Doris Laine har en enastående karriär bakom sig som premiärdansös vid Finlands nationalbalett, och hon har rönt erkännande även internationellt. Laine innehade huvudrollen i uppsättningar av närmare 50 olika baletter och deltog i nationalbalettens gästspel i 29 länder. Efter avslutad danskarriär inledde hon en kanske än mer omfattande bana som en danskonstens förespråkare i såväl hemlandet som internationellt. Laine bidrog i hög grad till att dansen upptogs som en självständig konstform inom den statliga centralkommissionen för konst. Som chef för Finlands nationalbalett gjorde Laine balettens program mångsidigare med inhemska uruppföranden och främjade unga dansares karriärer.
Den då åttaåriga Doris Laine inledde sina studier vid Finska operans balettskola under brinnande krig. Balettskolans konstnärlige och administrative ledare, balettmästaren Alexander Saxelin, hade fått sin utbildning i S:t Petersburg och ansvarade i det närmaste ensam för den lilla balettgruppens verksamhet. Saxelins elev, prima ballerinan Irja Koskinen var Laines första lärare. Redan i ett tidigt skede fick balettgruppens elever statistroller i olika operauppsättningar, och Laine inledde på så sätt sin scenkarriär som gatpojke i Carmen. År 1947 engagerades hon som kårdansare vid baletten. Dessa fick endast kvällsersättning för sitt arbete, även om de ofta tränade under dagtid, något som 1946 hade lett till en lönekonflikt och till att största delen av dansarna hade lämnat landet för Sverige. Balettens nya dansare, bland dem Laine, lyckades inte bara med de nya och svårare dansuppsättningarna utan också med att förhandla till sig de första månadslönerna i de finska kårdansarnas historia.
Laines karriär som dansös sammanföll med en dynamisk period inom Nationalbaletten. Gradvis förbättrades dansarnas villkor och operans ledning förespråkade inte längre ett avskaffande av baletten, vilket ofta hade varit fallet under 1920- och 1930-talet. Efter andra världskriget upplevde den klassiska baletten en blomstringstid överallt i Europa. I Finland hade baletten som konstform blivit känd genom de krigstida underhållningsturnéerna, och efter kriget fortsatte man med sommarturnéer. Laines första solistroll var Illusia i Pessi och Illusia, med koreografi av Irja Koskinen. Baletten uppfördes till en början under en sju veckor lång Finlandsturné, innan dess egentliga premiär i operahuset 1952. Pessi och Illusia filmatiserades två år senare och blev den första finländska dansfilmen.
Doris Laine blev prima ballerina vid Finlands nationalopera 1956 och dansade alla viktiga huvudroller, såväl i klassiska som moderna baletter. Till en början fäste sig kritikerna vid hennes tekniska virtuositet: snabbheten, precisionen och de svindlande piruetterna. Efter hand började man även lägga märke till hennes rolltolkningar och nyanser i framställningssättet – den tekniskt säkra dansösen hade mognat till konstnär. Internationell uppmärksamhet rönte Laine för första gången 1954, då Nationalbaletten gjorde ett gästframträdande i Stockholm: hennes minutvals i Michail Fokins Sylfiderna resulterade i en storm av applåder.
Under 1950-talet knöt Nationalbaletten nära band till den stora balettnationen Sovjetunionen, varifrån krävande lärare, repetitörer och koreografer kom på besök till Finland. Laine och de andra finländska dansarna fick å sin sida möjlighet att göra gästframträdanden inför sakkunnig publik på Sovjetunionens gigantiska teatrar. Framträdandena i utlandet gjorde Laine allt modigare, ökade hennes sceniska färdighet och hennes förmåga att klara av överraskande situationer. Självkänslan var henne till hjälp inte minst då den inhemska kritiken mot henne blev för kärv.
Laines karriär som dansös sammanflätades även med hennes privatliv. År 1952 gifte hon sig med operans dåvarande ekonomichef, sedermera chef, Alfons Almi, något som tidvis lyfte fram henne i ett annat ljus. Almis personalpolitik, som ansågs favorisera Laine, kritiserades stundtals i pressen. Laine lärde sig å andra sidan mycket om attitydskapande inom konst- och kultursektorn av sin man, som målmedvetet verkade för att främja opera och balett. Enligt Laine hjälpte dessutom åren som sekreterare för personalsammanslutningen vid Nationalbaletten henne att förstå att teoretiska, konstnärliga och arbetsavtalsrelaterade problem kan lösas genom samarbete.
