Bergsrådet Juuso Walden var en av de nya industriledare som trädde fram efter andra världskriget. Han var en ledargestalt inom den finsknationella industrin från tiden kring 1950 till slutet av 1960-talet. Med Walden i ledningen växte företaget Yhtyneet Paperitehtaat (UPM) till landets största bolag inom skogsindustrin, och till ett av de största i världen.
Juuso Waldens far Rudolf Walden var en av de mest inflytelserika aktörerna inom den finska träförädlingsindustrin, och som ett resultat av hans arbete skapades 1920 Yhtyneet Paperitehtaat Oy (UPM). Rudolf Walden, som fått militärutbildning, hade vid sidan av sitt civila värv nationella förtroendeuppdrag som krigs- och försvarsminister. Han var nära vän till Gustaf Mannerheim.
Juuso Walden tog studenten vid Helsingfors finska samskola 1925 och gjorde därefter sin värnplikt och utbildade sig till reservofficer. Reservofficerarnas organisationssträvanden kom att få stor betydelse för honom. Högskolestudier bedrev Juuso Walden vid Helsingfors handelshögskola och fick en ekonomexamen 1929. Handelshögskolan hade på den tiden inte särskilt högt anseende som utbildningsanstalt för blivande företagsledare. Det var mycket vanligare med ingenjörsutbildning, men släkten Walden ansåg att ekonomutbildningen, som på den tiden var tvåårig, räckte till. Juuso Walden skaffade sig mer kunskaper i England, där han studerade och arbetade 1930–1931. Under den tiden anammade han det engelska gentlemannaidealet. Senare besökte han regelbundet England och bodde då alltid på hotell Ritz.
Som äldste son utbildades Juuso Walden till att efterträda sin far. Den yngre brodern Emanuel Walden studerade till diplomingenjör. Han var länge anställd vid Kemi Ab, med utveckling av kemiska biprodukter från pappersindustrin som specialitet. Slutligen kom han att grunda ett eget företag. De två yngsta bröderna stupade i fortsättningskriget. Juuso Walden tjänstgjorde under nästan hela sin yrkeskarriär vid UPM; endast i början av karriären var han en kort tid vid Finska pappersbruksföreningen. Han började 1932 vid UPM, först som kontorschef vid Ab Walkiakoski, sedan som försäljningschef för hela koncernen till 1940 då han utnämndes till Rudolf Waldens efterträdare som verkställande direktör för UPM. Företagets huvudkontor låg i Myllykoski, som blev Juuso Waldens hemort fram till 1951.
Verkställande direktörens arbete var under kriget exceptionellt, särskilt i ett företag vars produktion i första hand bestod av exportprodukter. På grund av kriget gick det knappt att sälja något alls, och några viktigare beslut kom heller inte till stånd. Samarbetet med UPM:s styrelseordförande C. G. Björnberg fungerade under Rudolf Waldens levnad fortfarande hyggligt, men efter dennes död uppstod ständigt oenighet om riktlinjerna för verksamheten. Juuso Walden ville kraftfullt förnya och utvidga företagets produktion, för enligt honom behövdes det en ny stor enhet för tillverkning av tidningspapper. C. G. Björnberg däremot var försiktig in i det sista och gick inte med på några investeringar överhuvudtaget utan grundliga kalkyler och finansieringsplaner. Eftersom släkterna och deras uppbackare ägde ungefär lika mycket av företaget hamnade man i en låst situation som man hade svårt att ta sig ur. År 1951 kom man slutligen fram till en rätt exceptionell lösning. Man beslöt dela UPM i två delar. Produktionsanläggningarna i Myllykoski, andelarna i en rad bolag och de stora skogsegendomarna gick över i släkten Björnbergs ägo, de andra fabrikerna förblev hos släkten Walden.
Juuso Walden flyttade 1951 till Valkeakoski, där UPM:s huvudkontor placerades. De följande åren var ekonomiskt mycket svåra. Avskiljningen av Myllykoski till en egen enhet var i sig en tung operation, och när man vid samma tid började genomföra ett för dåtida förhållanden enormt investeringsprogram var kassan tidvis tom. Kaipola pappersbruk för tidningspapper, landets största enskilda fabriksanläggning, uppfördes i början av 1950-talet i en väglös ödemark, där alla möjliga hinder kom i vägen. UPM:s storinvesteringar, tillsammans med betydande investeringar hos en del andra företag inom träförädlingsindustrin, ledde i efterdyningarna av Koreakriget till en kostnadskris ur vilken en devalvering blev den enda utvägen.
Under Juuso Waldens tid som styrelseordförande för UPM var investeringspolicyn fortsättningsvis våghalsig. Produktionsanläggningar uppfördes år efter år. Räknat enligt värdet på skogsindustrins produktion blev UPM på 1960-talet landets största företag. Företaget var hela tiden svårt skuldsatt, och under hela 1950- och 1960-talen var de finansiella resultaten aldrig speciellt goda. Enligt Toivo Nordberg, som på 1990-talet studerade företagets historia, var ”Juuso Walden som finansman en katastrof. På grund av honom och hans gelikar som finansmän sögs Finland ner i en malström av inflation och devalvering, de investerade på skuld och betalade sina skulder på spararnas bekostnad.” Juuso Waldens verksamhet måste dock ses i sitt sammanhang, och då var den inte exceptionell. Skogsindustrin var grunden för Finlands västexport, den inbringade praktiskt taget all västlig valuta till landet. I förlitande på den kunde annan industri och landet i övrigt byggas upp.
