Som presidentkandidat 1968 för Nationella samlingspartiet var Matti Virkkunen den ende som kunde erbjuda motstånd mot Urho Kekkonen under hela dennes långa bana som president. Virkkunen, som redan som ung utsågs till chefdirektör för en storbank, steg under sin över 25-åriga karriär till en central position inom det finländska näringslivet. Under Virkkunens tid fusionerade Kansallis-Osake-Pankki (KOP) sina industriinnehav till storbolaget Rauma-Repola. Banken fortsatte att finansiera de kooperativa storbolagen och fick huvudparten av den statsägda storindustrin som kunder.
”Han hör till de utvaldas skara, vilkas antal i vårt land är mycket litet, både när det gäller ordets makt och som talare och debattör.” Sålunda karaktäriserade Lauri Aho, chefredaktörn för Uusi Suomi, chefdirektören för Kansallis-Osake Pankki (KOP) Matti Virkkunen, när denne ställde upp som presidentkandidat för högern vid valet 1968. För valkampanjen hade man gett ut en samling av bankdirektörens tal, Vaurastuva maa (Det uppblomstrande landet), i vilken Aho i förordet skrivit att ”Virkkunens tänkande uppbärs av ett starkt och uppriktigt nationellt patos, av en övertygelse om att näringslivet som en oundviklig del hör till den stora helhet som folkets liv och verksamhet utgör.”
Virkkunens retoriskt slagkraftiga, fritt och utan manuskript hållna tal hörde till standardrepertoaren för att höja stämningen vid bankens bokslutsmiddagar. Chefdirektören för en stor affärsbank uppträdde givetvis också på många andra forum, på tillställningar som anordnades av handelskamrar, affärsmannaföreningar, stiftelser och företag. Senast vid presidentvalet 1968 blev hela folket medvetet om denne representative och rutinerade ”försvarare av den finska livsstilen” och opponent till Kekkonen. Virkkunen erbjöd också med sina 24 procent av rösterna ett hyggligt motstånd mot den sittande presidenten, trots att stämpeln av ”storkapitalist” besvärade honom som offentlig person och trots att en del av de samlingspartister som bett honom kandidera och rentav en del av de direktörer för de storföretag som hörde till bankens krets ansåg det klokare att söka sig till Kekkonens läger, som man uppfattade som en garant för östrelationerna.
Presidentkandidaturen blev dock bara en kort episod i Virkkunens levnadslopp, låt vara att den passade väl in i den samhälleliga linje som KOP företrädde. Sitt viktigaste livsverk gjorde Matti Virkkunen som bankman och den långvarigaste chefdirektören i KOP:s historia. Tiden före hans bankkarriär, som började 1947 och varade i över ett kvarts sekel var dock inte betydelselös.
Som chef för den handelspolitiska avdelningen vid utrikesministeriet hade Virkkunen varit med om att 1945–1947 ordna den besvärliga livsmedelsförsörjningen och finansieringen av näringslivet, att lösa problem i samband med krigsskadeståndet och att bland annat förhandla om ett stort dollarlån från Förenta staterna. Som biträdande chef för samma avdelning 1941–1945 hade Virkkunen utmärkt sig som en energisk planerare och verkställare av den krigstida handelspolitiken. Under vinterkriget gjorde han sig som vicekonsul vid beskickningen i London förtjänt av befordran till kapten i reserven för sina förtjänster i samband med de lyckade förhandlingarna om anskaffning av bombplan. Som student var han medlem av Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) och en av dem som tjärade den stora bysten av Alexander I i universitetets solennitetssal (1927). Han trädde i utrikesministeriets tjänst hösten 1934 efter att dessförinnan ha avlagt högre rättsexamen. Troligen hade han sökt sig till juridiska fakulteten för att följa moderns tre juristbröder i spåren.
