”Jag måste bli diktare”, skrev studenten Yrjö Sirola i slutet av 1890-talet till sin far, pastor Karl Gustaf Sirén. Men gossen blev inte poet. Darwinismen och tolstojanismen, socialismen, realismen, ungfinskheten och folkbildningsideologin ledde honom in på en väg, där han lämnade sin fars kyrka, Gud och rentav sitt hemland. Han blev lärare, journalist och kulturarbetare, en finsk socialist och en internationell kommunist, som hade sitt arbetsfält i Finland, Förenta staterna och Sovjetunionen.
Yrjö Sirola växte upp i Viborgs förenade stads- och landsförsamlingars prästgård och besökte klassiska lyceet, där lektorn J. A. Lyly, som var ungfinne, väckte hans sociala medvetenhet. Han tillbringade sin fritid på Folkets hus, ditlockad av snickaren Aappo Kärmekangas, en av den första generationens ledare inom arbetarrörelsen som höll på att bli självständig. Som student levde han ett bohemiskt liv, vilket i början av 1900-talet slutade med att han var svårt skuldsatt, att han avlade folkskollärarexamen och att han ingick äktenskap. För Sirola var ett år som pedagog tillräckligt. År 1903 sökte han sig som redaktör till ungfinnarnas Kotkan Sanomat och följande år, sedan tidningen indragits, till Kansan Lehti, som utkom i Tammerfors. Övergången till det socialistiska lägret var ett faktum, och oåterkallelig blev den under storstrejken hösten 1905, då han valdes till partiets första heltidsanställda partisekreterare. Det visade sig inom kort att studietidens estetiker hade utvecklats till en redaktör med omfattande kunskaper och till en utmärkt organisatör.
Året 1906 var slitsamt och arbetsfyllt för Sirola. Han förberedde tiotals möten för partistyrelsen, fungerade som sekreterare för den och verkställde besluten, skötte korrespondensen, skrev i partiets tidningar och redigerade Sosialistinen Aikakauskirja, som han själv grundat, ledde kurser för agitatorer, verkade energiskt inom torparnas centralkommitté, grundade Työväen Arkisto (Arbetararkivet) m.m. I sitt arbete fick han dock hjälp; entusiasmen var stor och de uppgifter man tilldelades ansågs vara heders- och förtroendeuppdrag. Redan sommaren 1906 beslöt partikongressen, som hölls i Uleåborg, att han skulle koncentrera sig på redaktionssekreterarens uppgifter vid tidningen Työmies och på förberedelserna för den revision av riksdagsordningen som Robert Hermansson ledde samt, sedan revisionen godkänts, på valförberedelserna.
År 1907 valdes Sirola av socialdemokraterna i Norra Tavastland med valkretsens största röstetal till den första enkammarlantdagen och partiets lantdagsledamöter å sin sida utsåg honom till gruppens ordförande. Som ledamot av lantdagen drev han, vid sidan av utvidgade befogenheter för denna, de viktigaste kraven i partiets valprogram: rösträtt vid 21 års ålder, reform av den kommunala rösträtten, arbetsskydd, förbättring av kvinnans ställning och, som viktigaste kulturfråga, folkskolan som en hela folkets skola. Vid den ena av 1908 års lantdagar och vid bägge lantdagarna 1909 verkade han också som lantdagens förste vice talman.
År 1910 reste Sirola, utan att lämna någon förklaring, med hustru och son till Amerika. Vid sidan av en allmän Amerikafeber var en orsak till resan familjens dåliga ekonomi, som ännu tyngdes av skulderna från studietiden, och övertygelsen att ”en socialist, som inte känner kapitalismen, är en dålig socialist”. Det är också möjligt att ungdomsvännen Aappo Kärmekangas lockade honom till sitt nya hemland och till en plats som lärare vid det finska arbetarinstitutet i Duluth i Minnesota. Efter fyra år återvände familjen Sirola, och åtminstone familjefadern kände att han varit på en utmärkt studieresa. Työmies erbjöd den återvändande tjänst som redaktör, och från 1916 var han redaktionssekreterare.
