SIPILÄ, Sulho


(1895–1949)


Konstnär, kommendörkapten


De nya konstströmningarna rubbade i början av 1900-talet nationalromantikens ställning i Finland, och för de unga på 1910-­talet var modernismen redan något självklart. Fria färger och former inspirerade Sulho ­Sipilä till ett tämligen radikalt måleri. Tillsammans med sin hustru Greta Hällfors-Sipilä reagerade han mer direkt och omedelbart på den ryska avantgardismen än någon annan finländsk konstnär. På 1920-talet gick han över till nysakligheten och skapade även här ett klart särpräglat uttryck i finländsk konst. Ända till mitten av 1930-talet hörde Sipilä till de mest internationellt inriktade finländska konstnärerna. Hans andra yrke, som marinofficer inom försvarsmakten, avbröt tidvis men aldrig helt det skapande arbetet.


 

Sulho Sipiläs skiftesrika liv började på ett speciellt sätt, då han enligt uppgift föddes under en stormig sjöresa mellan Brändö och Kumlinge på Åland, när hans mor Mandi Sipilä fördes med båt till barnmors­kan. Möjligen är berättelsen en av Sipiläs fantasifyllda skrönor; den avspeglar dock på sitt sätt hans fartfyllda personlighet. Från prästgården på Brändö flyttade kontraktsprosten Frans Wilho Sipilä med sin familj på fem personer 1904 till Virmo, och gossen Sulho sattes 1907 på skolbänken i Åbo finska klassiska lyceum.


 

I likhet med sina föräldrar var Sulho Sipilä intresserad av musik och hans dröm var först att bli violinist. Som musiklärare i Åbo på den tiden omnämns konsertmästare Charles Hencke och den polske konsertmästaren Dobrynicz. Under sitt sista år i lyceet blev Sipilä emellertid intresserad av bildkonst och studerade 1914–1915 vid Åbo konstförenings ritskola under ledning av Victor Westerholm och Ragnar Ungern. Ungern hade 1908 vistats i München vid tiden för modernismens frammarsch och verkade ännu på 1910-talet i sin internationella period, 1914 reste han omkring i Tyskland och Italien samt besökte S:t Petersburg. Detta kan ha haft inflytande på det vaknande intresse som Sipilä hyste för modernismen.


 

Sedan Sipilä 1915 avlagt studentexamen studerade han enligt sin fars önskan teologi i ett års tid vid Helsingfors universitet. Samtidigt påbörjade han sina studier vid både Finska konstföreningens ritskola och vid Universitetets ritsal, som leddes av Eero Järnefelt. De teologiska studierna fick vila, konsten segrade. I Sipiläs släkt existerade en tradition av mångsidigt praktiskt handlag; kontraktsprosten själv hade ägnat sig åt teckning och Mandi Sipilä sägs i sin ungdom ha drömt om konstnärsbanan.


 

Sipilä fortsatte vid Konstföreningens ritskola till 1917 med Hugo Simberg, Väinö Blomstedt och Albert Gebhard som lärare. Redan 1916 under studieåren producerade han kubistiska nakenstudier. Han hade otvivelaktigt inspirerats av utställningar i Helsingfors med aktuell utländsk modernism: expressionist- och kubistutställningen i Stenmans konstsalong 1915 samt 1916 en omfattande utställning i Salon Strindberg av rysk avantgardekonst från S:t Petersburg. Denna följdes i september 1916 av en utställning med verk av Wassily Kandinsky.


 

Det första övertygande skedet i Sulho Sipiläs konstnärliga utveckling inleddes 1917 och fortsatte till omkring 1921. Under dessa år övertog han en från verklighetsillusioner fri form och fräscha, för den tidens finländska konst ovanligt klara, färger som vid sidan av tekniken visar ett tämligen tydligt inflytande från den ryska avantgardismen. Detta yppar sig t.ex. i målningar som ”Stadsvy” (1918) och ”Flicka i fönstret”, i vilka Sipilä granskat rytmen i det för modernister intressanta föränderliga perspektivet. Av de ryska konstnärer som presenterades i Salon Strindberg förefaller Sipilä ha inspirerats framför allt av Marc Chagall, Ivan Puni och Nathan Altman.


