översattes för honom. Generalguvernören befallde att Snellman skulle informeras om att det vore bättre att framföra förslag på förbättringar av de samhälleliga förhållandena direkt till myndigheterna, istället för att väcka missnöje med ”landets nuvarande tillstånd” hos allmänheten. Snellman fick varningar också på enskild väg, och censuren, som dessförinnan hade varit rätt så mild, skärptes märkbart från våren 1846 när en effektivare censor tog över bevakningen. Myndigheternas kritik riktade sig till stor del också mot Snellmans bitska och ironiserande ton, som undergrävde respekten för staten och ämbetsmannakåren.


 

I slutet av 1846 drog senaten in Saimas utgivningstillstånd, men Snellman kunde genast från början av 1847 fortsätta med att framföra sina åsikter i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, som han redigerade och som formellt sett gavs ut av Elias Lönnrot. Det betraktades inte som aktuellt att avsätta Snellman från hans tjänst, och myndigheterna hindrade honom inte heller från att sommaren 1847 företa en resa till Tyskland, Frankrike, Belgien och England, där han i sällskap med E. J. Längman, och på dennes bekostnad, bekantade sig med den lokala skogsindustrin.


 

Snellman skötte sin rektorstjänst i Kuopio till slutet av 1849. Under denna tid var hans liv fyllt av iver och glädje; han hade fullt upp med sitt skolarbete, sin tidning och en riklig och betydelsefull korrespondens. Framför allt hade han ingått äktenskap och bildat familj. Snellman gifte sig den 18 november 1845 med 17-åriga Johanna (Jeannette) Lovisa Wennberg, dotter till apotekaren i Kuopio Anders Wennberg och Aurora Olsoni. Snellmans relation till hustrun präglades av omtänksamhet och kärlek, men på grund av åldersskillnaden och Snellmans karaktär fanns där också ständigt ett drag av undervisande och förmynderi.


 

Snellman hade trots allt aldrig tänkt stanna i Kuopio för gott, utan hade siktet inställt på att ta över filosofiprofessuren efter Tengström. Han var den överlägset mest meriterade personen för uppdraget, och efter ha speciminerat 1849 placerades han främst bland de sökande. Men stämningarna efter det ”galna året” 1848 var sådana att Snellman ändå åsidosattes. Han sökte professuren i Uppsala, men drog tillbaka sin ansökan och återvände, trots ekonomiskt osäkra utsikter, till Helsingfors. Februarirevolutionen och händelserna under det ”galna året” påverkade honom utan tvekan djupt, förmodligen trodde han inte längre att den samhälleliga utvecklingen kunde vara så snabb som han tidigare hade tänkt sig. Detta bara stärkte honom i hans uppfattning om bildningsarbetets betydelse.


 

Regeringen hade dragit in Saima och förhindrat att Snellman blev professor i filosofi – men inom kort indrogs alla filosofiprofessurer i hela Ryssland, och 1852 också i Finland. Generalguvernör Menschikoff och andra höga ämbetsmän, såsom senator Lars Gabriel von Haartman, uppskattade ändå Snellman, vilket också visade sig i deras inställning till Litteraturblad. Några månader efter professorsutnämningen förordnade Menschikoff att Finlands Allmänna Tidning skulle förnyas för att bli intressantare och mera omfattande, och Snellman var påtänkt för uppdraget. Denne hade dock just på grund av professurfrågan blivit ett slags martyr för regeringens förföljelse, och avböjde. Samtidigt upphörde han helt med sin samhällskritiska och litterära verksamhet, för att istället ägna sig helt åt förutsättningarna för ekonomiska framsteg i Finland.


 

Snellmans privata ekonomi räddades av kommerserådet Henrik Borgström d.ä., vid vars handelskontor Snellman fick tjänst som biträde, delvis pro forma, men med tiden i mycket ansvarsfulla uppgifter. Han hade också fått i uppdrag att göra upp planer för att inrätta ett handelsinstitut i Finland, och i det syftet översatte han, på Borgströms bekostnad, amerikanen Edwin Freedleys tämligen omfångsrika Praktisk afhandling om affärslifvet, som utkom i Helsingfors 1855 och i Stockholm året därpå.