Trots att dansarnas ställning inom operan förbättrades, var dansens ställning generellt sett svag. Medan de övriga konstformerna hade sina egna kommissioner inom den statliga kulturförvaltningen, hade danskonsten endast en representant inom kommissionen för scenkonst. Vid slutet av 1970-talet flyttade Laine gradvis sitt fokus från balettscenen först till föreningsarbete och senare till konstnärliga ledningsuppgifter. Hennes linje gick ut på att förmå de professionella dansarna, amatördansarna samt dansens olika områden att gemensamt förbättra dansens ställning i Finland. Laines arbete för att främja den finska folkdansen och för grundandet av en professionell folkdansgrupp bidrog med all sannolikhet till att dansarna kom att sluta sig samman.
Finlands dansdelegation grundades 1980 som en paraplyorganisation för dansens alla områden och strävade efter att öka uppskattningen för och kunskapen om dans. Många av organisationens idéer förverkligades under 1980-talet: tidningen Tanssi och Informationscentret för dans grundades, man började fira Dansens dag och senare även den Internationella dansens dag. Den största framgången var dock grundandet av Statens danskonstkommission 1983.
Laines verksamhetsiver under 1980-talet tycktes aldrig avta: på en och samma gång var hon ordförande för Statens danskonstkommission, chef för Finlands nationalbalett och konstnärlig ledare för festivalen Kuopio tanssii ja soi. Därtill innehade hon poster inom Nordiska teaterunionen och Internationella teaterinstitutet inom Unesco. Under samma årtionde initierade och ledde hon Finlands första internationella balettävling samt verkade i juryn för internationella tävlingar. Fysisk och psykisk koncentrationsförmåga, sinnesnärvaro, risktagande och kämparanda är egenskaper som krävs av en dansare i en stor, klassisk huvudroll. Dessa egenskaper har Laine framgångsrikt använt sig av även som kulturpolitiker och i sitt arbete för dansens ställning i Finland.
Även i en ålder då de flesta drömmer om ett lugnt liv som pensionär antog Doris Laine nya utmaningar, 1992–1994 som balettchef på Komische Oper i Berlin. Åren 1995–1997 innehade hon den högsta posten inom den statliga kulturförvaltningen, som ordförande för Centralkommissionen för konst. Doris Laine, som 1992 tilldelats professors titel, var i intervjuerna inför sin 70-årsdag inte villig att blicka tillbaka, utan lyfte i stället fram aktuella brister inom dansen och förslag om hur dessa kunde åtgärdas. Hon lade även fram egna visioner av vad som i samarbetsväg återstod att göra på dansens område, både i hemlandet och internationellt.
Tiina Suhonen
Doris Linnea Laine, från 1952 Laine-Almi, född 31.10.1931 i Helsingfors. Föräldrar nattvakten Alexander Laine (tidigare Akatoff) och Lydia Maria Laine. Gift 1952 med chefen för Finlands nationalopera Alfons Aleksander Almi (tidigare Alm).
VERK. Koreografier: Juhannus (1975, folkdansgruppen Karjalan Nuoret); Kyllikin ryöstö (1977, Finlands nationalopera, Nationalbaletten); Pessi och Illusia (1981, folkdansgruppen Karjalan Nuoret); Rosenkransen (1985, folkdansgruppen Katrilli). Huvudrollen i ett fyrtiotal baletter, bl.a.: Illusia (Pessi och Illusia) 1952; Odette/Odile (Svansjön) 1953; Törnrosa 1955; Svanilda (Coppelia) 1956; Maria (Fontänen i Bachtjisaraj) 1956; Askungen 1957; Kitri (Don Quijote) 1958; Giselle 1958; Kirke (Odysseus) 1959; Bergets härskarinna (Stenblomman) 1961; Karin Månsdotter 1962; Ondine 1964; Eldfågeln 1964; ballerina (Etyder) 1965; Julia (Romeo och Julia) 1967; Frygia (Spartacus) 1971; Sockerfen (Nötknäpparen) 1971.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. D. Laine-Almi, Yhteiset saavutukset – toteutumattomat toiveet. Tanssi-lehti 2/2001; Primaballerinasta kulttuuribyrokraatiksi. Radiointervju med Doris Laine, A. Räsänen för Finlands Rundradio (2001); Taidetanssi Suomessa. Koreografit, pedagogit, tanssijat (1993); I. Vienola-Lindfors & R. af Hällström, Suomen Kansallisbaletti 1922−1972 (1981).
BILDKÄLLA. Laine, Doris. Uusi Suomis bildarkiv.