PULLINEN, Laila


(1933– )


Skulptör, konstnärsprofessor


Laila Pullinen är en av förgrundsgestalterna i den modernistiska bildhuggarkonsten i Finland. Hon hade särskilt stor betydelse för det informalistiska, fria och nonfigurativa uttryckets genombrott i början av 1960-talet. Karaktäristiskt för Pullinens produktion är att hon kontinuerligt har slagit vakt om det plastiska formspråket, även om hon samtidigt kunnat utveckla metoderna för bearbetning av materialet och uttrycket på ett radikalt sätt. I sina sena offentliga skulpturer har hon utökat konstverkens volym genom att bearbeta den omgivande terrängen så att den blir en del av den skulpturala helheten.


 

Laila Pullinen föddes 1933 i Terijoki på Karelska näset som det yngsta av Tyyni Kostiainens och fänrik Paavo Pullinens tre barn. Efter vinterkrigets utbrott blev fadern inkallad, medan den övriga familjen evakuerades till Ylöjärvi nära Tammerfors. Laila Pullinen inledde sin skolgång i Villmanstrand, där familjen bodde under fredsperioden mellan krigen. Efter att Paavo Pullinen stupat i striderna vid Svir 1941 flyttade Tyyni Pullinen med sina barn till vapenbrödrabyn i Jalkaranta i Lahtis. Laila Pullinens skolgång avbröts, då hon insjuknade vid 14 års ålder. Efter att ha återhämtat sig tillfälligt började hon delta i teckningskvällar som ordnades av det lokala konstnärsgillet Lahden Taiteilijaseura. Samtidigt vaknade hennes intresse för konst- och kulturhistoria. Efter nya sjukdomsskov beslöt hon att ägna sig åt konsten.


 

Seriösa konststudier inledde Laila Pullinen i Finlands konstakademis skola 1953. Samma år ställde hon ut skulpturer för första gången. Debuten skedde vid en utställning som ordnades av konstnärsgillet i Tavastehus. Pullinens lärare i bildhuggarkonst var Lauri Leppänen och Eino Räsänen, och lärare i teckning var Tuomas von Boehm. Själv betraktade hon också Heikki Nieminen vid institutionen för grafik som en viktig impulsgivare.


 

Sin aktiva utställningsverksamhet inledde Pullinen efter att hon utexaminerats från skolan 1956, då hon deltog i Finlands konstakademis treårsutställning med sin skulptur ”Nordens mö”. Den gav henne fjärde pris i statens konsttävling. Året därpå antogs hon som medlem i Finlands bildhuggarförbund. Pullinen betraktade sin utbildning som bristfällig, och redan efter ett par år sökte hon sig till fortsatta studier i Italien med stöd av ett stipendium från Alfred Kordelins stiftelse. Samtidigt bekantade hon sig på biennalen i Venedig med den nya bildhuggarkonstens allt friare formspråk.


 

Laila Pullinen inledde sin självständiga produktion genom att gjuta miniatyrskulpturer av stilmetall. På sin första separatutställning i Galleri Artek 1958 visade hon en samling kvinnliga figurer. Inspirerad av utländska förebilder började hon snart också svetsa skulpturer av element som hon hittade i skrotupplag. Hon använde exempelvis bitar av järnspisar och fartygsplåtar och stubbar från skogen i sina arbeten. Sådant väckte uppmärksamhet och ibland även indignation hos utställningspubliken. Pullinen använde inte återvunnet material enbart för att ge skulpturerna nya betydelseinnehåll, utan också för att det var dyrt att skaffa och bearbeta traditionella material.


 

År 1960 började Laila Pullinen utveckla sina yrkeskunskaper mer systematiskt efter att ha mottagit ett stipendium från Unesco för fortsatta studier. Hon inledde dem på Accademia Pietro Vanucci i Perugia och fortsatte året därpå som elev till Pericle Fazzini vid konstakademin i Rom. Hon utvecklade den form som liknade skallar och den plastiskt glänsande ytan som förebådar hennes senare produktion. På gjuteriet Fonderia Arturo Bruni studerade hon gjutteknik och metallbearbetning. Antikens och barockens bildhuggarkonst och arkitektur gav henne lika starka impulser som ny modern konst och avancerad teknik.


 

Det knappa ekonomiska läget efter kriget dikterade länge bildhuggarkonstens villkor i Finland. De offentliga skulpturuppdragen bestod främst av monument för hjältegravar, men kring decennieskiftet 1960 ägde en omvälvning rum som gav skulptörerna ökad frihet och nya uttrycksmöjligheter. De europeiska impulserna hade nått landet redan något tidigare med den lekfulla och stilmedvetna italienska miniatyrskulpturen, men först med informalismen hittade finländska skulptörer vägen till materialexperiment och till ett emotionellt och abstrakt uttryck. När Laila Pullinen och hennes konstnärsvänner återvände från sina resor till Italien förde de med sig moderna idéer och impulser som sporrade till nytänkande inom konsten.


