RAUTAVAARA, Tapio


(1915−1979)


Olympisk guldmedaljör, spjutkastare, underhållningsartist


Tapio Rautavaara nådde stor framgång som idrottare i spjutkastning och bågskytte: en olympisk seger och ett världsmästerskap. Han gjorde även karriär och vann stor popularitet som underhållningsartist, musiker, sångare och filmskådespelare.

 

Tapio Rautavaara är en sällsynt fågel i den finska underhållningsvärlden. Han var olympisk guldmedaljör i spjutkastning men lyckades dessutom skapa sig en bana som sångare och filmskådespelare. För att kombinera sport och kultur krävs en alldeles speciell personlighet. Rautavaara är den finländare som haft störst framgång i detta avseende.


 

Tapio Rautavaara var ett utomäktenskapligt barn och döptes inte förrän han var fem år fyllda. Hunger och allmän brist kom att sätta sin prägel på hans uppväxttid, som han tillbringade dels i Tammerfors, dels i Åggelby utanför Helsingfors. Den rakitiska, gängliga pojkvaskern gav knappast något löfte om en idrottskarriär.


 

År 1926 blev Åggelby Rautavaaras permanenta hem. Intresserad av idrott som han var anslöt han sig till klubben Oulunkylän Tähti, som hörde till Arbetarnas idrottsförbund (AIF) och grundades 1927. Han förblev klubben trogen, trots alla lockelser och politiska problem. En anställning vid Järnvägsbokhandeln 1928 som försäljare på tågen gav den unge mannen förbättrade levnadsvillkor och utvecklingsmöjligheter. Han läste mycket och studerade musik, mandolin, violin- och gitarrspel vid Helsingfors folkkonservatorium och följde Heikki Klemettis undervisning i läs- och talteknik vid Helsingfors universitet.


 

Depressionsåren återförde Rautavaara­ till den trista vardagen, eftersom tidnings­för­säljningen på tågen blev lagd på is. Rauta­vaara blev tvungen att utföra nöd­hjälps­arbete i form av makadamkrossning, brunnsgrävning, stockflottning och forsrensning. Hemma i Åggelby hade han börjat få namn om sig som musiker och sångare. Uppmuntran fick han av de kända underhållningsartisterna Iivari Kainulainen och Matti Jurva och diktaren Larin-Kyösti.


 

Rautavaara väckte förhoppningar även som spjutkastare genom att vinna AIF-mästerskapet 1934. På hösten samma år fick han genom Matti Järvinen anställning vid Suomen Urheilutarpeet Oy:s fabrik i Kerko nära Borgå. Han uppträdde även på Kerkkoon Nuorisoseura (Kerko ungdomsförening), där han bättre passade in som framträdande musiker än som arbetar­idrottsman. År 1935 fick han en ny anställning vid Osuusliikkeiden Tukkukauppas (OTK) kvarn, där han blev kvar till 1949. Rautavaara, som nu utvecklades som idrottare, fick problem på grund av sin medvetna övertygelse som bottnade i hans arbetarbakgrund. För att kunna delta i arbetarnas olympiska spel under värnpliktstiden vid flottan fick han utkämpa en hård strid, för ärendet gick ända upp till riksdagen.


 

Krigsåren förde med sig nya erfarenheter för Rautavaara. Under vinterkriget tjänstgjorde han vid OTK:s livsmedelsförsörjning, men i fortsättningskriget väntade allvaret vid fronten. Rautavaara stred i Infanteriregemente 4, både på Karelska näset och i Östkarelen. Att i anfallsskedet gå över den gamla gränsen var enligt vad han själv berättat en svår sak för honom. Försommaren 1942 blev han hallåman på Radio Maaselkä, där han fick erkänsla för sitt arbete till och med från motståndarhåll.


 

Redan före kriget hade Rautavaara visat sig vara ett löfte i spjutkastning. I de tävlingar som hölls till minnet av de uteblivna Olympiska spelen i Helsingfors sommaren 1940 kastade han för första gången över 70 meter, vilket var en aktningsvärd prestation med det dåtida björkspjutet. Snart måste han ändå ut i ett nytt krig. Det långa ställningskriget erbjöd vissa möjligheter till träning, och hösten 1943 kastade Rauta­vaara i utmärkt kondition i Karhumäki ett träningskast som mätte nästan 81 meter, vilket översteg Yrjö Nikkanens dåtida världsrekord (78,70) med över två meter. Hans bästa officiella resultat blev ändå de 75,64 meter som han efter kriget hösten 1945 kastade i Mänttä, vilket då var årsbästa resultat i hela världen.