 

Snellman publicerade knappast någonting alls 1850–1854, men han satte sig grundligt in i ekonomiska frågor och i bank- och järnvägsproblematiken; kort sagt studerade han hur man reformerar samhället med ekonomiska snarare än politiska medel. Han verkade inte längre som docent och deltog inte heller i övrigt nämnvärt i det akademiska och vetenskapliga livet. Han reste i försäkringsärenden och blev hemmastadd i det praktiska affärslivet. År 1850 begav han sig på en månadslång resa till Riga för att förkovra sig i sjörätten och i dispaschörsväsendets principer.


 

I december 1854, alltså under Krimkriget och kejsar Nikolaj I:s regering, meddelade Snellman S. G. Elmgren att han igen ämnade ta över Litteraturblad, som Elmgren under en tid hade varit redaktör för. När Snellmans första nummer utkom i mars-april 1855, hade kejsar Nikolaj I nyss oväntat avlidit, kejsar Alexander II hade bestigit tronen och furst Menschikoff bytts ut mot general Fredrik Wilhelm Rembert Berg (t.o.m. 1857 von Berg) som generalguvernör för Finland. I september utnämndes Alexander II:s betrodde man, generallöjtnant friherre J. R. Munck till vicekansler för universitetet, och tillsammans med ministerstatssekreteraren, tf. kansler greve Alexander Armfelt vidtog han omedelbart åtgärder för att få Snellman anknuten till universitetet. Först talades det om en extraordinarie professur i ”hodegetik”, alltså vetenskapen om vägledning i studierna, men snart stannade man för en ordinarie professur i ”sedelära och vetenskapernas system”, alltså praktisk och teoretisk filosofi. Snellman utnämndes till professor utan ansökan den 30 januari 1856, trots att G. F. Aminoff, som placerats på indragningsstat när professuren i filosofi lades ner 1853 ännu levde. Tjänstebeteckningen för professuren ändrades snart tillbaka till filosofi. Med anledning av Snellmans tillträde som professor anordnades en stor studentfest, och festtalen trycktes i en särskild skrift. Utnämningen av Snellman, ett förnyat Litteraturblad och studentaktiviteten blev upptakten till ”medborgarandans” eller det ”borgerliga samhällets” utveckling i Finland under Alexander II:s regering.


 

Som professor inledde Snellman med att föreläsa just om vetenskapernas system och om universitetsstudierna, övergick sedan till ”abstrakt rättslära”, teoretisk och praktisk sedelära (moral), psykologi och så vidare – varvid han höll sig inom den hegelska spekulationens och stilens ramar (föreläsningsmanuskripten publicerades i den nya utgåvan av hans Samlade Arbeten på 1990-talet). Snellman var 1860–1861 också tf. professor i pedagogik. År 1859 tilldelades han titeln kansliråd, som kunde tillfalla meriterade professorer, och han promoverades till hedersdoktor 1860.


 

Snellman framställde nu i sin tidskrift vidlyftiga planer för lantbruks- och bankpolitiken, för utveckling av kvinnans ställning, uppfostran, skol- och universitetspolitiken (vilken blev en ständigt aktuellt ämne i tidningen). Referaten av utländsk facklitteratur intog samma viktiga roll som tidigare, och tidskriften blev snabbt påtagligt aktuell och intressant. Särskilt från 1859 framåt förde Snellman i sin tidning långa och viktiga polemiker främst om nationalitetsfrågan mot den framväxande liberala riktningens teoretiker, och intog så småningom allt tydligare en position som kritiker av och motvikt mot den liberala linjen. Snellman och fennomanerna som anslutit sig till honom valde en entydigt realpolitisk linje i förhållande till kejsaren, Ryssland och den inhemska regeringen. Särskilt tydligt blev detta 1861, då sammankallandet av januariutskottet som skulle förbereda 1863 års lantdag hade politiserat situationen, och senare i samband med den polska resningen och 1863 års lantdag i Finland. Snellman blev tidigt övertygad om att Rysslands säkerhetsanspråk förutsatte att Finland förde en lojalitetspolitik gentemot kejsaren; landets särställning kunde tryggas bara om man stödde sig på autokratin snarare än den ryska aristokratin. Under kejsarens beskydd kunde Finland utveckla en särpräglad nationalitet, men det förutsatte att folkmajoriteten deltog och gjordes delaktig av bildning och kultur, vilket i sin tur krävde att finska språkets ställning effektivt stärktes. Redan 1860 skrev Snellman i ett brev till Topelius öppenhjärtigare än i sina offentliga skrifter: ”Min tanke är: Om Ryskan eller Finskan vinner, vet blott Gud. Jag vågar ingenting hoppas. Men att Svenskan går under – det vet jag visst.”


