Oskari Tokois karriär rymde både höjder och dalar. Han skaffade sig erfarenhet av arbets- och föreningslivet som emigrant i Amerika. Därefter återvände han till Finland och spelade en central roll i politiken när landet blev självständigt. Denna aktivitet ledde till att han blev tvungen att emigrera på nytt. Under andra världskriget gjorde han en betydande insats för att hjälpa Finland, och bidrog genom Lex Tokoi symboliskt till att ena finländarna inför återuppbyggnaden av landet efter kriget.
Oskari Tokoi föddes på hemmanet Tokoi i byn Yläviirre i Kannus i mellersta Österbotten. Emigrationen till Amerika tog fart på 1870- och 1880-talet, och många av Oskari Tokois släktingar styrde kosan mot den nya världen i hopp om bättre utkomstmöjligheter. På grund av medellöshet och synbarligen även på grund av motstånd från fadern fick Oskari ingen annan utbildning än genomgången folkskola. År 1891 reste han till Förenta Staterna och fick sitt första arbete vid kolgruvorna i Wyoming, där hans far också hade arbetat.
Oskari Tokois engagemang i föreningslivet började på kolfälten i Wyoming, där han blev medlem i en nykterhetsförening för finska immigranter kallad Aamurusko. På den tiden erbjöds immigranterna inte mycket mera än kyrkan och nykterhetsföreningen; arbetarrörelsen hade just börjat ta sina första steg. Tokoi fick sin ”utbildning” i organisationsverksamhet bl.a. som medlem, ordförande och sekreterare i olika nykterhetsföreningar i Wyoming. Det var emellertid svårt att få ett varaktigt arbete, och Tokoi fortsatte sin resa från gruvsamhälle till gruvsamhälle i de västra delarna av Förenta Staterna. Detta kringflackande liv förde med sig mer erfarenheter av fackföreningsarbete och strejker. Han fick också uppleva hur arbetsgivarna krossade strejkerna, ibland med våld. På de orter där han stannade deltog han så vitt man vet alltid ivrigt i den lokala finska föreningsverksamheten, särskilt i nykterhetsföreningarna och musikkårerna.
I Rocklin i Kalifornien träffade Tokoi sin blivande hustru Hanna Räimä, född i Lumijoki. De gifte sig i december 1897. Paret flyttade till Leadville i Colorado, där gruvdriften hade återupptagits efter ett uppehåll. Efter en lugn period utan arbetskonflikter flyttade paret Tokoi till Finland i maj 1900 och köpte hemmanet Rassakka i Kannus kyrkby. Vid sidan av jordbruket förestod Oskari Tokoi ortens första andelshandel. Han verkade också ett par år som självständig köpman.
Oskari Tokoi hade praktisk erfarenhet främst av fackföreningar och nykterhetsföreningar, men genom motståndet mot förryskningsåtgärderna, särskilt genom uppbådsstrejkerna, drogs han med i politiken. Ett folkmöte under storstrejken 1905 resulterade i att Kannus arbetarförening bildades med Tokoi som ordförande. Han blev en aktiv förgrundsgestalt inom arbetarrörelsen i mellersta Österbotten, och han medverkade när många arbetarföreningar grundades. Det var därför naturligt att han vid det första valet till enkammarlantdagen år 1906 blev invald för Finlands Socialdemokratiska Parti (SDP). Han blev en ansedd expert, särskilt på jordbruket och torparfrågan. Samtidigt blev han också känd som en skicklig politiker och fick motta allt fler förtroendeuppdrag. År 1913 blev han vald till talman och 1914 till vicetalman i lantdagen.
Oskari Tokoi hade också en central roll i fackföreningsrörelsen, som han hade stiftat sin första bekantskap med i Förenta Staternas gruvdistrikt. Åren 1912–1918 var han ordförande för Finlands fackorganisation. Enligt Tokois biograf Olavi Aaltonen var detta hans viktigaste och mest krävande uppdrag. Det rådde ekonomiskt besvärliga tider i Finland, och konfrontationer mellan arbetare och arbetsgivare blev allt vanligare. Tokoi var till sin natur återhållsam, praktisk och kompromissvillig, och han klarade uppdraget påfallande väl och lyckades reda upp många svåra situationer. Han var en erkänd och uppskattad talare, och han ansågs ha en saklig, återhållsam och försonlig ton. Likväl var stämningen vid tiden för det finländska inbördeskriget sådan att hans hätskaste motståndare inom högern ansåg honom vara en revolutionär av värsta slaget.
Det ryska tsarväldet föll i mars 1917. I Finland bildades en ny senat, d.v.s. regering. Till regeringschef, m.a.o. till viceordförande för senatens ekonomidepartement, valdes SDP:s något motvillige kompromisskandidat Oskari Tokoi. Sålunda kom Tokoi att få en central roll i ett politiskt läge som var mycket besvärligt och kaotiskt.