 

I Sipiläs talrika akvareller kan man också se påverkan från Kandinsky. Likaså torde den svenska konsttidskriften Flamman, utgiven 1916–1921 av Georg Pauli, ha varit av betydelse för den unge Sipilä, som veterligen då ännu inte varit utomlands. I tidskriften behandlades ”alla moderna ismer: Expressionismen, Kubismen, Futurismen, Simultanismen, mm och Totalismen!” Även München­modernismens grundläggande verk, Der Blaue Reiter-Almanach (1912), var känt i Finland, och verk av konstnärerna från denna grupp hade genom en utställning från galleriet Der Sturm i Berlin funnits till beskådande i Salon Strindberg 1914. Robert Delaunays målning ”Eiffeltornet”, som ingick i den rikligt illustrerade Blaue Reiter-volymen, förefaller ha givit inspiration till Sipiläs akvarell ”Johanneskyrkan”.


 

Genom sina tidiga arbeten med gatuvyer, hamnar, ångfartyg samt framilande tåg anslöt Sipilä sig till den beundran för fart och kraft som hörde ihop med modernismen. Han blev också en utpräglad skildrare av stadskulturen. I Helsingfors bodde Sipilä vid Femkanten, varför Johanneskyrkan med sina öppna platser och parker liksom grannkvarteren och detaljer i hans bostad ofta förekommer som motiv i hans målningar – vilka efter slutet av 1920-talet lättare än tidigare går att känna igen som uttryck för klassicism.


 

Den begåvade Greta Hällfors, som varit Sipiläs studiekamrat i Konstföreningens ritskola i Ateneum, intresserade sig också för den nya konsten. Sipilä och Hällfors gifte sig 1924. Hustrun, som kallades för Tiva, förekommer från 1916 i Sipiläs målningar. Bland de viktigaste är ”Interiör” och ”Tiva spelar” (1931).


 

Mitt under sin nyligen påbörjade, lovande skapandeperiod sökte sig Sipilä 1918 till militärutbildning i Vörå och tjänstgjorde därefter på en minsvepare, som hörde till den tyska flottavdelningen Suchverband der Ostsee, varifrån han överfördes till den finska flottan. I december 1919 utnämndes han till reservfänrik. Orsaken till att han sökte sig till den militära banan var säkert utkomstbekymmer. Sipiläs vågade ”kubofuturism” hade inte väckt någon nämnvärd uppmärksamhet på Finska konstföreningens vårutställning 1919. Artisten studerade vid sjökrigsskolan 1920–1921 och 1922. I december 1921 avbröt han utbildningen under ett halvt års tid på grund av sjukdom.


 

Även senare hade Sipilä problem med sin hälsa. Konflikten mellan två helt olika yrken torde ha varit påfrestande. Kanske var det för den skull som Sipilä 1922 prövade på en tredje karriär genom att grunda en verkstad för tillverkning av paket- och karamellpinnar. Han övergav dock det tidskrävande företaget. Under sin tid i reserven bekantade Sipilä sig också med modellering under ledning av Wäinö Aaltonen. Senare utförde han också ett antal medaljer. Den första var över Nils Ehrenskiöld 1928 på beställning av Finska sjöofficersföreningen och Flottföreningen. Ännu efter andra världskriget tillverkade han medaljer.


 

År 1925 kommenderades Sipilä till Krigshögskolans förberedande kurs, och han deltog i dess marintekniska kurs 1926–1928 och dess fortsättningskurs 1929. År 1934 utnämndes han till kommendörkapten. Från juni 1922 tjänstgjorde han oavbrutet inom Finlands försvarsmakt frånsett ett par månaders sjukledighet 1930. Möjligheterna till konstnärligt arbete var sålunda begränsade. Konstnären i honom levde dock så stark att denna sida präglade hans verksamhet som marinofficer; hans överordnade karaktäriserade honom som i viss mån civilbetonad och bekvämlighetsälskande.


 

Efter en nästan tio års paus deltog Sipilä 1928 i en konstutställning, då Konsthallen i Helsingfors invigdes. I en av Konsthallens salar hade han också 1929 sin första egna utställning tillsammans med sin hustru Greta Hällfors-Sipilä. I ett nysakligt, klart berättande sätt att måla fjärmade sig Sipilä från de för hans tidigare arbeten naturliga dekorativa dragen. Kompositionernas glada krängningar dämpades och färgerna mörknade, men bevarade sin uttrycksfullhet och sin andliga spänst.