 

Snellmans monarkistiska och fennomanska tankar utsatte honom för en allt hårdare kritik från liberalt håll, som redan 1861 hade sänkt sig till de personliga för­o­lämpningarnas nivå. Redan då, i samband med sammankallandet av januariutskottet, blev frågan om huruvida det var viktigare att åstadkomma reformer eller att följa en strikt laglighetslinje ett stridsäpple. Sett ur Snellmans hegelianska perspektiv framstod formerna och lagens bokstav som oväsentliga i sig själva; det viktiga var, så kunde man uppfatta det, det stora projektet att utforma en nationalitet och främja bildningen.


 

Snellman hade genom sina artiklar blivit erkänd som expert på politiska och ekonomiska frågor. Han hade författat promemorior för regeringen och hade 1862 kallats till kommittén som förberedde lantdagen. När finansexpeditionens chef friherre Fabian Langenskiöld insjuknade och var tvungen att avgå, föreslog han Snellman som sin efterföljare, och när kejsaren själv senare föreslog samma sak, antog Snellman erbjudandet. Han utnämndes den 21 mars 1863 till medlem av kejserliga senatens ekonomiedepartement och till chef för finansexpeditionens 1. avdelning från och med den första juli. Redan före hans utnämning till senator talades det om att Snellman skulle adlas för att kunna verka vid lantdagen, men på grund av att han själv motsatte sig detta uppsköts adlandet till den 21 november 1866. År 1865 hade han förlänats riddartecken av S:t Vladimir-ordens tredje klass.


 

Under det polska upproret sommaren 1863 ställde sig Snellman, särskilt i sin berömda artikel ”Krig eller fred för Finland?”, otvetydigt i spetsen för en prorysk offentlig opinion. Han fick nu chansen att verka som regeringens – regentens och ministerstatssekreterarens – rådgivare och föreslog att kejsaren under sitt besök i Finland 1863 skulle belöna finländarna för deras lojalitet genom att förordna att finskan inom en viss utsatt tid skulle bli ämbetsspråk och att det finska myntet (mark och penni) som tagits i bruk 1860 skulle bindas till en silvermyntfot istället för till rubeln. Kejsaren gick med på det förra förslaget men sköt det senare ärendet på framtiden, eftersom det också berörde Ryssland. Snellman utövade sedan ett väsentligt inflytande på utformningen av trontalet som hölls vid den första lantdagen i september 1863. Efter att Snellman blev senator lämnade han Litteraturbladet, som en kort tid senare helt upphörde.


 

Som senator genomförde Snellman först och främst myntreformen, då marken knöts till silvermyntfoten. I sak innebar det en revalvering, som under de svåra åren med återkommande missväxt visade sig vara en mycket tung reform. Åtstramningen av kreditgivningen ledde till konkurser och fördjupade nöden under hungeråren, men bidrog till att Finlands ekonomi så småningom kunde återställas på säker grund vad utrikeshandeln beträffade. För att genomföra reformen, och också senare, kunde Finlands Bank helt oberoende av Ryssland ta betydande lån från Tyskland mot borgen som Finlands ständer utställt. Under hungerkatastrofen 1867 försökte Snellman oförtröttligt verka både för att utverka hjälp och för att rationalisera hjälpen, men detta försvårades av de tillbuds stående knappa tillgångarna, de outvecklade kommunikationerna och folkets passivitet under de föregående åren.


 

Byggandet av Petersburgsbanan var kopplat till frågan om nödhjälpsarbete och låntagningen under hungeråren, och de här frågorna ledde till konflikter mellan Snellman och den nya inflytelserika generalguvernören greve N. V. Adlerberg. Samarbetet dem emellan hade börjat bra, men Adlerberg fick snabbt nog av Snellmans karaktär och uppträdande, och denne fick den 27 mars 1868 en uppmaning att begära tjänstledighet och avsked, vilket beviljades honom med sedvanliga pensionsförmåner från den 15 juli 1868. När reformperioden 1861–1865 övergick i Adlerbergs era behövdes Snellman inte längre som en förmedlare mellan rege­ringen och den allmänna opinionen, men till beslutet att avskeda honom bidrog nog också hans halsstarrighet, som bland annat visade sig i att han drev igenom myntreformen trots svåra år av missväxt. En bred inhemsk opinion hade också hårt kritiserat Snellmans finanspolitik.