Vid de för socialisterna så framgångsrika lantdagsvalet 1916 var Sirola inte kandidat, men han satt i partistyrelsen, där han representerade partiets vänsterflygel. Sommaren 1917 förnyade partikongressen partistyrelsen, och nu representerade majoriteten av medlemmarna redan vänstern. Sirola var fortfarande med. Han motsatte sig skarpt Oskari Tokois koalitionssenat, som bestod av socialister och borgerliga, ty han ansåg att den inte skulle kunna genomföra några reformer som gynnade arbetarklassen. Sedan lantdagen upplösts efter antagandet av maktlagen, förstärktes han i sin övertygelse. Vid det nya valet i oktober led socialisterna nederlag, men Sirola invaldes i lantdagen. Han ansåg att partiet självt förorsakat nederlaget. Det var endast en lös massrörelse, med ineffektiv organisation och svag partidisciplin. Annorlunda förhöll det sig, tyckte han, med bolsjevikerna, vilkas verksamhet han kände sedan många år. Storstrejken i mitten av november leddes av ett revolutionärt centralråd, och Sirola fordrade, i likhet med rådets majoritet, att arbetarna skulle ta makten i egna händer. Då man inte kunde uppnå enighet avstod man från tanken och beslöt att via lantdagen försöka bilda en arbetarregering. Listan över senatorer upptog även Sirolas namn. Men lantdagen tillsatte en borgerlig senat under P. E. Svinhufvud, och den för arbetarna gynnsamma tidpunkten var förbi. Senare kritiserade Sirola just detta, att man fruktat en revolution men ändå inte kunnat undvika en väpnad konflikt.
Då kriget börjat blev Sirola den röda regeringens utrikeskommissarie. Sedan tyskarna landstigit i Hangö och de röda förlorat följde han med folkkommissariatet till Viborg och därifrån vidare till Petrograd. Han grubblade i många år över huruvida han handlat rätt då han utlämnat sina stridskamrater i segrarnas händer och till deras nåd. Då familjen strax efter sin hemkomst från Förenta staterna miste sitt enda barn, började Mandi Sirola att mycket mera aktivt än tidigare arbeta vid sidan av sin man bland annat i folkkommissariatet 1918. Hon följde honom också till Petrograd och fortsatte sin politiska verksamhet, men återvände 1924 via Sverige till Finland. Efter att ha avtjänat ett straff bröt hon kontakterna till sin man. Denne önskade att hon skulle komma tillbaka och skrev till sin syster: ”Mandi är den mest älskliga kvinna jag känt, och den andra bädden i mitt rum står alltid färdig för henne”.
Sovjetunionen blev Sirolas nya hemland, som han ”nästan älskade lika mycket som Finland”. Redan sommaren 1918 kallade han tillsammans med Otto Wille Kuusinen de finska socialdemokraterna till Moskva, och där föddes Finlands kommunistiska parti (FKP). Sirola valdes till ordförande för dess centralkommitté, och han var vid sidan av Kuusinen dess ledande själ ända till sin död. Från Sovjetunionen planerade och erbjöd han en gemensam front med Finlands socialdemokratiska parti (SDP), ty han ansåg att arbetarklassens splittring i två läger möjliggjort Lapporörelsens framgång. FKP var en av den internationella kommunistiska internationalens (Komintern) stiftande medlemmar och Sirola medlem av dess exekutivkommitté. Inom Komintern skötte han förbindelserna med Skandinavien och Amerika och var en central gestalt inom organisationen. Uppvuxen i Viborg upplevde han folken som ”en nationernas familj”. De finska kommunisterna träffade han främst i Sverige. I Sovjetunionen verkade Sirola i huvudsak med kulturfrågor.
Språkfrågan i Karelens autonoma socialistiska rådsrepublik löstes 1923, då man bestämde att ryskan och finskan skulle vara likvärdiga. Efter detta ändrades skolsystemet, och man försökte göra alla skolor finskspråkiga åtminstone i de karelska områdena. Sirola verkade som republikens undervisningsminister 1928–1931, och 1931 nådde man målet. Den sovjetiska vetenskapsakademin tolkade dock resultatet så, att den karelska regeringen, i strid med Lenins och Stalins nationella politik, strävade efter slutenhet och nationell inskränkthet. Edvard Gylling, påstådd ledare för gruppen ”de fascistiska spionerna”, miste 1931 sin ställning som ”kejsare av Karelen” och fick ett obetydligt arbete i Moskva. Kullervo Manner avskedades från FKP:s ledning och fängslades 1935.