Tokois senat antog som program bl.a. att reformera de sociala och ekonomiska förhållandena, att försöka driva igenom en förbudslag mot alkohol och att lösa torparfrågan. Den nya senaten välkomnades först som ett genombrott för demokratin, men dess uppgifter visade sig snart vara för svåra att klara av. Den förmådde inte lösa frågan om ordningsmakten eller problemen med livsmedelsförsörjningen. Under våren och sommaren 1917 ökade oredan i samhället, och senaten utsattes för allt bittrare kritik.
Underhandlingarna och kontakterna med Alexandr Kerenskij var långsamma och fragmentariska. I ett tal som Tokoi höll i lantdagen den 12 juni 1917 tog han ställning för nationell självständighet, och SDP:s partidag ställde sig snart bakom denna ståndpunkt. Senaten föreslog att den högsta statsmakten fortfarande skulle innehas av Rysslands regering, som i Finland skulle representeras av generalguvernören. Finlands riksdag antog dock den 18 juli 1917 den s.k. maktlagen, genom vilken lantdagen övertog den högsta statsmakten i Finland med undantag för utrikespolitik och militära frågor. Kerenskijs regering såg detta som ett brott mot fördraget mellan Ryssland och Finland och upplöste lantdagen den 30 juli. Med generalguvernör Michail Stachovitjs avgörande röst promulgerades manifestet som upplöste lantdagen, och socialdemokraterna, som hade motsatt sig manifestet, led ett nederlag.
Regeringen hade sedan en längre tid lidit av inre stridigheter på grund av talrika ordningsproblem i samhället och på grund av att man i frågan om polisväsendets organisation hade hamnat i en återvändsgränd. Det förekom också konflikter inom SDP, vilket ledde till problem i kontakterna mellan regeringens socialdemokratiska medlemmar och partiet. Läget förvärrades ytterligare av livsmedelsproblemet, vilket i kombination med att maktlagen föll ledde till att Tokoi och de övriga socialistiska ministrarna avgick. Efter det att regeringssamarbetet mellan SDP och de borgerliga partierna upphört tillspetsades läget under hösten, med storstrejk och slutligen inbördeskrig som följd.
Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 gjorde det möjligt för Finland att bli självständigt, och sovjetregeringen erkände Finlands självständighet den 2 januari 1918. Efter det att inbördeskriget hade brutit ut i slutet av januari 1918 utsågs Tokoi till livsmedelskommissarie, d.v.s. minister i de rödas regering folkkommissariatet. Tokoi undertecknade ett avtal mellan (det röda) Finland och Ryssland, genom vilket sovjetregeringen bekräftade Finlands självständighet. Finland fick Petsamo-området, och samtidigt kom man överens om olika nationalitetsfrågor. Detta avtal respekterades emellertid inte efter de vitas seger i Finland. Tokois försök att importera spannmål till Finland från Ryssland och andra länder lyckades bara delvis. När det blev uppenbart att de röda skulle förlora inbördeskriget i Finland flydde tusentals rödgardister och många av deras ledare över östgränsen. Även Tokoi och hans familj flydde till Ryssland.
I Ryssland pågick också ett inbördeskrig och läget var kaotiskt. De röda flyktingarna från Finland skingrades och spriddes över S:t Petersburgsområdet, Östkarelen och norra Ryssland, varefter det uppstod meningsskiljaktigheter mellan dem. Tokoi fortsatte till Murmansk, där han tillsammans med andra finländare och finländska flyktingar bildade den finländska legionen i Murmansk. Projektet hade (den kommunistiska) centralkommitténs godkännande och bistods av engelsmännen i området. Legionens uppgift var att driva ut tyskarna ur Finland och trygga landets självständighet. Befälhavare för legionen var den engelske översten Burton, men Tokoi hörde 1918–1920 till legionens ledare. I egenskap av överste hade han en framträdande ställning som underrättelseofficer för de allierade.
Legionen var en brokig skara och blev föremål för politiska tvister. Den bestod som mest av ett par tusen man. När engelsmännen drog sig tillbaka från Murmansk, måste även Tokoi och de övriga legionärerna bryta upp. En del av dem tilläts återvända till Finland, men ledarna måste fortsätta sin landsflykt. Nu hade de finländska kommunisterna i Sovjet-Ryssland ändrat sin politik och fällt dödsdomar över Tokoi och en del av de andra ledarna för legionen. Tokoi reste därför till England, och därifrån till Kanada hösten 1920. Sitt första arbete fick han som skogsarbetare i Ontario.
Under senhösten 1920 flyttade Tokoi till Fitchburg i delstaten Massachusetts i Förenta Staterna, där han togs emot av ett finländskt immigrantsamhälle som sympatiserade med socialdemokraterna. Efter ankomsten till Fitchburg blev Tokoi visserligen anhållen som utländsk anarkist och olaglig invandrare, men han frigavs efter en ”lång och noggrann utredning”. I februari 1922 började han arbeta som redaktör vid den socialdemokratiska, sedermera ”liberala”, tidningen Raivaaja i Fitchburg (som fortfarande kom ut i början av 2000-talet). Han fortsatte att arbeta vid tidningen ända till åren efter andra världskriget. Tokoi var uppenbarligen en av arkitekterna bakom Amerikan Suomalaisen Kansanvallan Liitto (American Finnish League for Democracy), som grundades 1940. Förbundet distanserade sig från det amerikanska socialistpartiet och koncentrerade sig närmast på att främja kulturella aktiviteter och kontakter mellan amerikafinländare. Han verkade också aktivt i andra organisationer och talade vid sammankomster för amerikafinländare.
