Joonas Kokkonen blev 1963 den sista ledamoten av Finlands Akademi i dess tidigare, klassiska skepnad. Han hann vara akademiker i närmare tre årtionden. I sin roll som föregångare inom det egna facket, som mentor för en yngre konstnärsgeneration och som en framstående kompositör intog Kokkonen en värdig hållning. Hans sparsmakade men högklassiga symfonier och kammarmusik vann från första början uppskattning bland kännare. För en större allmänhet blev han känd genom sin opera De sista frestelserna, som var ett betydande inslag i den finländska operans uppgångsperiod vid mitten av 1970-talet.
Joonas Kokkonen studerade samtidigt vid Helsingfors universitet och vid Sibelius-Akademin. Vid akademin studerade han pianospel för Ilmari Hannikainen, en lärare som han uppskattade mycket, och erhöll diplom 1949. Han gav sin debutkonsert 1950. Men han försköt snart sin konstnärliga tyngdpunkt till komponerandet; i kompositionslära hade han handletts av Sulho Ranta och Selim Palmgren.
Vid sidan av det egna skapandet var undervisningen ett viktigt arbetsfält för Kokkonen, först som lektor i musikens teori och historia och 1959–1963 som professor i komposition vid Sibelius-Akademin. Kokkonen utbildade en hel generation tonsättare och fortsatte att handleda unga kompositörer under sina år som akademiker. Bland hans elever märks Aulis Sallinen, Paavo Heininen, Jouko Linjama, Erkki Salmenhaara, Henrik Otto Donner, Pehr Henrik Nordgren, Mikko Heiniö och Harri Wessman.
Ett annat viktigt arbetsfält för Kokkonen blev att skriva om musik. Från 1946 och fram till sin utnämning till akademiker var han musikkritiker i tidningarna Ilta-Sanomat, Kauppalehti och Uusi Suomi. Därefter deltog han i den musik- och kulturpolitiska debatten med artiklar, tal och radioföredrag. Eftersom han inte publicerade sig i bokform föll hans inlägg för lång tid i glömska, tills Kalevi Aho 1992 gav ut dem i ett samlingsvolym på femhundra sidor. Många manuskript har emellertid gått förlorade, exempelvis de viktiga radioföredragen om Johannes Brahms, den ende bland romantikerna som stod Kokkonen nära. Om tre andra tonsättare som var centrala för honom, J. S. Bach, Jean Sibelius och Béla Bartók, finns däremot bevarat material. Som chefredaktör för musiktidskriften Uusi Musiikkilehti under en kortare period, 1954–1956, såg Kokkonen till att M. Vuorenjuuri, en ung radikal musikredaktör vid Helsingin Sanomat, avskedades efter att ha beslagits med en undermålig översättning av Alfred EinsteinsMusikens historia.
Kokkonen var en kulturpolitisk nyckelperson. Han innehade ovanligt många ledande befattningar inom diverse musik- och kulturorganisationer. Han var ordförande för Finlands tonsättare rf, Finlands symfoniorkestrar rf, Sibelius-Akademin, Sibelius-samfundet, Understödsstiftelsen för Finlands tonkonst, Konsertcentralen, Finlands musikråd, Finska kulturfonden och Wihuri-stiftelsen samt Finlands tonsättares internationella upphovsrättsbyrå Teosto, för att nämna de viktigare.
Kokkonen värnade om konstmusikens ställning och kämpade för musikundervisningen i skolor, musikläroverk och vid Sibelius-Akademin. Radions oavbrutna ”skvalmusik” irriterade honom liksom den ”engagerade” popmusiken, men han kritiserade också nya stilgrepp och riktningar inom konsertmusiken, såsom bruket av larmsignaler, aleatorik och performance. Kokkonen gjorde sig lustig över performancekonsten genom att föreslå att man enligt noga beräknade intervaller skulle släppa ned flyglar från riksdagshusets tak. Innerst inne betraktade han musiken som ett mystiskt och irrationellt fenomen. Men mystik var inte för honom detsamma som obegriplighet. ”Vanligtvis betraktas den som något dunkelt, oklart, underligt, rörigt. Enligt min mening innebär mystiken rätt uppfattad en grundlig och klar uppfattning och upplevelse av tingen”, skrev han. Kokkonens konstfilosofi har en viss religiös prägel som kommer till uttryck i hans sakrala verk och i hans operatematik.