Juuso Walden har kallats för patron, rentav den siste patronen. Hans period av inflytande i UPM:s ledning blev dock knappt två decennier lång, och vid slutet av den fasen satte banken dessutom förhållandevis strikta gränser för hans verksamhet. En patron som likt Emil Sarlin i Pargas eller Petter Forsström i Lojo dominerade sin bruksort i decennier var Juuso Walden alltså inte. Hans insatser märks främst på två plan: i den frivilliga sociala verksamheten vid bruken samt, på ett mer allmänt plan, i en omfattande inblandning i nästan alla frågor på de orter där UPM:s bruk var belägna. UPM var den överlägset största arbetsgivaren på bruksorterna och den största markägaren. Inga större beslut kunde alltså komma till stånd utan företagets, i sista hand bergsrådet Waldens, godkännande. Men sina arbetare månade han om. De erbjöds billiga villatomter och bygglån, och deras trivsel främjades på alla tänkbara sätt. Bergsrådet kände personligen de flesta arbetarna i Valkeakoski och han hjälpte vid behov till om de hade problem. Men allting har en gräns, lönenivån var den samma som vid andra pappersbruk, och gifta kvinnor fick inte anställning på bruken.
Bergsrådet Walden uppträdde även stilenligt som en patron. Han rörde sig på bruksorterna i en Land Rover med egen chaufför, med öppna fönster såväl sommar som vinter. Han var särskilt på äldre dagar storväxt och korpulent, och uppfyllde därmed även utåt patronens kännetecken. Han var dessutom en respektingivande förgrundsgestalt för industriarbetsgivarna som långvarig vice ordförande i styrelsen för Arbetsgivarnas centralförbund; en vice ordförande som knappast alls hade någon förståelse för arbetstagarnas krav. Under generalstrejken 1956 var Walden inte längre med i arbetsgivarnas beslutande organ, men stödde ändå dess strikta hållning och godtog överhuvudtaget inte strejker bland de anställda på de egna bruken.
Juuso Walden var alltid markerat finskspråkig när tillfälle gavs. Detta hindrade honom inte från att vara internationellt aktiv. Han värnade om de finsk-svenska relationerna. Han hörde till byggkommittéerna för Finlandshusen i såväl London som New York. Walden hörde även till president Urho Kekkonens närmaste vänkrets. Med bergsrådet Juuso Walden som värd var Valkeakoski ett mål för många besökande statsmän, om gästen så var premiärminister Harold MacMillan från Storbritannien eller ledande män från Sovjetunionen.
I offentligheten framträdde Juuso Walden kanske mest i egenskap av ordförande för Finska bollförbundet. Han var en stor vän av engelsk fotboll och gick under sina besök i London regelbundet på matcher. I hemlandet var han en ivrig supporter till det lokala fotbollslaget Valkeakosken Haka, men även andra bruksorters lag stöddes. Idrotten fick över huvud taget mycket stöd av Walden.
Börskurserna för UPM intresserade Walden knappast alls, däremot var det viktigt att den betydande ägarposten kunde bevaras inom ägarsläkten. När Liisa Walden, Juuso Waldens syster, dog 1956 utbröt rentav en rättslig tvist, där bröderna Juuso och Emanuel Walden slutligen dömdes till villkorligt fängelsestraff för att ha bemäktigat sig hennes barn. Desto bittrare måste Juuso Walden ha upplevt Kansallis-Osake-Pankkis (KOP) kännbara inblandning i företagets affärer vid slutet av 1960-talet, liksom åsidosättandet av släktens inflytande och beslutanderätt vid valet av ny verkställande direktör. Juuso Walden efterträddes på bankens begäran av Kemi-bolagets verkställande direktör Niilo Hakkarainen.
Bergsrådstitel fick Juuso Walden 1948, på sätt och vis i förväg eftersom hans karriär som ledande industriman tog vid senare, i början av 1950-talet. Han avgick från posten som verkställande direktör för UPM 1969, då han gick i pension. Inget av hans barn har längre någon framträdande position i familjeföretaget, och i och med de stora fusionerna har släktens andel av företaget krympt till en ringa del av vad den tidigare varit.
Kai Hoffman
Juuso Walfrid Walden, född 5.4.1907 i S:t Petersburg, död 19.11.1972 i Valkeakoski. Föräldrar generalen av infanteriet Karl Rudolf Walden och Anni Hellin Konkola. Gift 1934 med filosofie magistern Tellervo Arvola.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. W. Juva, Rudolf Walden 1878‒1946 (1957); P. Klemola, Juuso Walden – viimeinen patruuna (1970); T. Nordberg, Yhtyneet Paperitehtaat osakeyhtiö 1952‒1969. Juuso Waldenin aikaan (1998); A. Sirén, Juuso Walden 1907‒1972 (2007); M. Tuomela, Juuso Walden (2006).
BILDKÄLLA. Waldén, Juuso. Uusi Suomis bildarkiv.