Tokoi upprätthöll personliga kontakter med Finland. Han skrev artiklar om förhållandena i Förenta Staterna och om relationerna mellan Finland och Förenta Staterna för den socialdemokratiska pressen i Finland. Det var emellertid inte lätt att ordna en eventuell återkomst till Finland, eftersom Tokois lista över ”synder” var lång: minister för det röda Finland, ledare för Finlands fackorganisation och överste i Murmansk-legionen. Tokoi väckte ännu i slutet av 1930-talet hätska känslor inom den finländska högern. Detta visade sig exempelvis genom den uppståndelse som följde när ett tal av Tokoi inspelat på grammofonskiva i Förenta Staterna spelades upp vid möten inom fackorganisationen 1938.
Läget förändrades i och med andra världskriget. I februari 1944 godkände Finlands riksdag i grundlagsenlig ordning den s.k. Lex Tokoi, en lag som innebar att han friades från alla åtal som kunde ha väckts på grund av händelserna 1918. Lagen speglade Finlands strävan att ena nationen i kampen mot fienden under vinterkriget och fortsättningskriget. Man ville glömma ärren efter inbördeskriget och få hela folket med i en enad front. Lagen hade således ett stort symbolvärde.
Flertalet amerikafinländare hyste en uppriktig vilja att stödja Finland. Amerikafinländarna började sända materiell hjälp till Finland redan under vinterkriget. Oskari Tokoi var en av de mest aktiva och inflytelserika hjälpsamlarna. Han reste vida omkring och höll tal för att effektivera insamlingsarbetet, och han var bl.a. vice ordförande för organisationen Help Finland.
Tokois familj, som förutom makarna bestod av sex barn, splittrades i början av 1920-talet. Hanna Räimä och de fyra yngsta barnen kunde ta sig från Ryssland till Finland 1921, och därifrån vidare till Fitchburg hösten 1924. De äldsta barnen Nestori och Tyyne blev kvar i Sovjetunionen. Nestori undervisade i matematik vid Universitetet för de västliga minoritetsfolken i Leningrad, där Tyyne också studerade. Tyyne Tokoi blev enligt Hannu Rautakallios efterforskningar en betydande ledare bland de finländska kommunisterna i Leningrad och var medarbetare till Otto Ville Kuusinen. Hon arresterades under de etniska förföljelserna 1938 och dömdes till fångläger. Efter Hanna Räimäs död 1938 gifte Oskari Tokoi om sig med amerikanskan Eva Whiteker. Oskari Tokoi dog 1963 i en ålder av 90 år.
På sätt och vis kunde man säga att Oskari Tokois talang som statsman till följd av inbördeskriget blev outnyttjad. Höjdpunkterna i hans politiska karriär var engagemanget i ledningen för Finlands fackorganisation och i förberedelserna för självständigheten samt hans insats för Finland under tiden som emigrant, både konkret och symboliskt genom Lex Tokoi. Efter flykten från Finland i slutet av inbördeskriget 1918 kunde han inte återvända till fosterlandet förrän drygt 30 år senare, närmare bestämt 1949. Efter detta hann han besöka Finland två gånger före sin död.
Auvo Kostiainen
Antti Oskari Hirvi, senare Tokoi, född 15.5.1873 i Kannus, död 4.9.1963 i Fitchburg, Massachusetts, U.S.A. Föräldrar Kalle Hirvi och Anna Briita Matintytär. Gift med (1) Hanna Johanna Räimä (Työkkö) 1897, (2) Eva Pearl Johanson (Whiteker) 1939.
PRODUKTION. Maanpakolaisen muistelmia (1947, eng. övers. Sisu. Even through a stone wall. New York 1957); Amerikansuomalaisia (1949); Lapsuuteni muistoja I−II (1953, 1955).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Statspolisens arkiv, Riksarkivet. O. Aaltonen, Antti Oskari Tokoi. Tiennäyttäjät. Red. H. Soikkanen. II (1967); E. Ketola, Kansalliseen kansanvaltaan. Suomen itsenäisyys, sosiaalidemokraatit ja Venäjän vallankumous (1987); J. Nevakivi, Muurmannin legioona. Suomalaiset ja liittoutuneiden interventio Pohjois-Venäjälle 1918−1919 (1970); H. Rautkallio, Suuri viha. Stalinin suomalaiset uhrit 1930-luvulla (1995); O. Rinta-Tassi, Kansanvaltuuskunta punaisen Suomen hallituksena (1986); E. Sulkanen, Amerikan suomalaisen työväenliikkeen historia. Fitchburg (1951); T. Vainikainen, Oskari Tokoi amerikansuomalaisessa työväenliikkeessä vuosina 1921−1939 (avhandling pro gradu, Åbo universitet, 1982).
BILDKÄLLA. Tokoi, Oskari. 1947. Uusi Suomis bildarkiv.