Kyllikki Forssell är med sin långa teaterbana framför allt känd som en tekniskt skicklig och intelligent skådespelerska, vars framgångsrika tolkningar bestått av noga utmejslade kvinnogestalter som plågas av moderna konflikter samt av salongs- och drottningroller som krävt ett ståndsmässigt framförande. Som komedienn är Forssell känd för sin träffsäkra replikering. Forssell var engagerad vid Finlands nationalteater men har också uppträtt på Svenska teatern och i ett flertal filmer.
Kyllikki Forssells bana som skådespelare började med film. Efter studentexamen studerade hon vid Suomi-Filmis filmskola och medverkade i tre filmer, av vilka två förbjöds 1944: En flicka i grått, som handlade om krigslottor, och den antiryska Hästskojaren. Under åren därpå uppträdde hon i några mindre biroller; en större roll hade hon 1946 i Synden lockar och straffar, en svenskspråkig version av en upplysningsfilm om könssjukdomar.
Kyllikki Forssell, som gått i både finsk-, tysk- och svenskspråkig skola, studerade vid Svenska teaterns elevskola 1944–1946 och ingick under den tiden sitt första äktenskap med filosofie kandidaten, sedermera professorn i historia, Patrick Bruun. Efter skolan fick Forssell anställning vid Svenska teatern, men övergick till Finlands nationalteater 1948. Ungdomsäktenskapet slutade i skilsmässa 1950. Följande år gifte sig Kyllikki Forssell med friherre Erik Indrenius-Zalewski.
I sin debutroll vid Finlands nationalteater som Jessica i Jean-Paul Sartres Smutsiga händer framstod Forssell som en färdig aktris som behärskade sina uttrycksmedel. Hennes tidigare prestationer karaktäriserades som ”salongskonst”; Forssell gestaltade ofta högreståndsdamer alltifrån Oscar Wildes Lady Windermere till drottning Anna. Hon breddade sin repertoar 1955 i Arthur Millers pjäs Häxjakten, som regisserades av Edvin Laine. I ett drama om häxförföljelser i Amerika på 1600-talet gjorde Forssell en intelligent tolkning av den demoniska Abigail. När Finlands nationalteater besökte Paris 1955 framförde Forssell prologen på franska samt en del av en finskspråkig monologcykel.
Kyllikki Forssell fick också beröm för sina regiarbeten. År 1953 regisserade hon episoden ”Den lyckliga familjen” i filmen Treklöver. Vid Nationalteatern regisserade hon 1955 Ilona Komppas diskussionsdrama I dimman och följande år John Van Drutens komedi Turturduvans röst. Trots det gynnsamma mottagandet valde Forssell inte att övergå till regi. Däremot breddades hennes repertoar då Nationalteatern fick sin lilla scen, och skådespelarna därmed blev erbjudna nya goda roller.
Edvin Laine blev den viktigaste regissören för Kyllikki Forsell i mitten av hennes karriär. I Laines regi spelade hon titelrollen i Ibsens Hedda Gabler, och rollen som Catharine i Tennessee Williams Plötsligt i somras lyckades hon så väl med att kritiken konstaterade att tolkningen var förmer än själva rollen. Samarbetet fortsatte i William Gibsons Miraklet, där Forssell spelade Helen Kellers lärarinna Anne Sullivan; en del teaterbesökare ansåg denna rollprestation vara den mest imponerande under hela 1950-talet. På lilla scenen fortsatte serien med modern amerikansk dramatik med Edward Albees Balansgång och Millers Priset, där Forssell gav ytterligare prov på sin lyskraft. Oscar Wildes komedi Mister Ernest, regisserad av Ritva Laatto och med Forssell i rollen som Gwendolen, stod under fem år på teaterns repertoar.
På 1960-talet regisserade Maunu Kurkvaara konstfilmer som var influerade av den italienske neorealisten Antonioni. Den kanske bästa av dem var Privat område (1962) i vilken Forssell spelade Margit Koski, vars man begått självmord. Följande år spelade hon ägarinnan till ett modehus i filmen Fest vid havet, och 1966 fick hon beröm för sin lilla roll som konstnär i filmen Tänään olet täällä (I dag är du här). Den unga generationen uppskattade dessa filmer med deras moderna formspråk.
