Kain Tapper hör till de mest betydelsefulla modernistiska bildhuggarna i Finland. Hans konstnärskap brukar inte sällan uppfattas mot bakgrunden av hans uppväxtmiljö och barndomshem. Tapper var emellertid en internationellt framstående konstnär, och man kan inte förvänta sig att den europeiska publiken skulle ha kännedom om hans finländska bakgrund. Tapper var en del av det internationella konstfältet på sin tid.
Historien om Kain Tapper, son till en backstugusittare i Saarijärvi, innehåller frön till en romantisk konstnärsmyt. Han föddes 1930 som tredje son till Aino och Vihtori Tapper, i en brödraskara där alla började syssla med konstnärligt arbete tack vare andan i hemmet som uppmuntrade till kreativitet. Den äldste sonen Marko (1924–1973) blev författaren Marko Tapio, Harri (1929–) blev författare och lärare och Yrjö (1932–) teaterscenograf. Harri Tapper har skildrat brödraskarans barndom i trilogin Näin syntyvät revontulet (1990), Kerrothan, oi koivu (1993) och Tulva (1995).
På 1950-talet var undervisningen vid Konstindustriella läroanstalten praktiskt orienterad och under Tapio Wirkkalas ledning även internationellt inriktad. Åren 1952–1955 studerade Kain Tapper på linjen för kombinerad dekorationsskulptur och fri konst. Med Yrjö Rosola och Emil Filén som lärare blev han bekant med olika material. Tapper fortsatte sina studier i skulptur hösten 1955 vid Finlands Konstakademi, men studietiden där blev inte långvarig. Flera unga konstnärer sökte utbildning hos mer erfarna skulptörer, och detta gjorde även Tapper, som arbetade fem år som assistent för Aimo Tukiainen.
Tapper debuterade på De Ungas Utställning 1955. Han hörde till en generation som såg som sin uppgift att låta friska vindar uppliva den finländska skulpturen som dominerats av monumental- och beställningsverk, vilka upplevt en högkonjunktur under efterkrigstiden. Den unga generationen hämtade inspiration från samtida italienska skulptur, förnyade skulpturens språk genom fri miniatyrskulptur, vardagliga motiv, humor, intimitet och narrativitet. Det gällde att återföra de stora berättelserna till vardagen.
I flera tidiga konstverk använde Tapper djurmotiv som grund för abstraherande formstudier. Han var också en av de första som började använda inhemska sten- och trädarter. Hans inriktning hade stöd i den internationella modernismen. Även om de identifierbara motiven föll bort vid övergången till 1960-talet, var den informalism som Tapper anammade endast skenbart lösryckt från narrativt innehåll. Den präglades av geologiska och arkeologiska metaforer och tillämpade fritt stående reliefer i sten och trä som grundläggande form. I reliefytorna som påminner om avbildande tavlor kan betraktaren lätt skymta landskapsliknande motiv.
Den unga konstnärens karriär inleddes med fart. Sin första privatutställning visade Tapper på Galleri Pinx 1958 och han representerade Finland på biennalen i São Paulo 1959. Två år senare stod biennalen i Paris och Ars 1961 i Helsingfors i turen. År 1960 fick Tapper i uppdrag att planera altarreliefen i den nya kyrka i Orivesi som ritats av Heikki och Kaija Sirén. Motivet ”Berget Golgata” återger ögonblicket då himlen förmörkas och templets förlåt rämnar, berättelsens avgörande ögonblick; brottytor är även ett stående motiv i informalismen. Trots en väldig polemik fick konstverket stå kvar i kyrkan. Verket presenterades på biennalen i Venedig 1962 för en internationell publik.
Kain Tappers konstverk och arbetssätt med utnyttjande av naturmaterial och ”naturliga” former orsakade 1963 en hätsk debatt i Finlands konstliv om ”huruvida en stubbe kan anses vara konst”. Konstverk som ”Sorgemarsch” ledde till att den gamle mästaren Wäinö Aaltonen offentligt fördömde att stenar och stubbar visades på utställningar. Enligt honom var föremål som påminde om funna objekt inte produkter av konstnärens personlighet. Debatterna på 1960-talet som tog upp både skillnader i synen på konst och konflikterna mellan olika generationer kom att få en central ställning i Finlands konsthistoria. Det var uttryckligen det fördömande som modernismen väckte som blev en viktig faktor när konstnärerna i Tappers generation etablerade sig. Modernismen i början av 1960-talet trängde undan den äldre generationens uppfattning om skulptur, vilken de unga betraktade som unket nationalistisk och akademisk. Samtidigt skapade modernismen genom sitt intresse för vardagliga naturmaterial ett nytt slags uttryck som även det kunde upplevas som nationellt.
Uppfattningen om Tapper som en informalist befästes på 1960-talet. Leena Peltola, som i flera sammanhang skrivit om konstnärens produktion, har framhävt ”den varma jord- och naturnärheten” samt naturupplevelsernas betydelse i hans konst. Även om också Tapper själv framhävt sin verks landskapslikhet, har de en öppen symbolik och en informalism som rör sig i gränsmarkerna mellan det figurativa och nonfigurativa och tillåter andra samtidiga betydelsenivåer.
