RÖNNGREN, Nicken


(1880–1956)


Teaterchef, professor


Nicken Rönngren var chef och konstnärlig ledare för Svenska teatern i 35 års tid. I början av sin karriär gick han ivrigt in för att göra landets svenskspråkiga huvudscen, som på den tiden dominerades av rikssvenska skåde­spelare, mer inhemsk, och hans strävan att utveckla det finlandssvenska scenspråket ledde till bestående resultat.

 

Nicken Rönngren föddes på Åland, son till en skeppsmäklare. Han var ursprungligen svensk medborgare. Som ung student grubblade han över valet mellan ”scen eller pulpet” och bestämde sig för att pröva det senare, d.v.s. kontorsarbete. I den borgerliga miljö han kom ifrån betraktades det som tvivelaktigt att välja teaterbanan. Rönngren arbetade bland annat i England som korrespondent, men upplevde inte ett sådant uppdrag som sin väg. Studier i engelska väckte däremot hans intresse för det talade ordet, och efter sin återkomst till Finland började Rönngren undervisa i engelska och muntlig framställning. Universitetsstudier hade han dock inte råd med, inte heller lärar­yrket tilltalade honom. Rönngren reste till Stockholm, tog scenlektioner för den berömde skådespelaren August Lindberg, och ryckte in i den svenska armén.


 

Efter att ha flyttat till Helsingfors blev Rönngren finländsk medborgare. Studierna fortsatte i Berlin och Dresden 1908 samt med statligt stipendium i London och Paris 1910. Han undervisade i muntlig framställning på olika kurser, och från 1911 till början av 1950-talet vid Helsingfors universitet. Recitationskvällar i Helsingfors och Åbo och på landsortsturnéer gjorde Rönngren känd som artist. Ännu som teaterchef uppträdde han vid stora fester och var mycket uppskattad. Gustaf Frödings poesi utgjorde hans särskilda intresse.


 

Början på Nicken Rönngrens karriär gick hand i hand med den svenska teaterns utveckling i Finland. År 1908 blev han lärare vid Svenska teaterns elevskola, 1916 sekreterare för teaterns styrelse och några år senare verksamhetsledare med ansvar för hela teatern. Benämningen teaterchef infördes först senare.


 

När Svenska teaterns elevskola grundades i början av 1908, blev han som rikssvensk skådespelare lärare i scenarbete och ledare för skolan. Han prioriterade det egna konstnärliga arbetet, och skolans verksamhet var överlag dåligt organiserad och planerad. Nicken Rönngren, som undervisade i muntlig framställning, var särskilt bekymrad över finlandssvenskans ställning. Hans strävan att utveckla ett dialektfritt eget scenspråk möttes av fördomar i den övriga undervisningen. Situationen underlättades då Rönngren, som hade sinne for organisation, 1910 blev skolans förman. Skolans ställning som utbildare av de finländska skådespelarna befästes då Svenska teatern ”nationaliserades” 1916. Under de föregående åren hade man utbildat en kärntrupp, och nu uppfattades det snarast som en fosterländsk handling att bli skådespelare.


 

Vid sidan av nationaliseringen betonade Rönngren yrkeskunnandet. Också hans egen verksamhet baserade sig på grundlig sakkännedom: redan under sina första teaterår reste han runt i olika länder och bekantade sig med teaterutbildningen och teatrarnas verksamhet där. Gerda Wrede övertog 1931 ledningen för Elevskolan, men skolan förblev underordnad Svenska teatern och därmed teaterchefen Rönngren.


 

En ledstjärna i allt Nicken Rönngren gjorde var kärleken till språket och strävan att etablera svenskan i Finland som inhemskt scenspråk. Han såg teatern som en kulturinstitution och inte på traditionellt sätt bara som en ensemble bestående av enskilda artister. Rönngrens strävanden kan i efterhand te sig elementära, men de mötte hårt motstånd i början av 1900-talet. Svenska teatern i Helsingfors hade sedan 1860-talet främst anställt stockholmare som skådespelare, även som chefer. Också publiken hade vant sig vid stjärnor från Stockholm, och deras sätt att tala uppfattades som det ”riktiga” scenspråket. Det var ingen lätt sak att bryta mot den normen.


 

Publiken lärde sig så småningom acceptera det finlandssvenska uttalet. En utbildad och karismatisk artist som Rönngren var då en viktig tillgång. Svenska teaterföreningen i Finland, som grundades 1913, innebar ett viktigt steg för nationaliseringen av Svenska teatern. Rönngren var från starten medlem av föreningens delegation och ledde den dramatiska sektionen.


 

En avgörande förändring inom Svenska teatern inträdde i slutet av 1915, då de inhemska krafterna vann omröstningarna. Nicken Rönngren valdes förutom till delegationen också till sekreterare samt till medlem av en särskild språkkommitté. Till konstnärlig ledare för Svenska teatern valdes dansken Adam Poulsen, för vilken inhemsk hjälp med administrationen säker­ligen var välkommen. Det var tack vare Rönngrens diplomatiska förhandlingar som man fick Poulsen till Helsingfors för tre år. Han var en känd teaterman, och framför allt var han inte svensk, vilket hade försvårat den eftersträvade kursändringen.


