Lars Levi Laestadius var präst i svenska Lappmarken. Han har gått till historien som grundare av en livskraftig väckelserörelse med stor utbredning, men också för sina insatser på botanikens område. Laestadius var grundligt förtrogen med Lapplands flora. Han var också en mångsidigt begåvad förkunnare, forskare och tänkare som ständigt väckte debatt. Hans predikningar har översatts till ett flertal språk.
Lars Levi Laestadius föddes i svenska Lappmarken, i byn Jäckvik i Arjeplog. Hans far, Carl Laestadius, tillhörde en välkänd prästsläkt som fått sitt namn efter byn Lästa i Ytterlännäs socken i Ångermanland. Fadern var först bergsfogde vid bergsbruket i Nasafjäll och försörjde senare familjen som nybyggare i Arjeplog. Lars Levi Laestadius mor, Anna Magdalena Johansdotter, var dotter till en fattig nybyggare som var en släkting till maken.
Själv beskriver Laestadius sin födelsetrakt som en fullkomlig ödemark, ”där endast ulvar, grävlingar, harar och fjällripor ha sin boning”. Även om familjen flyttade närmare Arjeplogs kyrkby 1802, växte Levi och hans bror Petrus upp i svenska Lappmarkens yttersta obygder. Armodet, faderns fallenhet för dryckenskap och moderns pietistiska fromhetsideal präglade Lars Levis tidiga barndom. År 1808 tog Carl Erik Laestadius, komminister i Kvikkjokk, över vårdnaden av sina yngre bröder. Däruppe i det vackra fjällandskapet väcktes Lars Levis kärlek till naturen och hans håg att utforska växtligheten. Hans bror Carl Erik var själv mer intresserad av jakt än av växter, men gjorde också meteorologiska observationer.
Carl Erik Laestadius såg även till att Lars Levi och Petrus fick gå i skola. År 1816 började bröderna i Härnösands gymnasium. Efter studentexamen inledde Lars Levi Laestadius teologiska studier vid Uppsala universitet. Till en början intresserade han sig emellertid främst för botanik, och åhörde professor Göran Wahlenbergs föreläsningar i ämnet. I predikoskrivning undervisade Samuel Ödmann, och Laestadius skrev in sig vid hans teologiska seminarium 1821. Laestadius var en brådmogen och vaken student, som deltog i botaniska expeditioner och skrev sitt första vetenskapliga arbete utgående från de observationer han gjort i Lule lappmark 1821. Förstlingsarbetet Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i Lappmarken gavs ut 1824.
Trots sin mångsidiga begåvning och sina vittfamnande intressen valde Laestadius att bli präst, och prästvigdes i Härnösand 1825. Han blev först vice pastor i sin hemförsamling Arjeplog, och därefter missionär i Pite lappmark, Arjeplog och Arvidsjaur med Arjeplog som stationeringsort. Tjänsten innebar att han var ett slags kringvandrande predikant för samerna och skulle övervaka de ambulerande katekeslärarnas arbete. Våren 1826 utsågs Laestadius till kyrkoherde i Karesuando, Sveriges nordligaste församling.
Kyrkoherden i denna gudsförgätna avkrok brukade skämtsamt kallas Sveriges högste präst. Karesuando församling bestod av ett par hundra finnar och 600 samer, som tidvis vistades uppe i de norska fjällen. Avstånden inom församlingen var långa, och den unge vetenskapsmannen och prästen levde isolerad från varje större samhälle; närmaste postkontor fanns i Haparanda. Laestadius kunde redan samiska och lärde sig finska i Karesuando, vilket behövdes i församlingsarbetet. I Karesuando gifte han sig med Brita Cajsa Alstadius. Paret fick 15 barn, av vilka ett var dödfött och tre dog före tre års ålder.
År 1848 blev Laestadius kyrkoherde i Pajala. Han avled den 21 februari 1861 – enligt vad som berättats låg han utsträckt på en björnfäll, ringaktad av ”världen” men innerligt älskad och avhållen av sin rörelse.
Lars Levi Laestadius tog från första stund sitt prästkall på stort allvar. Han skötte samvetsgrant sina förpliktelser som kyrkoherde i Karesuando. Läskunnigheten och kristendomskunskapen i församlingen blev bland de högsta i hela det svenska riket. I predikningarna tog han fasta på samernas skötesynder: dryckenskapen, spritsmugglingen och renstölderna. Mitt uppe i detta råkade han själv, vetenskapsmannen och teologen, in i en djup religiös kris och hängav sig åt djupsinniga teologiska och religionsfilosofiska spörsmål.