 

Snellman var från sommaren 1869 direktionsordförande, alltså i praktiken verkställande direktör, för Finlands hypoteksförening; han hade redan i sina tidningsartiklar och senare som senator visat stort intresse för att utveckla förhållandena kring jordägandet och öka lantbrukets produktivitet. Också i den här verksamheten fanns det många problem, särskilt efter åren av missväxt, och ofta gjordes helt felaktiga bedömningar av jordens värde. Snellman stötte på motstånd; vid tiden för övergång till guldmyntfot 1878 restes krav på hans avgång och vid bolagsstämman 1881 återvaldes han inte.


 

Snellman var ordförande för Finska Litteratursällskapet 1870–1874 och för Finska Vetenskaps-Societeten 1870–1871. Vid lantdagarna 1872 och 1877–1878 uppträdde han aktivt, och han återupptog sin publicistiska verksamhet som politiskt aktiv aktör, särskilt från 1876 i det fennomanska Morgonbladet. Under dessa år dämpade Snellman ingalunda sin polemiska och ofta sarkastiska ton från förr, utan skruvade snarare upp den ytterligare. Sålunda kritiserade han på lantdagen 1872 kraftigt ”vårt lands egentliga aristokrater, de jordägande bönderna”, för deras hjärtlöshet mot landsbygdsproletariatet.


 

Snellman nådde dock inte längre varken innehållsligt eller ens stilistiskt upp till nivån från sina bästa år. I sina tal till de fennomanska studenterna som alltid uppvaktade honom på Vilhelmsdagen, och i många andra sammanhang, lyckades han ändå fortfarande ofta få sina åhörare och läsare med sig. Till stora delar upprepade och förklarade Snellman sitt gamla program. Han underströk bland annat kraftigt sin åsikt att förfinskningsprogrammet måste förverkligas så att det existerande ledande eller bildade skiktet, eller dess barn, bytte språk – och inte så att det på basis av en identifikation av språk och stånd uppstod en tudelning där den bildade klassen förblev svenskspråkig medan uppgiften att främja den finskspråkiga kulturen helt lades på de nya klassernas axlar, så som det hade gått till exempel i de baltiska provinserna.


 

Snellman förfäktade kraftfullt bland annat denna åsikt då han i december 1880 i en brett upplagd artikel kritiserade ett färskt förslag till program för det liberala parti som skulle grundas. Snellman kritiserade i arrogant och föraktfull ton förslaget, som han kallade ett hopkok av orealistiska idéer och en ”tomt frasmakeri”. Det handlade om en maktkamp, och Snellman citerade en fransk fras som sedermera ofta upprepats i den politiska debatten i Finland: ôtez-vous en que je m’y mette, flytta på er, så att jag får inta er plats. Fennomanerna måste komma till makten, ansåg Snellman, men detta fick inte betyda en social revolution. Risken för en sådan kunde redan skönjas i Ryssland, och Snellman avvisade ovillkorligt all nihilism och terrorism.


 

Snellmans kategoriska ställningstagande, ivrigt understött av studentfennomanin som då var i sin krafts dagar, fick en överraskande klangbotten när kejsar Alexander II mördades den 13 mars 1881. Den liberala eran var till ända, och liberalism och svekomani började smälta in i varandra i den finländska partibildningen.


 

Snellman dog på sitt sommarställe Danskarby i Kyrkslätt den 4 juli 1881, kort efter sin kejsare. Hans hustru Jeannette hade avlidit redan långt tidigare, 1857. Deras äldsta barn Hanna, som bott med sin far, dog genast efter honom, 35 år gammal. Anders Henrik blev jurist och slutligen senator i justitiedepartementet, Johan Ludvig blev referendariesekreterare vid senaten, Wilhelm provinsialläkare och medicinalråd och Karl överdirektör för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och verkligt statsråd; två av barnen dog i unga år.


 

Snellman blev tidigt en kultgestalt. Under Saima-tiden blev han föremål för studenternas beundran, och fick som offer för det politiska systemet 1849 tillika sympati; hans utnämning till professor firades 1856 med en ståtlig studentfest, och redan på 1850-talet beställdes en byst av honom för stormansgalleriet i det kommande Studenthuset. Efter att de fennomanska studenterna kommit till makten fanns det flera byster av Snellman i Studenthuset. Kulten vårdades särskilt av Snellmans egen nation, den österbottniska.