Virkkunen blev i oktober 1945 utnämnd till chef för den handelspolitiska avdelningen vid utrikesministeriet, men avancemangsmöjligheterna i tjänsten föreföll inte längre särskilt lovande i det nya politiska läget. Virkkunen betraktades trots sin ungdom som en representant för den ”gamla riktningen”, och detta intryck förminskades åtminstone inte av att han 1936 ingått äktenskap med Eeva Honkajuuri och fått släktkontakt med KOP, bastion för den krigstida tyskvänligheten. Exempelvis stod en del av de sedermera som krigsansvariga dömda nära storbanken. Chefdirektören Mauri Honkajuuri, Virkkunens svärfar, var i likhet med sin kollega chefdirektören för Föreningsbanken upptagen på de allierades svarta lista på grund av sina tyska kontakter. Virkkunens tjänsteutnämning skapade av dessa skäl motståndare, som krävde att KOP inte i något hänseende fick ha möjlighet att dirigera Finlands handelspolitik, såsom det fastslogs i Arbetarbladet. Statsminister J. K. Paasikivi, tidigare chefdirektör för KOP och en betydande aktieägare, stod dock från början till slut bakom utnämningen av Virkkunen.
Sådana känslor väckte vid sidan av andra mera praktiska orsaker i varje fall lusten hos Virkkunen att söka sig till andra uppgifter. Karriärmöjligheterna inom utrikesförvaltningen förbättrades inte heller av ett öppenhjärtligt tal som Virkkunen höll om de amerikanska bankirernas uppfattningar, sedan han vintern 1947 förhandlat om dollarlån. Enligt Virkkunens uppfattning var bevarandet av den privata företagsamheten en förutsättning för Finlands möjligheter att erhålla kredit. Tolkningen var säkert korrekt, men att framföra detta i offentligheten var även enligt Paasikivi, som beskyddat Virkkunen, i det då rådande läget politiskt obetänksamt. Vid den tidpunkten hade Virkkunen emellertid redan hunnit jakande besvara anbud från KOP:s håll, som förstärktes av diskussioner med svärfadern: Mauri Honkajuuri stod i begrepp att avgå som chefdirektör och hade tänkt sig Virkkunen som sin efterträdare i bankens direktion. Detta hade Honkajuuri redan hunnit komma överens om med ordföranden för förvaltningsrådet, universitetskanslern Antti Tulenheimo, Virkkunens morbror.
Virkkunen utnämndes till medlem av KOP:s direktion från början av april 1947. Utnämningen till chefdirektör för storbanken följde något överraskande redan inom ett knappt år, sedan Honkajuuri avlidit i februari 1948. Förvaltningsrådet utsåg då emot förväntningarna, i stället för Honkajuuris erfarne ställföreträdare, den nästan 60-årige bankdirektören Eero Ilves, den ännu inte 40 år fyllda Virkkunen.
Matti Virkkunen passade till sin erfarenhet bra och var till sin släktbakgrund som gjuten för att leda den finsknationella storbanken, och i det senare hänseendet inte enbart till följd av sitt äktenskap. Fadern, teologie doktorn Paavo Virkkunen, som vid sonens födelse var lektor vid Finska normallyceet i Helsingfors och senare kyrkoherde i Ilmajoki och för Helsingfors södra finska församling samt ordförande för KOP:s systerrörelse Samlingspartiet, hörde till den gamla österbottniska prästsläkten Snellman. Grundaren av den fennomanska rörelsen och nationalfilosofen J. V. Snellman var kusin till hans farfarsfar. Farmodern var brorsdotter till Georg Zacharias Yrjö-Koskinen. Matti Virkkunens mor Katri Thulé, dotter till en orgelfabrikant från Kangasala, var å sin sida dotterdotter till den store fennomanen Agathon Meurman. Det var för Matti Virkkunen, som tagit studenten vid Finska normallyceets klassiska linje, helt naturligt att betona och vårda idéarvet från hem och släkt, trots att den pragmatiske bankmannen inte annars värderade teorier högt.
Virkkunens tid som chefdirektör kännetecknades av bankens starka tillväxt, som baserade sig på den gynnsamma ekonomiska utvecklingen i hela den industrialiserade världen. Tillväxten skedde genom fusioner – Pohjolan Osake-Pankki fusionerades med KOP 1949 och Maatalous-Osake-Pankki 1958 – och genom en målmedveten utvidgning av kontorsnätet. Under Virkkunens ledning omorganiserade KOP den banken närstående storindustrin och intensifierade dess kontakter med banken. Det synligaste resultatet av detta arbete var jättefusionen 1952 som skapade Rauma-Repola; samtidigt försökte man i det sammanhanget genom en omfattande och lyckad aktieemission öppna dörren för en verklig folkkapitalism. Virkkunens roll var också viktig vid delningen av Yhtyneet Paperitehtaat i början av 1950-talet och vid den snabba tillväxten hos den åt familjen Waldén överlåtna delen av Yhtyneet till ett av de främsta skogsbolagen i landet samt vid saneringen av bolaget på 1960-talet.