Senare forskning har indelat Laestadius religiösa utveckling i flera stadier. Moderns bakgrund inom läsarrörelsen, vars pietistiska arv färgats av herrnhutismen, bildade otvivelaktigt ett slags underström i Laestadius religiositet. Personligen hade han emellertid frigjort sig från väckelserörelsen. En svår sjukdom 1832 och i all synnerhet den älskade sonen Levis död 1839 ledde dock in honom i en djup religiös kris. En minnesbild av kyrkoherden från denna tid har bevarats inom laestadianismen: en medelålders man, försjunken i djupa tankar, som upprepade gånger vandrar runt en kulle tills hans steg lämnat djupa spår i marken. Den enkla samebefolkningen drog sina egna slutsatser av kyrkoherdens hälsosamma friluftspromenader: ”Han söker nog vägen till himlen.” ”Vandrar-Lassi” avlade pastoralexamen i Härnösand i slutet av 1843. Laestadius pietistiska hållning framgår av hans pastoralteser, där hjärtat är trons subjekt. En vuxen människa kan inte omvända sig om det inte sker i hjärtat, och den som omvänt sig minns vad han känt i den stunden.
Pastoralteserna inleds med en introduktion på latin publicerad 1843 (i svensk översättning 1969). Denna Crapula Mundi (Världens rus) innehåller en bitande kritik av tidens kyrkliga och samhälleliga anda, som beskrivs rakt på sak. Det handlade om sedernas förfall, folkets avfall från religionen och den växande brottsligheten som spred sig till landsbygden från städerna och trängde ned från samhällets mest förfinade skikt till de lägsta samhällsklasserna. Pastoraltesernas inledning visar klart på Laestadius pietistiska fromhetsideal, som mycket handlar om att ta avstånd från ”världen”.
Såväl den laestadianska traditionen som en betydande del av den seriösa forskningen på området har fastställt att Laestadius viktigaste religiösa erfarenhet, omvändelsen, inträffade i början av 1844. På en inspektionsresa till Åsele träffade Laestadius den 1–2 januari 1844 en sameflicka som hette Maria (Milla Clemensdotter). Senare mindes kyrkoherden i Karesuando att han i samtalen med ”Lappmarkens Maria” fått en försmak av den himmelska glädjen: ”Även jag såg ljuset”. ”En religiös värld, som lyder under nådens ordning” öppnade sig för honom med hjälp av Marias pietism och intryck från pastor Pehr Brandell. Detta gjorde ett djupt intryck på honom i hans tvivel.
Upplevelsen i Åsele påverkade Laestadius förkunnelse i högsta grad. Likt sin förebild Johannes Döparen läste han alltjämt lagen för menigheten, och i allmänhet i mycket stränga ordalag. Men hädanefter utsträckte sig Laestadius predikningar från ett fördömande av synderna till Kristi lidande, och hans förkunnelse kom att präglas av lidandets mystik. Folket, som till en början hade skrämts bort av kyrkoherdens ord, började söka sig tillbaka till kyrkan.
I Karesuando uppenbarade sig de första tecknen på väckelse redan i slutet av 1845. Den egentliga väckelsevågen, som tog sin början vårvintern 1846, innehöll extatiska element och spred sig snabbt över hela socknen. Den ackompanjerades av högljudda och halvt extatiska bifallsrop från den som ”sett nåden” som fick utomstående att tala om ”hihuliter”. De omvända bekände sina synder inför församlingen och gjorde botgöring för tidigare försyndelser. Ett tredje utmärkande drag för rörelsen var kravet på helnykterhet, vilket blev ett varaktigt kännetecken. Hos befolkningen i Lappland ledde väckelsen till bestående förändringar i levnadsvanorna och till en moralisk-etisk uppryckning.
Den första vågen av den laestadianska väckelsen spred sig mycket snabbt över hela Nordkalotten. År 1855 omfattade den församlingarna i Karesuando, Jukkasjärvi och Gällivare i svenska Lappmarken samt Övertorneå och Pajala i Norrbotten. I Finland nådde väckelsen Enontekis, Muonio, Kittilä, Tornedalen, Kemi och Rovaniemi. Från 1848 spred sig väckelsen även till Nordnorge och hade vid mitten av följande decennium fått fäste på flera håll över ett område som sträckte sig från Vadsø till Ibestad.
Trots den yttre framgången stötte Laestadius, Pajalas första kyrkoherde, på många svårigheter under sitt sista årtionde. De stora spänningarna i trakten återspeglas i motståndet mot väckelserörelsen, klagomålen till domkapitlet och den varning Laestadius tilldelades av detta 1851. Våldsdåd bland samer i det norska Koutokeino, där en extatisk väckelse brutit ut 1852, lades även de Laestadius till last.
