Heikki Häiväoja var starkt engagerad i skulpturens brytningstid kring decennieskiftet 1960, i övergången från ett figurativt framställningssätt till en friare abstrakt konst. Häiväojas produktion är främst anknuten till informalismens genombrott. Efter en abstrakt period sökte han sig mot ett nytt framställningssätt och en mer narrativ symbolik. Samtidigt övergick han från utställningsverksamhet och fri konstutövning till att göra beställningsverk och att planera större helheter för begravningsplatser. Sedan 1960-talet har Häiväoja även ägnat sig åt mynt- och medaljkonst. Både i sin monumental- och medaljkonst har han infört element ur konstruktivismens symbolik.
Som ung kände Heikki Häiväoja dragning till byggmästaryrket. Som elev vid Jämsä folkhögskola blev han intresserad av undervisningen vid Konstindustriella centralskolan, som inkluderade bildkonst och ornamentskulptur. Lärare i skulptur vid centralskolan (från 1949 läroverket) var Emil Filén, segrare i en tävling för uppförandet av en staty för hjältegravarna i Kemi. Häiväoja assisterade sin lärare i arbetet på statyn, och fick därmed en första beröring med skulpturtävlingarnas värld och en grundkurs i monumentalkonst. Han fortsatte studierna i Finlands konstakademis skola 1950–1951, där hans lärare var Ben Renvall och Eino Räsänen.
Under studietiden och även senare försörjde sig Häiväoja som medhjälpare åt andra skulptörer, däribland Lauri Leppänen, Eino Räsänen, Essi Renvall, Armas Tirronen, Yrjö Rosola, Carl Wilhelms, Oskari Jauhiainen och Aimo Tukiainen. Den sistnämnde assisterade han bl.a. vid arbetet på Mannerheims ryttarstaty i Helsingfors. Vid sidan av assistentuppdragen inledde Häiväoja sin bana som självständig konstnär, och deltog 1950 för första gången i De ungas utställning i Helsingfors med verket ”Pubertet”, som hade tillkommit under hans tid vid Konstindustriella centralskolan.
Häiväojas första offentliga skulpturer tillkom kort efter att han avslutat studierna vid Konstakademin. Till en början präglades de av ett stiliserat formspråk och var idealiserat figurativa. Detta är tydligt t.ex. i reliefen på Åbo flottstation (1952). Kvinnofiguren som huggits ut i den ljusa betongen på kasernbyggnadens fasad framställs som en allegori över naturkrafterna, och på hennes hår som böljar för vinden seglar ett gammaldags segelfartyg. Merparten av Häiväojas arbeten från 1950-talet var småskaliga figurkompositioner. Sin första resa till Italien och Frankrike 1952 använde han till att bese konsthistoriens skatter, men under en resa fyra år senare lät han sig redan inspireras av samtidskonstens nyaste strömningar. Internationella utställningar som biennalen i Venedig och Documenta i Kassel blev även inspirationskällor till hans skulpturala förnyelseiver.
1960-talet var Häiväojas konstnärligt mest intensiva period. Det var överhuvudtaget en brytningstid inom skulpturen då nya internationella strömningar nådde Finland. Häiväoja deltog aktivt både i utställningar och i Finska bildhuggarförbundets verksamhet. Gruppen Martianernas (Maaliskuulaiset) utställning 1964 på Konsthallen i Helsingfors var den nya informalistiska konstens stora uppvisning, och också Häiväojas skulpturer fick där välförtjänt uppmärksamhet. Häiväoja följde till slutet av 1960-talet gruppens gemensamma fria, nonfigurativa linje, där strävan var att efterlikna naturkrafternas dynamik och befria sig från ett figurativt framställningssätt och från det nationellt inriktade formspråk som hade präglat de föregående decenniernas offentliga skulptur.