Till framgångarna under Virkkunens tid kan man också räkna att huvuddelen av de stora statsledda industriföretagen allt klarare anslöt sig till KOP:s kundkrets. Allt detta återspeglade en av de ledande idéerna i Virkkunens verksamhet som bankman: att omkring KOP bygga upp den finsknationella storindustrins och företagsamhetens läger och sålunda förverkliga den ekonomiska grundvalen för fennomanernas bildningsprogram. Ur samma grundinställning härstammade också kampen om hegemonin över näringslivet mellan KOP och den äldre Föreningsbanken, som till sin kärna representerade det svenskspråkiga kapitalet. Till bilden av Virkkunen som bankman hör i hög grad också KOP:s viktiga roll som kreditgivare åt såväl den agrara (Pellervo) som den framstegsvänliga kooperativa rörelsen samt åt den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen. Denna linje baserade sig på samhällsrelationerna redan från Paasikivis tid, men gav också uttryck för Virkkunens önskan att utveckla KOP till en hela folkets bank och att ge stadga åt det finländska samhället framför allt inför hotet från kommunismen.
Senast efter mitten av 1950-talet hade Virkkunen klart etablerat sin ställning som bankmannen nummer ett i Finland, i vars rättframma och hörbara ställningstaganden ”det stora kapitalets röst” ekade. Hans inflytande sträckte sig långt utöver bankens interna verksamhet. Utöver till tjänsten hörande förtroendeuppdrag såsom ordförandeskapet för Bankföreningen och för Penninginstitutens delegation verkade Virkkunen i över 20 års tid som ordförande för Centralhandelskammaren samt i styrelserna för många av de till KOP:s läger hörande storföretagen, stiftelser och bankens viktiga bundsförvant försäkringsbolaget Pohjola. Virkkunen deltog också i administrativa uppgifter inom handelshögskoleväsendet och i det frivilliga försvarsarbetet samt avancerade i likhet med sin företrädare Honkajuuri till ordförande för direktionen för Nationalteatern. Hans namn hör också ihop med den finländska kulturhistorien i samband med ”kampen om Kämp” i mitten av 1960-talet, då bankens planer på att riva den traditionsrika restaurang- och hotellbyggnaden vid Esplanaden i Helsingfors ledde till en häftig offentlig polemik. Slutligen flyttade KOP:s huvudkontor till det förnyade Kämp.
Virkkunens inflytande baserade sig i mycket på hans ställning som den allsmäktige chefdirektören för en viktig storbank, men lika mycket på hans kraftfulla personlighet, med vilken han behärskade sin bank och en stor del av hela det finländska näringslivet. I vänkretsen var chefdirektören känd som en bohemisk skämtare, en impulsiv sällskapsmänniska och en entusiastisk skruvspelare – och varför inte också som en storkonsument av cigaretter och whisky. Motståndarna åter lärde känna Virkkunen som en stenhård och rättfram konservativ. En stark personlighet kombinerad med den överlägsna roll som den hierarkiska bankorganisationen erbjöd var troligen en orsak till svårigheterna att i skuggan av den starke chefdirektören finna en efterföljare av samma mått, då Virkkunen uppnådde den normala pensionsåldern. Matti Virkkunen, som villigt fortsatte på sin post, tog avsked först som 67-åring efter en förlängningsperiod.
Markku Kuisma
Matti Samuli Virkkunen, född 28.7.1908 i Kangasala, död 11.7.1980 i Tavastehus. Föräldrar professorn Paavo Emil Virkkunen, tidigare Snellman, och Katri Naimi Thulé. Gift 1936 med filosofie magistern Eeva Honkajuuri.
PRODUKTION. Vaurastuva maa. Esitelmiä ja puheita vv. 1946−1967 (1967).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Lehmusvaara, Patriootti ja pankkimies. Keskeneräisiä kertomuksia Matti Virkkusesta (1983).
BILDKÄLLA. Virkkunen, Matti. Foto: Mauri Vuorinen, US-Kuvapalvelu, 1958 Uusi Suomis bildarkiv.