Fram till sin död var Laestadius den självskrivne ledaren för väckelserörelsen i alla skeden, såväl organisatoriskt som andligen. Hans budskap förmedlades också vida omkring med hjälp av handskrivna predikningar och skriftsamlingar. Samtidigt blev han en apologet för väckelserörelsen inom kyrkan. I tidskriften Ens ropandes röst i öknen, som gavs ut 1852–1854, kartlade Laestadius väckelserörelsens tillkomst och andliga berättigande. Han eftersträvade inte medvetet att skapa en egen religiös gemenskap, och grundade sig till stor del på tidigare andaktslitteratur samt kyrkans undervisning. Han förnekade dock inte heller inflytandet från tidigare väckelserörelser. Ser man till 1850-talets Nordnorge är det inte ens alltid möjligt att göra en klar åtskillnad mellan den haugianska väckelsen och den nyare laestadianska.
Samernas andel var betydande i den första väckelsevågen, men snart blev laestadianismen framför allt de finsktalandes rörelse. I praktiken var hela Tornedalen finskspråkig, trots att den av hävd tillhörde Härnösands stift. Den nya riksgräns som drogs upp vid freden i Fredrikshamn (1809) påverkade inte i någon högre grad befolkningens dagliga liv. Även i Finlands kyrkohistoria framstår svensken Laestadius, som lärde sig finska under åren i Karesuando, som en betydande väckelseledare.
Lars Levi Laestadius särpräglade teologi framgår framför allt i hans predikningar, som är mycket konkreta och folkligt förankrade. I den ovannämnda tidskriften Ens ropandes röst i öcknen argumenterar Laestadius för sin syn, men nyckeln till hans teologiska tankegångar och religionsfilosofi finns i hans omfattande postuma arbete Dårhushjonet, som han skrev under de sista tio åren av sitt liv. Delvis är det ett teologiskt försvar av den nya väckelsen, där Laestadius vill påvisa att hans verksamhet och förkunnelse grundar sig på ett genomtänkt system.
Politiskt var Laestadius en representant för sin tids konservatism, även om han hade liberala åsikter i vissa frågor. Politik var inte viktigt för honom, och han förhöll sig ofta rätt ointresserad till världens gång: den som är kristen bör lyda lagen och framför allt ägna sig åt sin själs frälsning. Politiken förmår inte förändra vare sig människan eller samhället, det kan endast en andlig väckelse åstadkomma.
Lars Levi Laestadius intresse för botanik väcktes på fjällen i Kvikkjokk och fördjupades under gymnasieåren. Senare deltog han i flera vetenskapliga forskningsexpeditioner som undersökte den arktiska växtligheten. Av största vikt var även resan till Skåne, Småland och Öland 1822 i sällskap med hans lärare i botanik, Göran Wahlenberg. Laestadius stod livet ut i förbindelse med kända botaniker – förutom Wahlenberg även med professor Elias Fries och Nils Johan Andersson – och han gjorde flera nya upptäckter. Sammanlagt samlade Laestadius in 6 700 växter. I den kända tidskriften Svensk Botanik ingår flera illustrationer av Laestadius från och med 1826.
Laestadius blev en betydande kännare av de arktiska regionernas växtlighet, särskilt fjällväxterna. Över trettio växter har namngetts efter honom, bland dem starrarten Carex laestadiana och vallmoarten Papaver laestadianum. Han var även en av Europas främsta experter på videarter. Den berömde tyske botanikern F. Wimmer prisar Laestadius kunskaper i Salices Europaeae (1866). Laestadius mest betydande botaniska studium är en skrift på latin från 1839, Loca parallela plantarum (Om växters parallella växtplatser), som publicerades av Kungliga vetenskaps-societeten i Uppsala. Botanikern Laestadius var framför allt ekolog, systematiker och samlare.
Laestadius var vägvisare för en fransk vetenskaplig expedition till Nordkalotten 1838. Åren 1835–1840 finansierade Frankrike en annan vetenskaplig expedition till de arktiska regionerna under ledning av skeppsläkaren Joseph Paul Gaimard. I expeditionen ingick bl.a. den berömde forskaren och författaren Xavier Marmier. Resorna till Lappland, Spetsbergen och Färöarna företogs med korvetten La Recherche. För sina insatser förlänades Laestadius den franska Hederslegionen 1841. Redan 1836 hade han upptagits i Edinburghs botaniska sällskap, eftersom han även hjälpt brittiska forskare.
