Arvo ”Poika” Tuominen var Finlands mest kända partiavhoppare. Genom hans välskrivna memoarer skapade sig många finländare en uppfattning om Stalins Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen.
Arvo Tuominen växte upp i en storfamilj i Tavastkyro; fadern var snickare och hemmet religiöst. Arvo flyttade som 18-åring till Tammerfors för att få en grundlig utbildning i faderns yrke. Den vetgirige Tuominen bevistade föreläsningar på arbetarinstitutet och deltog i den mångsidiga verksamheten inom stadens livaktiga arbetarrörelse. Han började också bli känd som talare, funktionär och amatörskådespelare. Under storstrejken i november 1917 värvades han som medredaktör till den socialistiska tidningen Kansan Lehti och blev även sekreterare i arbetarnas revolutionära centralråd, som fungerade som en ”röd” lokalregering. Tuominen hade samma uppdrag också under inbördeskriget. Under belägringen av Tammerfors var han den enda kvarvarande redaktören vid Kansan Lehti, men ännu samma dag som stadens centrum intogs lyckades han och ett antal rödgardister med handkraft trycka ett nummer av tidningen för att ingjuta kampanda i stadens försvarare.
Tuominen angavs för de vita och satt som fånge i plåtmagasinet på Tammerfors järnvägsstation. Ännu fyrtio år senare mindes han skakad de massavrättningar som han bevittnade. Tuominen själv förhördes inte ens, eftersom två skyddskårister från Tavastkyro hämtade honom från fånglägret. Men i motsats till vad fallet ofta var i sådana situationer, hämtades han inte för att bli avrättad utan för att föras i säkerhet; männen som hämtade honom var nämligen hans barndomsvänner. Tuominen blev snart därefter tvungen att göra sin värnplikt, varefter han flyttade till Helsingfors.
Tuominen anslöt sig till den radikala falangen inom huvudstadens arbetarrörelse, som var i färd att organisera sig på nytt. Man har ibland velat förklara hans kursändring med ärelystnad: den snabbaste vägen till inflytelserika positioner tycktes gå via oppositionen. På äldre dagar förklarade Tuominen själv att han var förbittrad över att socialdemokraterna under ledning av Väinö Tanner offentligt helt fördömde de rödas revolutionsförsök trots den vita terrorn. Vänsterinriktningen hade hur som helst starkt stöd inom socialdemokratin. Tuominen och hans anhängare tog i snabb takt över många av rörelsens organisationer. Vid partikongressen i december 1919 höll Tanneranhängarna ändå sina ställningar, varför vänstern våren därpå lösgjorde sig från partiet och bildade det konkurrerande Finlands socialistiska arbetarparti, med Tuominen som sekreterare. Inom fackföreningsrörelsen tog vänstern däremot makten, och Tuominen valdes till vice ordförande för Finlands landsorganisation (FLO). Den självmedvetne unge mannen som gjort en snabb karriär fick vid den här tiden smeknamnet ”Poika” (Pojken), som allt framgent användes av både vänner och fiender.
Socialistiska arbetarpartiet blev den finska kommunismens centrala inhemska organisation, som dock inte tog order av det i Ryssland organiserade Finlands kommunistiska parti (FKP). Den officiella ledningen för det underjordiska kommunistpartiet, som uppehöll sig i Petrograd, drev enligt Tuominens uppfattning en äventyrarpolitik. Däremot började han ta emot instruktioner av Otto Wille Kuusinen som var verksam i Stockholm, och emellanåt i Finland. Tuominen betraktade Kuusinen som realist. Kommunist sade sig Tuominen ha blivit småningom, och definitivt först efter att han träffat Lenin vid kommunistiska internationalens, Kominterns, kongress i Moskva våren 1921. Han beundrade Lenin hela livet.
I januari 1922 arresterades hela ledningen för Socialistiska arbetarpartiet med anledning av den s.k. fredsdeklarationen, som fördömde krigståg österut och försvarade Sovjetryssland. I den politiska rättegång som följde stod partisekreteraren Tuominen som huvudåtalad och dömdes till fyra års tukthus. Han avtjänade sitt straff i Ekenäs tvångsarbetsinrättning, även kallat ”kommunismens universitet”; där studerade man flitigt både marxism och allmänbildande ämnen, och tillämpade sträng kamratdisciplin.
Efter sin frigivning i februari 1926 koncentrerade sig Tuominen på arbetet inom FLO. Kuusinen hade gett honom i uppdrag att bevara enigheten och kommunistmajoriteten inom organisationen. Den inflytelserika socialdemokraten Matti Paasivuori övertalades att bli ordförande, medan Tuominen blev sekreterare. Under de följande åren ledde Tuominen ett flertal stora strejker. Många var politiska, men enligt egen utsago bröt Tuominen ofta av ändamålsenlighetsskäl mot order från Moskva. FLO, som åter verkade aktivt, fördubblade på några år sitt medlemsantal.
