Carl Billsten var den första egentliga brukspatronen i Finland. Han grundade bruken Billnäs och Fagervik i västra Nyland. Under Billstens ledning utvecklades Fagervik till ett av de största brukssamhällena i riket.
Carl Billsten föddes i en stockholmsk borgarfamilj. Hans tyskfödde far, vinhandlaren Conrad Bildstein, stod i hertig Karls tjänst. Familjen var förmögen, och fadern hade en ansedd ställning. Föräldrarna sörjde för att Carl fick en god utbildning. År 1625 skrevs han in som student vid Uppsala universitet och gjorde efter studiernas slut en lång peregrination, eller studieresa, till kontinenten. Han studerade i Rostock och besökte ett flertal städer i Tyskland. Efter slutförda studier var Carl Billsten en kort period i kronans tjänst, bl.a. i Kammarkollegium, varefter han flyttade till Åbo.
Sedan 1610-talets början hade den expanderande stormakten Sverige, i brist på kontanta medel, utarrenderat sina inkomstkällor. Arrendatorerna erlade kontant betalning för sina rättigheter till vissa skatter och för kronans produktionsinrättningar, och strävade efter att maximera sin vinst från den inkomstkälla de arrenderat. Tullinkomsterna i Åbo var på 1630-talet uppenbart en lukrativ källa, då stadens handel vid denna tid var livlig. Tillsammans med en kompanjon arrenderade Carl Billsten 1631 tyska tullen i Åbo. Småningom kunde han öka sin andel, och 1634 lyckades han arrendera stora sjötullen och licensen på salt. Ett år senare arrenderade han tillsammans med Petter Thorwöste lilla tullen i Åbo och spannmålstullen, från vilken han dock avstod redan följande år. Billstens lönande affärsverksamhet upphörde 1636, då rikets skattepolitik förändrades och tullarnas arrendeavtal sades upp. Tulluppbörden återfördes till kronans tjänstemän.
Vid sidan av tullarrendet idkade Billsten handel i Åbo. Denna var uppenbart inbringande, men olovlig, eftersom han inte tillhörde stadens egentliga borgerskap. Under mindre än ett årtionde lyckades han samla en ansenlig förmögenhet. Vid ändan av Domkyrkobron, vid stranden av Aura å, lät han 1636–1637 uppföra ett nytt stenhus, som han till en början hyrde ut och sedermera sålde till Åbo hovrätt.
Då tullarrendet upphörde övergick Billsten till andra verksamhetsformer. Senast 1639 började han anlägga ett järnbruk i Pojo socken i västra Nyland. Landsbro masugn stod färdig 1640, och något senare byggdes två stångjärnshammare i det närbelägna Skavestad. Den yrkeskunniga arbetskraften till sina bruk värvade han på olika håll i Mellansverige. Först den 25 juni 1641 erhöll Billsten privilegier på sitt bruk av kronan. Förutom anläggningstillstånd (koncession) beviljades han sex års skattefrihet och andra avsevärda förmåner, bl.a. rätt att idka begränsad handel, d.v.s. anskaffa livsmedel, salt och kläde för bruksfolkets behov.
Det nya bruket fick heta Billnäs. Före detta fanns det i Finland endast två järnbruk: Svartå i Karis och Antskog i Pojo. Samtliga tre bruk hade ursprungligen byggts i förlitan på Ojamo gruva i Lojo. Jacob Wolle, som var disponent för de övriga bruken, såg med oblida ögon på sin nya konkurrent och gav honom inte någon hjälp. Billsten beviljades en mindre rätt till malmbrytning i Ojamo än Wolle. Enligt den gamla bruksägaren var även detta för mycket. Till slut tillspetsades konflikten till den grad, att Wolle lät sitt folk bränna ned Billstens gruvanläggningar. Småningom ebbade konflikten ut, och Wolle fick lov att vänja sig vid sin nye konkurrent. Hans egen ekonomi hade allvarligt försvagats, och till slut övergick Antskog och Svartå till hans gäldenär, Billstens tidigare kompanjon, Petter Thorwöste.