 

I praktiken samlade Rönngren alla trådar i sin hand på Svenska teatern, och det föreföll naturligt att han 1919 blev verksamhetsledare, även om det inte skedde utan motstånd. Teaterns nationalisering snarare närmade den än fjärmade den från de övriga nordiska länderna. Som självständig teaterchef kunde Rönngren fritt förhandla om samarbete, och det arrangerades flitigt gästspel mellan de olika nordiska länderna. Auktoritet och allmänt godkännande fick Rönngren så småningom. Här hade han hjälp av de många fester som ordnades under hans långa chefsperiod, med alla tillhörande festtal där hans förtjänster och kontakter till utlandet lovordades. Rönngrens personliga betydelse för det nordiska samarbetet framgår av festskriften till hans 70-årsdag, till vilken en betydande del av tidens ledande nordiska teaterpersonligheter bidrog. Relationerna till Helsingforsteatrarna var också goda, och Suomen Kansallisteatteris Eino Kalima och Kansan Näyttämös Mia Backman trivdes bra tillsammans med sin finlandssvenska kollega.


 

Nicken Rönngren hade ursprungligen övervägt en karriär som artist men ansett sig vara ”för stor och för ful” för att bli skådespelare. Karisma saknade han inte. K. A. Fagerholm karakteriserade honom i ett festtal skämtsamt som ett ”stort teater­troll”. Rönngren var stor, högljudd och dominant, men på sitt sätt också anspråkslös, känslig och ibland rent av blyg. Han hade en varm relation till familjen och särskilt till modern. I sitt arbete tog han emot råd, men fattade själv besluten. Han var en glad sällskapsmänniska men en sträng och krävande förman. Kombinationen av ett gott teateröga och sinne för ekonomi gjorde Rönngren till en betydande teaterchef. Svenska teatern i Helsingfors förblev mittpunkten i hans verksamhet.


 

Trots hyllningar i festskrifter, tycks hans starka person också ha väckt motstånd. År 1933 klagade skådespelarna skriftligen på sin chef, vilket Rönngren uppfattade som en stor oförrätt då hans hela verksamhet hade syftat till artisternas bästa. Han var stolt över den berömmelse som hans skådespelare fått. En Rönngren särskilt närstående skådespelare var Erik Lindström, vars Hamlet nådde nordisk berömmelse. Rönngrens programpolitik kritiserades ibland under årtiondenas lopp, men den auktoritet och respekt han åtnjöt tog inte skada av det. Nicken Rönngren intresserade sig för den unga generationens tankar, även om de inte motsvarade hans egen teateruppfattning: de experimentella stycken som Vivica Bandler med pedantisk noggrannhet regisserade förblev främmande för honom. Efter Rönngrens chefsperiod blev det också tydligt att det inhemska scenspråket han hade varit med om att skapa till den grad hade blivit norm att den nya generationen uppfattade ”skillnadskan” (efter Skillnaden, teaterns Helsingforsadress) som konstgjord och efterlyste ett mer vardagligt sätt att tala.


 

Som chef koncentrerade Nicken Rönngren sig främst på administration och ett brett samarbete. I många skrifter kallas han kulturambassadör. Rönngrens konstnärliga insats låg främst i programvalet och anställningspolitiken; han regisserade inte mycket och bara i början av karriären. Hans mest betydande uppsättning som regissör var Bertolt Brechts Tiggaroperan, som uppfördes i Finland 1929, en kort tid efter det tyska uruppförandet. Rönngrens uppsättning följde i stora stycken originalets stil utan att kopiera den. Regissören fick beröm och Tiggaroperan var teaterårets höjdpunkt.


 

Under största delen av sin långa chefsperiod ledde Nicken Rönngren Svenska teatern ensam. Det vara bara under det första året som han hade en konstnärlig ledare vid sin sida, och från 1945 fanns det en biträdande chef: först Leo Golowin och sedan Runar Schauman, som efterträdde Rönngren på chefsposten 1954. Under dessa sista år hade Rönngren, som för sina insatser fick hederstiteln professor 1947, redan uppnått officiell pensionsålder.


 

Pirkko Koski


 

James Nikolai (Nicken) Rönngren, född 2.11.1880 i Mariehamn, död 26.4.1956 i Helsingfors. Föräldrar skeppsmäklaren Algot Valfrid Rönngren och Isabelle Conradson.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Dahlström, Nicken Rönngren. Svenska Folkskolans Vänners kalender 71 (1956); S. Dahlström, Från den svenska nationalscenens grundläggningstid. Festskrift tillägnad professor Nicken Rönngren på hans sjuttioårsdag 2.11.1950 (1950); M. Lüchou, Svenska Teatern i Helsingfors. Repertoar, styrelser och teaterchefer, konstnärlig personal 1860−1975 (1977); N. Lüchou, Rollerna talar (1951); Finländska gestalter VI. På scen och estrad (1967); N. Westerlund, Nanny Westerlund berättar (1988).


 

BILDKÄLLA. Rönngren, Nicken. Foto: Ateljé Ovesén. Museiverket.