Organisationens sekreterare anvisades uppgifter också för att förverkliga en kommunistisk fackföreningspolitik i Skandinavien. Tuominen besökte två gånger Moskva för instruktioner. I april 1928 arresterades han tillsammans med ett stort antal andra kommunister av Detektiva centralpolisen och dömdes till fem års tukthus för underjordisk verksamhet. Han frigavs i slutet av 1932, men de s.k. kommunistlagarna gjorde kommunistisk verksamhet omöjlig och innebar att han i praktiken saknade möjligheter till offentlig politisk verksamhet. Han beslöt sig för att acceptera en inbjudan från Kuusinen, som vid det laget hade avancerat till medlem av Kominterns sekretariat, och kom våren 1933 efter en händelserik flykt till Moskva. I Sovjetunionen utsågs Tuominen till generalsekreterare för Finlands kommunistiska parti samt till medlem i Kominterns exekutivkommitté och kandidatmedlem av dess presidium. Under sina omfattande resor fick Tuominen tillfälle att bekanta sig med det socialistiska samhällsbyggets stalinistiska vardag, som illa svarade mot socialismens ideal. I samband med sitt arbete inom partiet fick han bevittna hur den ena namnkunniga kommunistveteranen efter den andra försvann i utrensningarnas strömvirvel.
Tuominen förflyttades i augusti 1937 på egen begäran till Stockholm, där han skulle leda de finska kommunisternas ansträngningar att bilda en folkfront. Rörelsen hade tvingats under jorden, men dess verksamhetsförutsättningar föreföll att förbättras tack vare mittenpartiernas och socialdemokraternas regeringssamarbete. Den accelererande terrorn i Sovjet förstörde dock förutsättningarna för framsteg också för de finska kommunisterna. Enligt egen utsago tappade Tuominen slutligt förtroendet för Stalins system när Sovjetunionen slöt en nonaggressionspakt med Nazityskland, men han ville lösgöra sig från kommunisterna på ett diskret sätt. Enligt egen utsago fick han i november 1939 order att återvända till Sovjetunionen och överta statsministerposten i den finländska ”folkregering” som skulle bildas, men efter en hård inre kamp beslöt han att i stället offentligt uppmana de finska arbetarna att kämpa mot sovjetimperialismen. Det finns belägg för att processen som ledde fram till Tuominens beslut var längre och mer komplex än så, men efter vinterkriget avgick han i varje fall från alla uppdrag inom den kommunistiska rörelsen och gav ut en liten skrift som behandlade skälen till hans ändrade inställning.
I regeringskretsar i Finland uppfattades den namnkunnige kommunistens patriotiska omvändelse som äkta, och Tuominen inbjöds i början av fortsättningskriget till S:t Michel för att presentera synpunkter på Sovjetunionen, vilka också överbefälhavaren Gustaf Mannerheim mottog rapport om. Under fortsättningskriget anslöt sig Tuominen till socialdemokraterna och arbetade inom partiets informationsverksamhet. Efter kriget flyttade han till Sverige, där han var korrespondent för den socialdemokratiska pressen och höll en uppskattad politisk salong för inflytelserika finländare som besökte Sverige. Tuominen skapade förtroliga samtalskontakter med många skandinaviska och finska politiker som gärna tog del av hans på bred sakkunskap grundade uppfattningar. Å andra sidan betraktades Tuominen av de finska kommunister som förblivit sin ideologi trogna som en föraktlig förrädare, och det påstods t.o.m. att han arbetat för den finska Statspolisen efter flyttningen till Stockholm, om inte redan tidigare.
Den Stalinkritik som framfördes i Sovjetunionen under senare hälften av 1950-talet fick Tuominen att ta mod till sig och publicera de tre memoarböcker han skrivit redan ett decennium tidigare. Böckerna fick en mycket bred läsekrets. Tuominen återvände till Finland 1956, då han kallades till chefredaktör för Kansan Lehti, ett uppdrag som han hade haft en gång tidigare, under belägringen av det röda Tammerfors. Tuominen hörde till arkitekterna bakom den s.k. tredje linjen inom socialdemokratin som till slut lyckades ena den svårt splittrade rörelsen och göra partiet regeringsdugligt. Han fick ett stort röstetal i riksdagsvalet 1958 men avstod från sin plats i riksdagen efter en valperiod. Som pensionär fortsatte ”Poika” Tuominen att skriva memoarer och kommentera den världsomspännande kommunistiska rörelsen.
Timo Soukola
Arvid (Arvo, ”Poika”) Tuominen, partinamn Karl Ek, född 5.9.1894 i Tavastkyro, död 27.5.1981 i Tammerfors. Föräldrar snickaren Mikko Oskari Tuominen och Elina Pärmäkoski. Gift 1927 med Lyyli Kyllikki Rainio.
PRODUKTION. Kirjeeni suomalaiselle työläistoverille (1940); Mina brev till en gammal kamrat och till Georg Dimitrov (1940); Sirpin ja vasaran tie (1956; Skärans och hammarens väg, 1957; 2 uppl. 1958); Kremlin kellot. Muistelmia vuosilta 1933−1939 (1956; Kremls klockor, 1957); Maan alla ja päällä. Muistelmia vuosilta 1921−1933 (1958; Hemligt ränkspel på jorden och under jorden, 1958); Myrskyn aikaa (1970); Myrskyn mentyä. Kommunistinen vai demokraattinen Suomi? (1971); Tarvitaanko Suomessa vallankumousta? (1974); Ettei totuus unohtuisi (1976).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Rajala & H. Rautkallio, Petturin testamentti. A. Poika Tuomisen todellinen elämä (1994); K. Rentola, Kenen joukoissa seisot. Suomalainen kommunismi ja sota 1937−1945. (1994); T. Saarela, Suomalaisen kommunismin synty 1918−1923 (1996); R. Seppälä, Pelon vuodet. Arvo ”Poika” Tuomisen salaista kirjeenvaihtoa Tukholmasta 1944−1956 (1983); R. Seppälä, Poika – mies ja myytti (1979).
BILDKÄLLA. Tuominen, Arvo ”Poika”. Foto: Ateljé Savia. Uusi Suomis bildarkiv.