Ralf Långbacka stannade bara en kort tid som regissör vid Nationalteatern, men Peter Weiss Mordet på Marat gick ändå till hävderna, med Forssell som en främmande, slokande blomma spelande den sömnsjuka och hysteriska Charlotte Corday när hon tillsammans med de andra patienterna på ett sinnessjukhus övar in ett skådespel. I titelrollen i pjäsen Sankta Johanna av G. B. Shaw beträdde Forssell främmande mark men redde sig ändå tack vare sin goda skådespelarteknik. För den finskspråkiga teaterns hundraårsjubileum beställdes ett drama om Ida Aalberg av Tuuli Reijonen. Forssell har senare framhållit att det mest spännande ögonblicket i hennes karriär var när hon iförde sig den stora Idas korsett. Enligt kritiken lyckades Forssell utomordentligt i rollen som Ida tack vare sin säkra stilkänsla. Sin 25-åriga bana som skådespelerska firade Forssell som drottning Kristina i August Strindbergs drama, i regi av Carl Axel Heiknert.
Ett viktigt samarbete med regissören Lars G. Thelestam inleddes 1978 med recitationsaftonen ”Min broder Federico”, som baserade sig på texter av Federico García Lorca. Heikki Sarmanto hade komponerat musiken, och kritiken öste lovord över föreställningen. Därefter stod fyra monologer i tur, från Dario Fos och Franca Rames samling Venticinque monologhi per una donna, vars starka politiska och feministiska tendens åstadkom en mindre uppståndelse. Föreställningen blev en stående favorit och Forssell spelade rollen sammanlagt 350 gånger på 1980-talet. Under de två spelåren 1981–1983 var Forssell verksam också på Svenska teatern, där hon uppträdde i roller som skräddarsytts för henne i Strindbergs Gustav III och Shaws Miljonärskan.
Forssell fick fortsättningsvis stora roller på nationalscenen, fram till sin pensionering 1992 och senare. Morfinisten Mary Tyrone i Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt fortsatte serien av moderna amerikanska kvinnogestalter, och Forssells tolkning av den intrigerande markisinnan de Merteuil i dramat Farliga förbindelser lovordades av kritiken, trots att helheten betraktades som bristfällig. I Dario Fos Il ratto della Francesca spelade Forssell en stormrik bortrövad bankir. I Lars Noréns dramer Höst och vinter och Och ge oss skuggorna imponerade Forssell; i den senare spelade hon mot Esko Salminen som tolkade den döende Eugene O’Neill. Samarbetet fick en fortsättning hösten 1999 i Arthur Millers En handelsresandes död på Helsingfors stadsteater.
På Nationalteatern blev Laila Hietamies Katariina Suuri (Katarina den stora) en kassasuccé. Dessutom uppträdde Forssell som modern i Säädyllinen murhenäytelmä (En ståndsmässig tragedi), baserad på Helvi Hämäläinens roman, en roll som hon också spelade i den av Kaisa Rastimo regisserade filmen. Forssells tolkning av Alan Bennetts The Lady in the Van överraskade en del teatervänner. Som Jean Horton i Ronald Harwoods Kvartetten uppnådde hon stora framgångar tillsammans med andra teaterveteraner; utöver Forssell lyste Ritva Valkama, Lasse Pöysti och Pentti Siimes på scenen. Till de senaste stora rollerna hör den åldrande skådespelerskan i Tennessee Williams Ungdoms ljuva fågel 2003 och Anna i Pirkko Saisios Virhe (Felet) 2005 och Sarah Bernhardt i John Murrells Mitt dubbla liv 2008.
Helka Mäkinen
Kyllikki Kaarina Forssell, född 2.5.1925 i Helsingfors, död 7.10.2019 i Helsingfors. Föräldrar översten vid kavalleriet Juho Viljo Reino Forssell och Kyllikki Nyman-Linnove. Gift med (1) redaktören, professor Patrick Magnus Bruun 1945, (2) direktören, friherre Erik Albert Johannes Indrenius-Zalewski 1951.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Teatermuseets arkiv, Helsingfors.
BILDKÄLLA. Forssell, Kyllikki. Uusi Suomis bildarkiv.