 

Ur idrottens synvinkel hade Rautavaaras bästa år, som så många andras, förflutit vid fronten. Ännu i 30-årsåldern ägnade han sig ändå åt träning. En bronsplats i Europamästerskapen i Oslo 1946 gav ökat förtroende, och uthålligheten belönades 1948 i Olympiska spelen i London. Från den usla kastplatsen på Wembleystadion satsade han allt på det första kastet, vilket bar 69,77 meter. Resultatet var medelmåttigt, men överraskande nog räckte det till guld. Rautavaara fortsatte sin splittrade karriär i två år till, men nådde till finländarnas stora besvikelse bara en femteplacering i Europamästerskapen i Bryssel 1950. I tävlingen var han inte sig själv; koncentrationen var störd av att han kort innan förgäves hade försökt rädda en liten pojke från drunkningsdöden.


 

Rautavaara, som nu närmade sig oldboysserien, var mogen att lämna spjutarenan. Olympiasegern förblev den lysande höjdpunkten på hans spjutkastarbana. Rautavaara tillförde inte grenen något nytt i stilväg. Spjutet stannade alltid ovanför axeln, för bröstbenet som tryckts in som följd av barndomens rakitis tillät inte att han böjde sig för att föra spjutet i höjd med knäet. Rautavaara utvecklade snabbhet genom att löpa; han lyfte även tyngder, men i smyg ”för att inte förlora känsligheten”.


 

Rautavaaras bana som idrottare tog som avslutning en ny spännande vändning. Till ”avslappningsgren” valde han nämligen bågskytte, där han som motvikt till spjutkastarens explosiva prestation måste lära sig stor självdisciplin. Det tog år att utveckla ett psyke som lämpade sig för den nya grenen, men uthålligheten belönades med ett finskt mästerskap, flera finska rekord och slutligen även med världsmästerskapet i lagtävling 1958.


 

Rautavaara, rik på livserfarenhet av skiftande slag, ägnade sig efter kriget alltmer åt underhållningen, där han onekligen gynnades av sitt stiliga utseende. Hans vältränade 190 centimeter långa gestalt fulländades av ett fagert ansikte, vilket också de engelska kvinnorna noterat under olympiaden i London. Redan under fortsättningskriget hade han blivit lockad till filmbranschen, och han fick också utbildning i Helsingfors. Den första filmen, Endast för dig, blev inte färdig förrän efter kriget 1945. I samma skede lärde Rautavaara känna Reino Helismaa, som skulle bli en annan stor gestalt inom underhållningen och som också hade tjänstgjort vid Infanteriregemente 4 under kriget. När Esa Pakarinen anslöt sig som dragspelare, en stjärna på uppgående även han, föddes under 1940-talets andra hälft den kända ”rillumarei”-trion, som började erövra landet med sina turnéer.


 

Trion kom till i rättan tid, för varken radion ensam eller den anspråkslösa skivindustrin kunde mätta folkets behov av underhållning efter den tunga krigstiden. Trion vann framgång, och Rautavaara bestämde sig 1949 för att helt och hållet sadla om från tjänsten vid OTK till underhållningsbranschen. Man hade rent av med räknesticka visat honom att det skulle vara lättare att försörja sig som fri konstnär än som kontorschef. Men det tunga turnélivet tärde på. Rautavaara upplöste därför trion 1951 med motiveringen att det för Helismaa och Pakarinen var bäst att gå egna vägar, eftersom det gott och väl fanns plats för tre band i landet. Själv fortsatte han sitt intensiva turnéliv. En del av de inkomster han fick styrde han över till föreningen Suomen Kultamitalimiehet ry (Olympiavoittajat ry).