Som mångårig ordförande för Teosto tvangs Kokkonen till en oavlåtlig balansgång mellan den så kallade seriösa och den lätta musiken. Han ansåg att den seriösa musikens kulturpolitiska auktoritet allmänt taget gav Teosto en samhällelig tyngd som gjorde det ekonomiskt befogat att organisationen hade ett administrativt överinseende över musikanvändningen. Stiftelsen för främjande av skapande tonkonst (LUSES), grundad 1970, var Kokkonens skapelse, men den lyckades aldrig nå upp till sina målsättningar; anslagen från undervisningsministeriet var inte tillräckliga.
Som tonsättare hörde Kokkonen till generationen efter andra världskriget. Först av dem som steg fram var Einar Englund med sin första symfoni 1946. ”Efter den konserten var vi alla englundianer”, erinrade Kokkonen sig senare. Till hans vänkrets hörde även andra förnyare inom musiklivet: Erik Tawaststjerna, Timo Mäkinen, Matti Rautio och Seppo Nummi. Men Englunds nyklassicism upphörde snart att fascinera Kokkonen. Efter sina tidiga kammarmusikaliska verk vände han sig till tolvtonsmusiken, som han sade sig ha lärt sig genom Bachs polyfoni. Även Kokkonens tolvtonsperiod blev relativt kort. Huvudverken från denna period är hans två första stråkkvartetter och symfonier (1959–1966) samt Sinfonia da camera och Opus sonorum. Sinfonia da camera, beställt av Festival Strings Lucern, innebar hans internationella genombrott, medan Opus sonorum, ”Melodiernas verk”, utan slagverk, var en protest mot klangfärgsexperiment som självändamål inom den moderna musiken.
I och med sin tredje symfoni (1967) övergav Kokkonen tolvtonsmusiken och blev en allt djärvare förespråkare för tonaliteten. Motivarbetet behöll en central plats i hans skapande. Ofta kan ett helt verk basera sig på ett enda motiv som sträcker sig över några få takter i början av verket som sedan växer fram organiskt utifrån detta motiv. Såtillvida fortsätter Kokkonen det av motivmetamorfoser präglade symfoniska arvet från Sibelius utan att kopiera de yttre dragen i dennes musik. Det karaktäristiska motivet ger Kokkonens musik en särpräglad substans som gör den lätt att känna igen. Detta utmärker också Kokkonens enda konsert, cellokonserten, som han skrev för Arto Noras. Kokkonens favoritdirigent var Paavo Berglund; deras gemensamma passion vid sidan av musiken var fotboll.
Två strukturella principer som Kokkonen använde sig av var horror vacui-principen, som använts av Palestrina och Bartók samt det gyllene snittet. Horror vacui syftar helt enkelt på en melodisk strävan efter att fylla tomrummen efter de stora intervallerna. Det gyllene snittet är en matematisk norm för den fullkomliga harmonin, som bland annat reglerar den formella stukturen i operan De sista frestelserna.
Sin största framgång hade Kokkonen med De sista frestelserna som bygger på ett skådespel av kompositörens syssling Lauri Kokkonen. Ett förenande musikaliskt tema var ”Paavos psalm” (Min Gud på dig förtröstar jag), en känd melodi för alla inom väckelserörelsen. Tonsättaren lyckades väva in denna melodi i operans klangvärld lika organiskt som på sin tid Leevi Madetoja gjorde med folkmelodierna i operan Österbottningar. Det kom busslaster med frikyrkopublik och det var alls inte ovanligt att de stämde in i psalmsången. År 2000, när det hade förflutit 25 år sedan operans premiär, återbördades den till sina rötter och framfördes i Åke Lindmans regi utanför Paavo Ruotsalainens hemtorp i Aholansaari i Nilsiä.