Grundandet av ett järnbruk fordrade rikligt med kapital, och Billsten kunde snart konstatera att hans tillgångar inte räckte till. Som kompanjon lyckades han förvärva assessorn vid Åbo hovrätt Johan Henriksson Axehielm. De båda ägarna till Billnäs nya bruksbolag tog snabbt plats i ledningen för bergsadministrationen i Finland. Då bergmästardistriktet i Finland 1641 delades, utsågs Johan Henriksson Axehielm till bergmästare i västra Finland. Bergmästare i Österbotten och Östra Finland eller i Viborgs, Nyslotts, Kexholms och Kymmenegårds län, blev i sin tur Billsten. Redan 1643 omorganiserades bergsadministrationen i Finland åter till ett distrikt, och ägarna till Billnäs förlorade sin ställning. Redan dessförinnan hade deras inbördes förhållande brutits. Billnäs förblev i Billstens ägo, men tvisterna mellan de tidigare kompanjonerna pågick ända till hans död.
Ojamo gruva började sina redan i början av 1640-talet, och Billsten fick lov att leta efter nya malmådror. Malmförekomsten i västra Nyland var knapp, Ojamo undantaget. Utö gruva i Stockholms skärgård blev räddningen och Billstens järnbruk använde malm från denna gruva under hela 1600-talet. Trots flitig prospektering fann man inga nya rika malmfyndigheter i Finland under stormaktstiden. Billsten utsträckte sin malmletning också till Södermanland söder om Stockholm, där han innehade ägor som han ärvt efter sin far. På Vårdinge sockens allmänning lyckades Billsten i mitten av 1650-talet finna en malmådra. Gruvföretaget stod dock i konflikt med marskalken, greve Johan Oxenstierna, ägaren till den närbelägna Hörningsholms gård, och dennes tjänstefolk förstörde Billstens gruvanläggningar. Efter långa trätor avstod Billsten från sitt företag och nöjde sig med den malm han fick från Utö.
Trots att Billsten hävdade att han blivit helt utfattig på grund av sina järnbruk började han snart utvidga sitt företag. Kronan förhöll sig välvillig till den företagsamme mannen, som enligt Bergskollegium var den förste som med egna medel anlagt ett järnbruk i Finland. Billsten erhöll 1646 privilegiebrev för ett nytt bruk vid Fagerviken i Ingå, där en masugn och en stångjärnssmedja snart reste sig. För att vidare förädla stångjärnet grundades vid övergången mellan 1650- och 1660-talen en knippsmedja eller manufaktursmedja, där man smidde spik, vapen och redskap. Förutom tackjärnet från stångjärnssmedjan tillverkades i masugnen också grytor och kanonkulor. Vid sidan av anläggningar för järnframställning uppförde Billsten på sitt bruk en av de tidigaste finbladiga holländska sågarna inom Östersjöområdet. Till åtskillnad från de flesta svenska bruksägare tillägnade han sig samma mångsidiga produktionsstrategi som Petter Thorwöste, den andra järnproducenten i Nyland.
Då det nya bruket Fagervik utvidgades och blomstrade, tynade Billnäs. Den ena av Skavestads två hammarsmedjor flyttades i mitten av 1650-talet till Fagervik, och masugnen i Billnäs övergavs i början av 1650-talet. Invånarna i Karis, som tröttnat på de översvämningar masugnarnas dammar förorsakade, förstörde fördämningen vid den gamla masugnen vid Landsbro under ledning av korpralen Claes Esping 1659 och, av allt att döma, även själva hyttan. Händelsen följdes av en lång rättsprocess, som tärde på Billstens resurser. Efter detta fanns på 1600-talet endast en produktionsanläggning kvar i Billnäs, den andra hammarsmedjan i Skavestad.