 

Ståltrådsmusiken satte stopp för turné­livet, men tillförde samtidigt en ny dimension i Rautavaaras färgrika liv som utövande artist. Han underhöll publiken i pauserna mellan elgitarrbanden och uppträdde med tal och sång, i synnerhet på taklagsfester och i snabbköp. Det bjöds så frikostigt på alkohol att Rautavaara, som under idrottsåren rätt långt omfattat nykterhetsidealet och under turnélivet använt alkohol med måtta, på allvar fick kämpa för att inte bli alkoholiserad.


 

Som sångare var Rautavaara ursprungligen tenor, men på äldre dagar blev hans sångröst lägre. Det fanns en manlig heshet i den, men samtidigt en känslighet som talade till åhörarnas känslor. Med många trallar, visor och barnsånger har Rautavaara, av Rundradion 1952−1954 vald till årets artist, vunnit en plats i folkets hjärtan. Nämnas kan ”Laulu Dnjepriltä” (Sång från Dnjepr), ”Reissumies ja kissa” (Luffaren och katten), ”Isoisän olkihattu” (Farfars halmhatt), ”Hämähämähäkki” (Imse vimse spindel), ”Päivänsäde ja menninkäinen” (Solgnuttan och trollet), ”Älä unhoita minua” (Glöm inte mig), ”Ontuva Eriksson” (Halte Eriksson), ”Juokse sinä humma” (Spring på du häst) och ”Yölinjalla” (På nattlinjen). I Sverige har Rautavaaras låtar sedermera blivit kända i vissångaren Cornelis Vreeswijks tappning.


 

Rautavaara var ingen beställningspoet och han skrev inte heller så många låtar själv, men av dem han skrivit är ”Häävalssi” (Bröllopsvals), ”Tuopin jäljet” (Stopets spår) och ”Tuhlatut päivät” (Slösade dagar) mycket kända och populära, även om de vid många framträdanden och till Rautavaaras besvikelse fick stå tillbaka för tangon och humpan.


 

Rautavaara medverkade i hela 22 filmer. Han gjorde sig inga stora föreställningar om sin skådespelartalang och hade därför ambitionen att vara sitt naturliga jag. Kritikerna var i allmänhet rätt förstående till skådespelaren med ”den sympatiska och stelt genuina” stilen, som på film oftast uppträdde ”tryggt” i rollen som stockflottare. Den mest kända filmen torde vara Rekordhustrun från 1947, där Rautavaara spelade mot Ritva Arvelo.


 

Tapio Rautavaara, som såg sig själv som en humöridrottare, nästan som en bohem, medgav att kombinationen sångare-idrottsman hade varit lyckad. Titeln olympiasegrare var god PR även i underhållningsvärlden. Under sin idrottskarriär fick han honorar under bordet som det var lätt att motivera med ”underhållningsvärdet”. Rautavaara, som i sin ungdom fått uppleva vad ekonomisk nöd vill säga, skämdes inte för att ha haft behållning av idrotten även i ekonomiskt hänseende, vilket fick Paavo Nurmi att konstatera: ”Efter mig är du den ende idrottare som har lyckats med att omvandla idrottens kändisskap till pengar.”


 

Rautavaara var en mångsidig och samtidigt känslig levnadskonstnär och överlevare, och det rymdes mycket dramatik i hans liv. Dramatiskt var även hans avsked till livet. I september 1979 halkade han i Dickursby simhall och slog i fallet huvudet så illa att livet inte stod att rädda.


 

Veli-Matti Autio


 

Kaj Tapio (Tapsa) Rautavaara, född 8.3.1915 i Nokia, död 25.9.1979 i Vanda. Mor Hilda Maria Rautavaara. Gift 1942 med Saima Elisabeth Huhtakari (tid. Handell).


 

PRODUKTION. Medverkat i 25 filmer, bl.a. Rekordhustrun (1947); Aila – Pohjolas dotter (1951); Smugglarserenaden (1952); Den Vilda Norden (1955); Anna (1970). Gjort fler än 300 skivinspelningar.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Leskelä, Tapio Rautavaara. Reissumiehen taival (2005); T. Rautavaara, En päivääkään vaihtaisi pois. Red. J. Numminen (1978).


 

BILDKÄLLA. Rautavaara, Tapio. Iskelmä 4/1966.