Alvar Aalto ritade ett hus, Villa Kokkonen, för sin akademikerkollega. Det uppfördes i Träskända och stod klart 1969. Utgångspunkten för huset är formen på en flygel. Efter tonsättarens död löste Träskända stad in byggnaden och har sedermera ordnat konserter i mindre skala där.
Erkki Salmenhaara
Joonas Kokkonen, född 13.11.1921 i Idensalmi, död 2.10.1996 i Järvenpää. Föräldrar handelsmannen Heikki Kokkonen och Maria Partanen. Gift med (1) Maire Sisko Mäkinen 1943, (2) Else-Maj (Maija) Heljo 1954, (3) Helmi Anita Pakomaa (född Mannelin) 1980.
VERK. Opera: De sista frestelserna (1975). För orkester: 4 symfonier (1960–1971); Opus sonorum (1964); Symfoniska skisser (1968); Inauguratio (1971); Musik för stråkorkester (1957); Sinfonia da camera för 12 stråkar (1962); durch einen Spiegel för 12 stråkar och cembalo (1977); Il paesaggio för kammarorkester (1987); konsert för violoncell och orkester (1969); kammarmusik för pianotrio (1948); pianokvintett (1953); duo för piano och violin (1955); 3 stråkkvartetter (1959–1976); kvintett för blåsinstrument (1973); cellosonat (1976); Improvvisazione för violin och piano (1982); pianosonatin (1953); Fem bagateller för piano (1969). För orgel: Hääsoitto (1968); Surusoitto (1969); Lux aeterna (1974); Iuxta crucem (1979). För blandad kör: Requiem. In memoriam Maija Kokkonen (1981); Missa a capella (1963); Laudatio domini (1966); Erektheion. Jubelkantat vid Åbo universitets 50-årsjubileum (1970); Koulukantaatti Ikivihreä (1950); sångcykeln Lintujen tuonela för mezzosopran och orkester (1959). Kör- och solosånger, bl.a. Joululauluja lapsille (1966); Sub rosa (1973).
PRODUKTION. Joonas Kokkonen, Säveltäjän työstä. Miten sävellykseni ovat syntyneet. 12 suomalaista säveltäjää kertoo (1976); Ihminen ja musiikki. Valittuja kirjoituksia, esitelmiä, puheita ja arvosteluja (1992).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Aromäki, Elämäni on musiikki (1980); G. Djupsjöbacka, Joonas Kokkonen (1921–96). Alkusolun rakentaja. Istumme ilokivelle – sata suomalaista yksinlaulua (2001); P. Hako, Voiko varjo olla kirkas. Joonas Kokkosen elämä (2001); P. Heininen, Joonas Kokkonen. Musiikki 3–4/1972; M. Heiniö, Aikamme musiikki. Suomen musiikin historia IV (1995); M. Heiniö, Karvalakki kansakunnan kaapin päällä. Kansalliset attribuutit Joonas Kokkosen ja Aulis Sallisen oopperoiden julkisuuskuvassa (1999); Joonas Kokkonen ja Timo Mäkinen keskustelevat musiikista ja elämästä (1979); E. Karjalainen, Joonas Kokkonen – näköaloja luovuuteen ja ihmisyyteen (1981); P. Kuokkala, Ooppera Viimeiset kiusaukset Joonas Kokkosen säveltäjäkuvan heijastumana (1992); Kuvastimessa durch einen Spiegel Joonas Kokkonen. Juhlakirja Joonas Kokkoselle 13.11.1981 (1981); S. Nummi, Joonas Kokkonen. Lineaarikko, sinfonikko, mystikko. Rondo 1/1963; I. Pokkinen, ”Orgaaninen prosessi”. Tutkimus Joonas Kokkosen motiivitekniikan ja muotoajattelun kehittymisestä (1992).
BILDKÄLLA. Kokkonen, Joonas. Foto: Uuskuva, 1972. Uusi Suomis bildarkiv.