Tappers konstverk har även tolkats som upplevelsemässiga avbildningar av sinnesstämningar och känslointryck. Man har också understrukit att hans konst förmedlas till betraktaren snarare genom intuitiv inlevelse än analytiskt resonerande. Informalismen ställde ändå inte ut stumma konstverk för betraktarens inlevelse, utan konstverkens titel är i allmänhet en väsentlig faktor som styr betraktandet och tolkningen. Tapper har gett sina verk namn som syftar på naturupplevelser såsom ”Köld”, ”Dimma”, ”Jordskalle”, ”Urstenar”. Å andra sidan har han också betonat hantverkets betydelse. Även de som skrivit om hans konst har betonat att konstverken påverkar betraktaren genom både visuella och taktila stimuli, via syn- och känselsinnet. Konstnärens beröring har ansetts vara en viktig faktor för upplevelsen av närvaro.
”Naturnärhet”, ”äkta” material och arbetsmetoder som resulterade i skenbart ofullbordade konstverk är viktiga faktorer i förståelsen av både de handgripliga fysiska effekterna och de semiotiska betydelserna. I informalismens visuella uttryck spelar bilder av liv, tillväxt och förtvining, kontinuitet och avbrott hämtade från naturens mikro- och makrostrukturer central roll. Skulpturerna som manifesterar arbetsprocessen är ”begripliga” och handgripliga bilder av världen.
På 1960-talet anslöt sig Tapper till utställningsgruppen Maaliskuulaiset (Marsianerna) som främst samlade informalister. Målet med verksamheten var att lyfta fram konstverken som kompletta utställningshelheter och inte splittra dem som till exempel på Konstnärsgillets årsutställningar. Gruppen, som ordnade en jubileumsutställning så sent som 1989, debuterade med en grupputställning på Helsingfors Konsthall 1964.
Tapper representerade Finland på flera officiella samlingsutställningar över finländsk konst i utlandet från 1960- till 1990-talet, såsom på utställningen Facettes de Finlande 1975–1976 på Musée Galliéra i Paris och på den internationella skulpturbiennalen i Middelheim 1979.
Kain Tapper verkade som konstnärsprofessor 1972–1975. Han valdes till årets konstnär 1981, samma år som en omfattande retrospektiv utställning över hans konst visades på Helsingfors Konsthall. Han hade även privatutställningar utomlands. I Finland var han nära anknuten till Galerie Artek.
På 1980- och 1990-talet skapade Tapper några storskaliga offentliga konstverk, såsom miljökonstverket ”Urstenar” för Joensuu universitet 1985 och ”Vuorten synty” (Bergens födelse) utanför stadshuset i Rovaniemi 1988. Miljökonstverket ”Tidens ström” placerades år 2000 i den historiska stadskärnan i Åbo. Kain Tapper gavs titeln professor 1990 och titeln akademiker 1996.
Liisa Lindgren
Kain Tapper, född 6.6.1930 i Saarijärvi, död 17.8.2004 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Kalle Vihtori Tapper och Aino Vilhelmiina Virta. Gift med (1) Riitta Lumme 1958, (2) Lyyli Inkeri Saukkonen 1962, (3) skulptrisen Marjo Anita Lahtinen 1969, (4) Riika Mari Vepsä 1992.
VERK. Offentliga, bl.a. fontänen ”Skytteln”. Björneborg (1956); ”Berget Golgata”. Orivesi kyrka (1961); Sibeliusmonument, Tavastehus (1964); ”Ilmari Kianto” minnesmärke, Suomussalmi (1974); ”Byggarskulptur”. Helsingfors (1973); ”Urstenar”, Joensuu universitet (1985); skulpturen ”Vuorten synty”, Rovaniemi (1988); granitskulpturen ”Prolog”. Finlands nationalopera, Helsingfors (1993); ”Tidens ström”. Åbo (2000). Representerad bl.a. i Konstmuseet Ateneum; Amos Andersons, Diedrichsens, Sara Hildéns, Helsingfors stads, Tavastehus, Uleåborgs, Björneborgs, Rovaniemis, Saarijärvi och Åbo konstmuseer; Museum Center Vapriiki, Tammerfors, Alvar Aalto-museet, Jyväskylä; K. H. Renlunds museum, Karleby; Mellersta Finlands och Kajanalands museer; Moderna museet, Stockholm; Göteborgs konstmuseum, Nationalgalleriet, Oslo; konsthallarna i Malmö och Kiel.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kain Tapper. Red. T. Vuorikoski (1991); Kain Tapper. Sara Hildéns konstmuseum 22.9.2001-13.1.2002 (2001); E. Kruskopf, Vapaamuotoista (1965); L. Lindgren, Elävä muoto (1996); K. A. Nurmela, Kolme matkaa Kain Tapperin elämästä (1988); L. Peltola, Maaliskuulaisten toimintaa. Martianerna och 60-talet (1989); G. Schildt, Ny finsk skulptur. Stockholm (1970); H. Tapper, Tulva (1995); K. Tapper, Kuvanveistäjä Pekka Aarnion elämän työ ja työn vaiheita. Ateneumin taidemuseo. Museojulkaisu 1−2/1961; K. Tapper, Kannoista ja mestareista. Suomalainen Suomi 4/1963; R. Vepsä-Tapper, Kain Tapper piirtäjänä – Kain Tapper as a draughtsman (2006).
BILDKÄLLA. Tapper, Kain. Foto: Ilpo Lukus, 1991. Uusi Suomis bildarkiv.