Egenarten hos Häiväojas konst sammanfattas i idén om den inifrån sprängda formen. I likhet med andra skulptörer experimenterade han fritt med olika material, sökte ett nytt uttryck genom att för en tid avstå från skulpturens traditionella material. Ett nytt arbetssätt som han prövade var att borra hål i lättbetongblock och gjuta stilmetall i hålen; de slumpmässiga formerna som därmed uppstod avslöjades, också för konstnären själv, först när blockformen avlägsnats. Häiväoja övergick dock snart från denna teknik till att gjuta kubiska skulpturer i brons, kroppar som liksom tycktes innesluta en explosion. Spänningen i skulpturerna uppstod genom kontrasten mellan det glänsande skalet och eruptionens mörka skrovlighet: verken framställde okontrollerbara skeenden, men alltid på ett kontrollerat sätt.
I början av 1960-talet sökte Häiväoja befria sig från den begränsade dynamiken i ett skeende som tvingats in i en enda stycke. Den naturliga lösningen på problemet var att dela upp det kubiska stycke som bildat utgångspunkt för verken i två eller flera delar, varvid rummet mellan delarna blev den mest spänningsfyllda aspekten av verket och övertog den roll som den ”inre explosionen” tidigare spelat. Man kan säga att Häiväojas abstrakta konst aldrig utvecklades till en programmatiskt icke-framställande hållning, även om han under många år avstod från människofigurer i sina verk. Liksom de flesta informalisternas arbeten var även Häiväojas i regel framställningar av någon föränderlig omständighet, händelse eller rörelse. Verkens titlar hänvisar till naturen, särskilt till ljusets och vattnets olika former. Till exempel i ”Råk” (1965) utgick Häiväoja från idén om en sprucken låda, varvid rummet mellan lådans delar, själva sprickan, är skulpturens egentliga tema. ”Råk” framställer sprickan i isen på ett sådant sätt att bronsen framstår som blott den kluvna ramen kring tomhetens obrutna sug.
I slutet av 1960-talet återgick man inom den finska konsten till ett figurativt framställningssätt, även om uttrycket bar spår av informalismens fria form och explosiva dynamik. Om man i fri skulptur tidigare oftast hade utgått från en allegorisk figur eller, som fallet var inom den nyrealistiska miniatyrskulpturen, från återgivning av små vardagshändelser, så blev det vid övergången till 1970-talet vanligt att man arbetade med spänningen mellan två gestalter. Denna förskjutning har ofta tolkats som en erotisering av konsten, eller t.o.m. som ett uttryck för den fria kärlekens ideal, och Häiväojas ”Afrodites och slavens kärlek” (1969) blev ett träffsäkert nedslag i tidens konsthändelser. På ett eget sätt behåller skulpturen ändå en rest av de tidigare verkens lådlika grundform: det älskande parets kroppar huggs av med bländande glansiga snittytor som förvandlar dem till en torso, blott en dröm om frihet.
Vid sidan av fri skulptur fick Häiväoja en lång bana som formgivare av medaljer och mynt. Han blev intresserad av denna precisionskrävande uppgift vid en tävling 1963, där man sökte en formgivare för den nya silvermarken. Myntet formgavs av Häiväoja i samarbete med heraldikern Olof Eriksson året därpå. Senare fick Häiväoja också uppdraget att utföra femmarksmynten 1972 och 1978. Senare utformade han samtliga finländska centmynt.
Häiväojas medaljproduktion är omfattande: sammanlagt 90 medaljer fram till år 2000. Hans framgång som medaljformgivare bygger i stor utsträckning på hans förmåga att utnyttja de metaforiska associationerna som väcks av en hård, strukturell form, eller av ett mjukare, mer romantiskt uttryck. Till exempel det kvadratiska, romantiserade trädmotivet på Kalevalasällskapets plakett från 1966 anspelar på skapelsemyten i Kalevala, där fällandet av eken som skymt sol och måne är en sinnebild för att svårigheter kan övervinnas. Medaljens komposition utnyttjar dekorativt figurativa element och symbolvärdet i nationalromantiska 1800-talsidéer, men ytstrukturens slumpmässighet för å andra sidan tankarna till tiden för medaljens tillkomst och informalismens typiska effekter.