 

Snellmans 75-årsdag i maj 1881 utnyttjades som ett utmärkt tillfälle att sprida den fennomanska ideologin runt om i landet. Bakom initiativet stod de radikalfennomanska studenterna, och huvudfesten hölls i det för ändamålet särskilt smyckade Studenthuset. Denna propaganda bidrog till att driva liberalerna ännu längre högerut.


 

Vid Snellmans begravning den 7 juli 1881 hölls minnestalet av Topelius; Snellman själv hade 1877 talat vid Runebergs grav. Topelius talade om Snellman och hans generation: Snellman var ”graniten, den handlingskraftigaste, den viljestarkaste”. Bondeståndet reste Snellmans gravmonument på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Hundraårsminnet av Snellmans födelse firades 1906 i en tid av hetsig politisk aktivitet, och födelsedagen nyttjades som anledning till en storslagen politisk manifestation: en massiv förfinskning av svenska släktnamn.


 

J. V. Snellman var den första historiska personen som fick sina anletsdrag förevigade på en sedel i det självständiga Finland.


 

Matti Klinge


 

Johan Vilhelm Snellman, född 12.5.1806 i Stockholm, död 4.7.1881 på Danskarby i Kyrkslätt. Föräldrar sjökaptenen Christian Henrik Snellman och Maria Magdalena Röring. Gift 1845 med Johanna (Jeannette) Lovisa Wennberg.


 

PRODUKTION. J. V. Snellman, Samlade arbeten I–XII­ (1992–1998).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Alavuotunki, J. V. Snellman Ruotsissa 1839–1840. Aatteet yhteiskunnallisessa ja historiallisessa miljöössä (1986); S. Haahtela, J. V. Snellman ja kansallisuusaate (1956); Hellästi rakastettu puolisoni. J. V. Snellmanin ja hänen vaimonsa kirjeenvaihto ynnä opastavia yleiskatsauksia ja muistelmia kodista (2006); J. Hämäläinen, J. V. Snellmanin perhekäsityksen juurilla. Snellman perhefilosofian aristoteelisen perinteen jatkajana (1997); J. Hämäläinen, Kodin kynnys. J. V. Snellmanin perhefilosofia (2005); M. Jalava, J. V. Snellman. Mies ja suurmies (2006); P. Karkama, J. V. Snellmanin kirjallisuuspolitiikka (1989); V. Kaukonen, Kansallista nousua kohti. Piirteitä Lönnrotin ja Snellmanin yhteistyöstä (1985); J. Manninen, Bibliografia J. V. Snellman-kirjallisuudesta ja elämäkerrallinen luonnos (1980); J. Manninen, Miten tulkita J. V. Snellmania? Kirjoituksia J. V. Snellmanin ajattelun ja kehittymisen taustoista (1987); V. Niitemaa, J. V. Snellman und die Schweiz (1970); T. Rein, Johan Vilhelm Snellman I–II (1895, 1899); J. Salminen, Snellman i urval (1981); J. E. Salomaa, J. V. Snellman. Elämä ja filosofia (1944; 2. korr. uppl. 1948); R. Savolainen, J. V. Snellman ja nälkävuodet 1867–1868 (1989); R. Savolainen, Sivistyksen voimalla. J. V. Snellmanin elämä (2006); J. V. Snellman ja nykyaika. Kirjoituksia ja esitelmiä J. V. Snellmanin ajallemme jättämästä henkisestä perinnöstä (1981); J. V. Snellman. Filosofi ja valtio-oppinut (2006); J. V. Snellmanin filosofia ja sen hegeliläinen tausta. Suomen filosofisen yhdistyksen järjestämä kansainvälinen kollokvio, Helsinki 4–5.12.1981 (1984); J. V. Snellman och hans gärning. Ett finskt-svenskt symposium hållet på Hässelby slott 1981 till 100-årsminnet av Snellmans död. Stockholm (1984); J. V. Snellman i Europa. Resebilder 1840–1847 (2006); T. Talvio, J. V. Snellman ja Suomen raha (1981); M. Tossavainen, Suhteissa suurempaa voimaa. J. V. Snellmanin muistomerkki (2005); R. Wilenius, Snellman ja nykyaika (1984); C. Zilliacus & H. Knif, Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland (1985).


 

BILDKÄLLA. Snellman, Johan Vilhelm. Oljemålning (detalj): Bernhard Reinhold 1874. Helsingfors universitets museum.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4823-1416928957429

 

Upp