 

Konstkritikerna kunde uppfatta Sipiläs medvetna naivism som avsaknad av talang. Inom Tulenkantajat-kretsen insåg man kanske bäst målningarnas urbana, poetiska budskap. I sin bok Nykyaikaa etsimässä (1929, På spaning efter nutiden) jämförde Olavi Paavolainen Sipilä med Henri Rousseau, vars äkta primitivism var en av vägvisarna för modernisterna. Även andra erkännanden dök upp: 1929 erhöll han Finska konstföreningens dukatpris och 1933 första pris i statens konsttävling. Sipilä presenterade våren 1939 sin nysakliga period 1927–1936 i Arteks utställningslokal i Helsingfors. I Konsthallen ställde han samtidigt ut de verk som i efterhand kan anses som de mest avvikande i hans produktion, och som tämligen träffande karak­täriserats som koloristisk naturalism. Denna tämligen tama målningsstil förblev därefter typisk för honom. Utöver landskap och stilleben förekommer i hans senare produktion också porträtt av officerskolle­ger.


 

Åren 1937–1938 seglade Sipilä med skolskeppet Suomen Joutsen till Sydafrika och Sydamerika och besökte Paris på återvägen. Under sin tjänstgöring som byråchef åren 1941–1943 i staben vid flottstationen i Åbo hyrde han en ateljé nära Åbo domkyrka, i övre våningen i det s.k. Landshövdingens magasin. År 1943 förflyttades han till Hangö och 3 november 1944 beviljades han på egen begäran av hälsoskäl avsked från tjänsten som kommendörkapten och överfördes till reserven.


 

Under krigsåren deltog Sipilä fortfarande i konstutställningar i Helsingfors och Stockholm samt i konstnärernas föreningsverksamhet från 1932; han var ordförande för Konstnärsgillet i Finland 1940–1942. Efter sitt avsked från försvarsmakten undervisade han i Fria konstskolan i Helsingfors.


 

Den Helsingforsfödda Greta Hällfors-Sipiläs betydelse som en modig och fräsch modernist blev helt klarlagd först 2005, då Ateneum arrangerade utställningen ”Halles och Tivas saga”. Vid förberedelserna för utställningen kunde man konstatera att en del betydande verk som gått under Sulho Sipiläs namn målats av hans hustru, t.ex. de tidiga oljemålningarna ”Johanneskyrkan” och ”I köket”. Greta Hällfors-Sipilä förefaller ha influerats både av de ryska avantgardisterna på 1910-talet och av en del svenska elever från Matisses skola. Största delen av hennes bevarade arbeten består av gouache- och akvarellmålningar. Den musikaliska och temperamentsfyllda ­Hällfors-Sipiläs liv slutade tragiskt; hon intogs 1946 på sinnesjukhuset i Kellokoski där hon avled 1974.


 

Soili Sinisalo


 

Sulho Wilhelm Sipilä, född 12.1.1895 på Brändö, död 22.12.1949 i Helsingfors. Föräldrar kontraktsprosten, riksdagsmannen Frans Wilho Sipilä och Mandi Matilda Piirainen. Gift 1924 med konstnärinnan Greta Olga Hällfors.


 

VERK. Representerad bl.a. i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Gösta Serlachius konststiftelse, Mänttä; Helsingfors stads konstmuseum; Björneborgs konstmuseum; Åbo konstmuseum.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Krigsarkivet, Helsingfors. Avantgarde 1900−1930. Ateneum 14.10.1993−9.1.1994.Tjudnovskijs samling från S:t Petersburg (1993); L’Horizon inconnu. L’art en Finlande 1870−1920 (1999); Modernismens genombrott. Nordiskt måleri 1910−1920 (1989); A. Reitala, Maalaustaide 1918−1940. Ars. Suomen taide 5/1990; S. Sinisalo, Nuori Sulho Sipilä. Taiteilijakuva täydentyy. Taide 3/1973; S. Sinisalo, Hallen ja Tivan tarina. Modernistit Sulho Sipilä ja Greta Hällfors-Sipilä (2005); P. Hovi, Sulho Sipilä, Einari Vehmas, 3.10.−3.11.1985. Åbo konstmuseum (1985); H. Tirranen, Sulho Sipilä. Suomen Taiteen vuosikirja 1947; O. Valkonen, Maalaustaide vuosisadan vaihteesta itsenäisyyden aikaan. Ars. Suomen taide 5/1990.


 

BILDKÄLLA. Sipilä, Sulho. Centralarkivet för bildkonst.