Stalins terror ledde även till att gamla meningsfränder anklagade varandra, tävlade om positioner, privilegier och framför allt om att behålla livet. Sirola bekände för sina vänner att han storligen fruktade Kuusinen, som hade honom att utföra de allra svåraste skrivarbetena, vilka denne sedan presenterade under eget namn. Det röda Karelen upphörde att existera vid årsskiftet 1935–1936, och verksamheten i Moskva övertogs av finnarna i Leningrad. Sirola skrev till Gylling och bad om hjälp: ”Mina nerver är slut, jag börjar se föremålen dubbelt”. I början av 1936 fordrade Kuusinen att Sirola skulle uteslutas ur partiet, men döden förekom honom. I mars samma år drabbades den 59-årige Sirola av hjärtslag mitt under en lektion. Urnan med hans aska nedlades på Malms begravningsplats i Helsingfors i november 1957.
Sirolas skriftliga produktion är omfattande, och den har förutom i Finland, Förenta staterna och Sovjetunionen, publicerats i många länder. Han skrev biografier, reseskildringar, konst- och litteraturrecensioner, filosofiska, historiska, ekonomiska och sociala studier, och som marxistisk litteraturkritiker var han kanske den mest betydande av samtidens finländare.
Venla Sainio
Yrjö Elias Sirén, från 1896 Sirola, född 8.11.1876 i Pikis, död 18.3.1936 i Moskva. Föräldrar kaplanen Karl Gustaf Sirén och Margaretha Wilhelmina Sandell. Gift med (1) lärarinnan i textilvävnad Amanda (Mandi) Sofia Sundell 1903, (2) Elsa (Disa) Milanova (född Engeström) 1930-talet.
PRODUKTION. Vapautuksen tiellä. Kirjoitelmia (1908); ”Fäderneslandet är i fara – till vapen!”. Tal hållet i Moskwa i juni 1918 till finska medlemmar av den röda armén. Stockholm (1919); Ära över oktoberrevolutionens jältar! – Tal hållet vid de finska arbetarnas revolutionsfäst i Petrograd den 8 november 1918. Stockholm (1919); Työväen Venäjältä. Kirjotelmia. Petrograd (1920); Suomen työväen tulikoe (tills. med O. V. Kuusinen), Superior, Wisconsin, U.S.A. (1923); Lenin ja Suomen kysymys (1928); Kommunistitjeskaja partija Finljandij. Moskva (1929).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Yrjö Sirolas samling i Folkets arkiv, Arbetararkivet. J. Heikkilä, Kansallista luokkapolitiikka. Sosiaalidemokraatit ja Suomen autonomian puolustus 1905−1917 (1993); J. H. Hodgson, Edvard Gylling ja Otto W. Kuusinen asiakirjojen valossa 1918−1920 (1974); J. H. Hodgson, Otto Wille Kuusinen. Poliittinen elämänkerta (1974); A. Kujala, Venäjän hallitus ja Suomen työväenliike 1899−1905 (1995); H. Rautkallio, Suuri viha. Stalinin suomalaiset uhrit 1930-luvulla (1995); E. Salomaa, Yrjö Sirola. Sosialistinen humanisti (1966); E. Salomaa, Yrjö Sirola. Tiennäyttäjät I. Red. H. Soikkanen (1967); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa. Suomen sosiaalidemokraattinen puolue 75 vuotta I. 1899−1937. (1975); E. Stenberg, Yrjö Sirola. Suomalaisia sosialisteja III (1947); Lantdagens protokoll 1907−1909 II, 1917 II; Yrjö Sirola. Muistelmia suomalaisesta demokratian esitaistelijasta. Red. E. Stenberg et al. (1946).
BILDKÄLLA. Sirola, Yrjö. Foto: Ateljé J. Indursky. Museiverket.