De nya bruken förändrade radikalt det lokala samhället, då det i stället för bondbyar med några hemman uppstod manufaktur- och verkstadsanläggningar. Billnäs blomstrade en kort tid på 1600-talet, men Fagervik växte nästan till en liten stad. Som mest bodde där långt över 200 personer. Förutom smeder, masugnsfolk och övrig personal, som var sysselsatta med produktion av järn, omfattade samhället hantverkare och skeppsfolk. Från och med början av 1650-talet bildade Fagerviksborna en egen församling med brukspredikanter. Fagervik var, i likhet med Thorwöstes Antskog, en av de allra första bruksförsamlingarna i riket, som grundats genom uppkomsten av ett brukssamhälle.
I samband med privilegierna för Billnäs hade Billsten fått rätt att grunda en handelsbod för sin personals uppehälle. Handeln i boden var noggrant reglerad och förutsatte, att han sökte sig som borgare till någon kuststad. Billsten svor också borgareden i Ekenäs 1651.
Billsten transporterade järn på egna kölar till Stockholm och framförallt till Reval. Som ett minne av dessa färder finns en ristning på en klippa i Föglö på Åland som berättar att Billsten och hans skeppsfölje gjort ett uppehåll på platsen i oktober 1654. Med brukets skepp transporterades förutom järn och spannmål rikligt med annat gods, och brukets handelsbod blev en viktig affärsverksamhet vid sidan av järnproduktionen. Allmogen köpte framför allt salt och järn från bruken, under dåliga år även spannmål. Bönderna åter sålde kol, brännved och livsmedel till bruken. Senast i slutet av 1660-talet hade Fagervik tillsammans med Svartå och Antskog-Fiskars blivit ett av de viktigaste centra för varuutbytet i Nyland.
Under Billstens bruk samlades betydande jordegendomar. År 1648 förlänade drottning Kristina Billsten elva frälsehemman i Lojo och Pojo. Därtill arrenderade han i närheten av Fagervik ett antal hemman av greven av Raseborg. Tillräcklig tillgång på skog var ett livsvillkor för järnindustrin, som förbrukade mängder av ved som bränsle. Det producerades även livsmedel vid bruken. Ett stort samhälle konsumerade rikligt med spannmål och boskapsprodukter. För brukets ägare, liksom för övriga ståndspersoner, var jordegendom ett säkert investeringsobjekt.
I begynnelsen kallade Carl Billsten sig rent av överdrivet anspråkslöst för bergsman, men efter hand som bruken växte höjdes också ägarens sociala status. Billsten kan också anses vara Finlands första egentliga brukspatron, för i motsats till Jacob Wolle och Petter Thorwöste slog han sig ned på sina bruk och byggde sig först en herrgård på Billnäs och därefter en på Fagervik. Då patronen blev förmögnare började man på Fagerviks bruksherrgård rent av efterlikna adelns levnadsvanor.
När Carl Billsten dog i februari 1673 hade han avancerat till Finlands högsta sociala skikt. En till hans minne författad likpredikan trycktes, och han fick sin gravplats i stiftets centrum, Åbo domkyrka. Brukets ledning övertogs av hans son med samma namn, Carl Billsten d.y.
Georg Haggrén
Carl Billsten, i källorna även Billsteen, född 4.12.1605 i Stockholm, död 20.2.1673 på Fagervik i Ingå. Föräldrar borgaren i Stockholm Conrad (Cort) Bildstein och Barbro Stefansdotter Creutziger. Gift ca 1635 med Anna Henriksdotter Nyman.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bergskollegiets arkiv, Svenska riksarkivet; Bergsstyrelsens arkiv samt Nylands och Tavastehus läns länsräkenskaper, Riksarkivet; Dahlströmska samlingen, Åbo landskapsarkiv. A. Brenner, Ingå, Fagervik, Degerby. En västnyländsk bygdekrönika II (1936); G. Haggrén, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare. Tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige (2001); T. Hultin, Historiska uppgifter om bergshandteringen i Finland under svenska tiden. I. Jernbruken (1896); Historiska uppgifter om bergshandteringen i Finland under svenska tiden (1897); H. Tegengren, Billnäs bruks historia. Minneskrift (1949); K.H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatruunalle hyödyksi. Suomen rautateollisuus suurvalta-ajalla (1994).
BILDKÄLLA. Billsten, Carl. Namnteckning. H. Tegengren, Billnäs bruks historia (1949).