 

År 1961 var Pullinen med om att grunda gruppen Martianerna (Maaliskuulaiset), som eftersträvade konstnärlig frigörelse. Tillsammans med sina konstnärsvänner uppmuntrade hon Jyrki och Helena Kalke att öppna Galleria Agora, som stödde multikonstnärliga strävanden. Pullinens fria skulpturer, som hon presenterade i galleriet 1963, fick ett entusiastiskt mottagande. Ett av de viktigaste konstverken på denna utställning var ”Det svarta oraklet”. Med denna dramatiska skulptur i sten och brons vann Pullinen första pris i statens konsttävling. Året därpå valdes hon till Finlands representant på biennalen i Venedig.


 

Biennalen i Venedig 1964 innebar Laila Pullinens internationella genombrott. Hennes skulpturer började finna vägen till internationella samlingar. Den karaktäristiska stil med vilken hon framträtt på biennalen återkommer ständigt i olika variationer i hela hennes produktion. Pullinen konstruerar ofta sina kompositioner av två element som står i kontrast till varandra. Den konstnärliga idén bygger på spänningen mellan de olika materialen. Med den skimrande metallen och den osymmetriska intensiteten i skulpturernas smidigt vridna former introducerade Pullinen glamour i den finländska bildhuggarkonsten – hennes stil etablerade något som tidigare saknats, och har på sina håll till och med betraktats som ytlig.


 

Det imponerande, barocka formspråket hos Pullinens skulpturer hade många inslag av plastiskt nytänkande. Tidigare sågs metallskulpturen och dess fundament av sten som separata element. Pullinen kombinerade dem till en sammangjuten skulptural form, och denna idé bidrog senare till utvecklingen av landskapskonsten. Inspirerad av sin tid i Italien har Pullinen presenterat utländska stenarter i Finland och nya sätt att tillämpa arvet från den antika bildhuggarkonsten i det modernistiska, nonfigurativa formspråket. De hellenistiska skulpturernas draperier och rörelser har omvandlats till suset av tidlöshetens vingar i skulpturerna i serien ”Mata Hari”.


 

Den internationella framgången har berett Laila Pullinen möjlighet att periodvis arbeta utomlands, främst i Italien. Ofta har hon återvänt till hemlandet för att utföra stora beställningsverk, exempelvis i mitten av 1960-talet, då Finlands Mässa beställde en skulptur till världsutställningen i Montreal. Pullinen ingick avtal med Outokumpu Oy om bearbetningen av en stor kopparrelief med en sprängningsteknik som hon utvecklat strax innan. Projektet var sammankopplat med företagets önskan att demonstrera sin nya flamsmältteknik. ”Sol i fjällen” (1967) tillverkades genom att formerna sprängdes fram med hjälp av gipsformar i Outokumpus sandtag i Harjavalta.


 

Pullinen arbetade flitigt och deltog i många utställningar under hela 1960-talet. Efter att hon insjuknat allvarligt 1968 ändrades hennes livssituation. Trots svårigheterna fortsatte hennes konstnärliga verksamhet så gott som utan avbrott efter att hon återhämtat sig under Italiens sol. Under en period på Villa Lante i Rom, efter att hon 1971 gift sig med medicine licentiat Carl Magnus Ramsay, ägnade hon sig åt teckning. Följande år föddes parets son Jean.


 

De allmänna politiska strömningarna på 1970-talet hade inflytande på Laila Pullinens konst. År 1973 skapade hon figurerna ”Den siste Apollo” och ”Den sista Flora” i nyrealistisk stil. Skulpturerna anknöt till Unescos temaår för naturskydd, och i dem tog hon ställning för mjukare värderingar och mot föroreningen och exploateringen av naturen. Från dessa ställningstaganden gick Pullinen naturligt vidare till den kristna konsten och gestaltandet av det kristna budskapet. Det ljusa och upphöjda uttrycket hos hennes abstrakta skulpturer lämpar sig bra för den sakrala symboliken. Hon arbetade fortfarande långa tider utomlands, bl.a. i Paris, och fick beställningar och inbjudningar till utställningar runt om i världen. Vid decennieskiftet 1980 återvände hon till hemlandet, där hon utvidgade sitt arbetsfält i riktning mot textilkonsten. Vävare som förmedlats av Finska handarbetets vänner tillverkade skulpturala reliefryor i kubistisk anda i konstnärens design.