Ett av Häiväojas senare storverk är ”Den krigstida kvinnans minnesmärke” som avtäcktes i Helsingfors i oktober 1996. Skulpturen förenar ett figurativt motiv med en geometrisk form. Häiväoja har sedan 1970-talet i huvudsak koncentrerat sig på beställningsverk snarare än på utställningsverksamhet, och sedan 1980-talet har det allt oftare rört sig om verk och helheter för begravningsplatser. I anknytning till detta tema ordnade han tillsammans med sin hustru Brita Nickels utställningen Våra sista viloplatser vid Helsingfors festspel 1981. Många av de största arbetena som Häiväoja planerat för begravningsplatser har rests till minne av de stupade från Finlands två senaste krig.
Heikki Häiväoja har planerat minnesmärken också utomlands, bl.a. ett i Tjerepovets i Ryssland till minne av de finska soldater som dog i rysk krigsfångenskap (1992). I den upprätta stenens former återfinns reminiscenser från 1960-talets informalistiska explosionsdynamik: stenen ser så sönderslagen ut att den är nära att gå i sär. Trots beröringspunkterna med tidigare verk har Häiväoja dock gett upp den fasta, skulpturala formen och i en för den postmoderna tiden typisk gest har han placerat explosionen som en lösryckt dekoration på monumentets topp. Den sönderfallande materiens form återkommer här som ett slags citat av sig själv, eller som en symbolisk krona.
Riitta Kormano
Heikki Aulis Häiväoja, född 25.5.1929 i Jämsä. Föräldrar småbrukaren Hugo Häiväoja och Martta Pellavirta. Gift med (1) kläd- och smyckesdesignern Paula Tuulikki Virtanen 1956, (2) teologie- och filosofie kandidaten Brita Nickels.
VERK. Betongreliefer för försvarsmaktens byggnader i Pansio, Åbo och i Fredrikshamn (1952); Skulptur, Trapphuset i Bensows affärshus, Helsingfors (1957); Fasadrelief, Kadettvägen 3, Helsingfors (1957); Hjältestoden i Kesälahti (1964); 14. Divisionens minnesmärke, Lieksa (1966); Minnesmärke över Socialdemokratiska partiets kongress 1903, Forssa (1973); Forsrensarnas minnesmärke, Kumo (1974); Betongreliefen Växelverkan, Hanaholmens kulturcentrum, Esbo (1976); Nubbstensläggarnas minnesmärke, Kotka (1978); Genom elden, Krigsinvalidernas minnesmärke, Grankulla (1981); Urbanist, skulptur, Esbo (1982); A. E. Nordenskiölds minnesmärke, Brunnsparken, Helsingfors (tills. med E. Adlercreutz och J. Häiväoja, 1985); Minnesmärke över de i krigsfångenskap avlidna finländska soldaterna, Sandudd, Helsingfors (1986), i Tjerepovets, Ryssland (1992); K. A. Fagerholms gravmonument, Sandudd, Helsingfors (1986); Minnesmärke över Juuso Walden (tills. med Johanna Häiväoja), Jämsä (1988); Statyn över den krigstida kvinnan, Helsingfors (1996); Gravkapellet Sepulcrum familiae Niemistö och minnesplatsen för på annan ort begravda, Sandudd, Helsingfors (1999). Talrika mynt och medaljer.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ars. Suomen taide 6/1990; Maaliskuulaiset ja 60-luku – Martianerna och 60-talet. 25-årsjubileumsutställning. Helsingfors konsthall 11.2–9.4.1989 (1989); L. Passi, Ilmiö mitalitaide. 1960-luvulla valetut suomalaiset mitalit (1996); A. Rautio, Pääkaupunkiseudun muistomerkit ja taideteokset. Patsasbongarin opas (1998); G. Schildt, Suomalaisia kuvanveistäjiä (1965); G. Schildt, Ny finländsk skulptur (1969); G. Schildt, Modern Finnish Sculpture (1970); Suomalaista kuvanveistotaidetta (1974); Suomalaista veistotaidetta. Finnish Sculpture (1980); Suomen taide. Nykyaika (1986).
BILDKÄLLA. Häiväoja, Heikki. Uusi Suomis bildarkiv.