 

Laila Pullinens miljöskulpturer har kopplingar till de internationella strömningarna inom miljökonsten. Hennes verk rymmer dock inte den institutionskritik som är vanlig inom miljökonsten, utan riktar uppmärksamheten på den skulpturala och plastiska gestaltningen. Miljöskulpturerna framhäver den centrala skulpturens väsen genom att dess former flyter ut i de rumsliga helheter som de profilerade landterrasserna omkring konstverket bildar. Pullinens första miljöskulptur fick vänta på att fullbordas i drygt tjugo år. Terrängen omkring minnesmärket över Maila Talvio, ”Östersjöns dotter” (1971) i Mejlans i Helsingfors fick de böljande former som konstnären planerat först 1992. Ett tidigare exempel på en lyckad utformning av miljön till en skulptural helhet är ”Poetens plats” (1989) i Hervanta i Tammerfors.


 

Från 1985 har Laila Pullinen bedrivit en aktiv utställningsverksamhet på sin hemgård, Nissbacka gård i Sottungsby i Vanda. Här skapade hon i syfte att främja kulturvärdena även en skulpturpark som kan ses som ett allkonstverk.


 

Laila Pullinen har även utövat ett betydande inflytande som konstpolitiker. Hon har verkat i olika förtroendeuppdrag för att förbättra konstnärernas ställning nästan under hela sin karriär. Hon erhöll 1995 professors titel och har även förlänats kommendörstecken i Finland, Spanien och Frankrike.


 

Riitta Kormano


 

Laila Annikki Pullinen, från 1971 Pullinen-Ramsay, född 21.7.1933 i Terijoki. Föräldrar löjtnanten Paavo Pullinen och Tyyni Kostiainen. Gift 1971 med medicine licentiaten, neurologen Carl Magnus Ramsay.


 

VERK. Representerad i de flesta konstmuseer i Finland samt bl.a. i Hamburg och Stockholm, i Köpenhamns stads konstmuseum samt Museet för modern konst, Vatikanen, Rom. Offentliga verk: ”Primavera”, Rovaniemi (1964); ”Solbäraren”, Tammerfors universitet (1966); ”Vår i människan”, Helsingfors stadshus (1966); ”Sol i fjällen”, Helsingfors-Vanda flygplats (1967); ”Östersjöns dotter”, minnesmärke över Maila Talvio, Mejlans, Helsingfors (1971); ”Amore in tre”, Nordeas bankkontor, Hagalund, Esbo (1972−1980); ”Venus Polaris”, Industribanken, Helsingfors (1974); ”Arktisk Afrodite”, Finlands generalkonsulat, Bremen (1977); ”Nödens tre anleten”, Finlands Röda Kors 100-årsmedalj (1977); ”The Half Moon” (1971−1980) och ”The Flame” (1980), Jeddah, Saudiarabien; ”Kubistisk regndag”, ”Dröm i sanden” och ”Blå stund i vildmarken”, Pohjola, Helsingfors (1980); ”Love”, Silja-Lines terminal, Stockholm (1981); ”Te löydätte”, Intiö kapell, Uleåborg (1982); ”För er skull”, Församlingscentralen, Helsingfors (1983); ”Gee kai Diastema”, Thomesto Trading, Helsingfors (1993); Minnesmärke över Urho Kekkonen, Pielavesi (2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ars. Suomen taide 6/1990; G. Bolaffi, Catalogo Bolaffi d’arte moderno. Torino (1968); A. Curcio, Arte d’Occi. Roma (1965); S. Sarajas-Korte et al., Kokeileva 60-luku (1980); E. Kruskopf, Informellt (1965); Kunst unserer Zeit. Malerei und Plastik. Köln (1966); R. Liehu & L. Pullinen, Laila Pullinen (1994); L. Lindgren, Elävä muoto. Traditio ja modernisuus 1940- ja 1950-­luvun suomalaisessa kuvanveistossa (1996); Maaliskuulaiset ja 60-luku – Martianerna och 60-talet (1989); L. Pullinen, Laila Pullinen (1988); I. Rácz & L. Peltola, Suomen taidetta 1940−1975 (1977); J. Ramsay & L. Pullinen, Nissbacka. Veistospuisto. Sculpture Park (2005); G. Schildt, Ny finsk skulptur (1969); Silmän oppivuodet. Ajatuksia taiteesta ja taiteen opettamisesta. Red. R. Stewen (1998); Suomalaista veistotaidetta – Finnish Sculpture (1980); Suomen ja maailman taide VI. Nykyaika (1985); A. Valkonen, Taide rakennetussa ympäristössä. Monumenttiteoksen hankinta julkiseen tilaan (1986).


 

BILDKÄLLA. Pullinen, Laila. Foto: Keijo Kokko. Uusi Suomis bildarkiv.