Laestadius mångsidiga intresse för naturen visade sig också i hans jaktintresse. Han var medlem i Svenska jägareförbundet, och hans intresse för zoologi resulterade i en rad studier som utgavs i föreningens skriftserie. Bl.a. skrev han den dittills mest ingående redogörelse som utgivits om Lapplands fiskbestånd 1832. Utöver detta skickade han in provexemplar på diverse djur och redogörelser för arktiska fåglar, ekorrar, rävar, fjällämmelns vandringar, vildrenen m.m.
Laestadius gjorde också flitigt geologiska iakttagelser och utforskade vädrets växlingar i Karesuando. Han antecknade maximi- och minimitemperaturerna i Karesuando för 2 922 dygn. I La Recherche-expeditionens skrifter ingår Laestadius meteorologiska mikrostudie Observations météorologiques à Karesuando.
Laestadius starka intresse för de empiriska vetenskaperna berodde inte bara på inflytanden under unga år, utan också på att han inte värderade filosofin särdeles högt. Han hade bekantat sig med sin tids filosofiska strömningar och kände till den dåtida psykologin rätt väl. Men han hade inte mycket till övers för ”halvciviliserade” filosofer, vilket också avspeglades i hans motvilja mot den teologiska rationalismen. Laestadius vände sitt intellektuella intresse och sin vetenskapliga verksamhetsiver mot discipliner som grundade sig på konkreta, observerbara storheter.
På mödernet hade Laestadius samiskt påbrå. Han lärde sig lulesamiska redan som barn, men var inte heller främmande för nordsamiskan. Han skapade ett samiskt skriftspråk i det att han skrev på något han själv ansåg vara hemgjord lapska. Laestadius var en av sin tids främsta kännare av den samiska befolkningens levnadsvanor, kultur, folktro och religion, och kan betraktas som både religionsvetare och etnograf. Hans viktigaste studium på området heter Fragmenter i Lappska Mythologien. Arbetet var bortglömt i mer än ett sekel och publicerades första gången i Sverige 1959. I sina predikningar använde sig Laestadius skickligt av samernas traditionella folktro.
Lars Levi Laestadius var visserligen väl förtrogen med kulturen och mytologin i norr, men han var framför allt en svensk präst, teolog och väckelsepredikant som kunde finska. Längre fram har hans religiösa inflytande framför allt gjort sig gällande i Finland och överallt där det talas finska. Hans arbeten har översatts till ett flertal språk. Även biografier över Laestadius har publicerats utanför de nordiska länderna, som i Förenta staterna, Tyskland, Ungern, Estland och Lettland.
Jouko Talonen
Lars Levi Laestadius, född 10.1.1800 i Arjeplog, död 21.2.1861 i Pajala. Föräldrar bergsfogden, nybyggaren Carl Laestadius och Anna Magdalena Johansdotter. Gift 1827 med Brita Cajsa Alstadius.
PRODUKTION. Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i lappmarken. Stockholm (1824, faksimile 1981); Loca parallela plantarum. Uppsala (1839, på svenska 1993); Observations météorologiques à Karesuando. Voyages de la Commission scientifique du Nord en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Féröe pendant les années 1838, 1839 et 1840 sur la corvette la Recherche, commandée par M. Fabvre. Paris (1842–1855, nytryck Helsingfors 2002); Crapula mundi. Härnösand (1843); Ens ropandes röst i öcknen. Piteå (1852–1854); Kirkko-Postilla (1876); Neljä rukouspäivä-saarnaa (1882); Rippisaarnoja (1897); Uusi Postilla (1897); Huone-postilla (1900); Kolmas postilla (1924); Lars Levi Laestadius brev till Peter Wieselgren. Kyrkohistorisk årsskrift 1946 (1947); Dårhushjonet I–III (1949–1964, ny uppl. 1997); Vanhimman ääni (1953); Fragmenter i Lappska Mythologien. Stockholm (1959); Postilla I–II (1964); Saarnoja (1966); Crapula mundi. Världens rus eller Själens smittosamma sjukdom. Luleå (1969); Saarnat I–III (1996–2000); Nya Evangeliepostillan (1999); Kertomuksia Vanhasta Testamentista (2005).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Dahlbäck, Lars Levi Laestadius och rationalismen. Teologinen aikakauskirja 1949; M. Edquist, Lars Levi Laestadius. En kulturbild från den stora väckelsen i Tornedalen (1922); O. Franzén, Naturalhistorikern Lars Levi Laestadius. Luleå (1973); A Godly Heritage. Red. A. Folz & M. Yliniemi et al. Frazee, Minnesota (2005); L. Kujanpää, Kristillinen saarna. Lars Levi Laestadiuksen saarnojen funktionaalis-historiallinen analyysi (1997); C. A. Kulla, Historical Incidents from Laestadianism (2009); Lars Levi Laestadius och hans gärning. Stockholm (1965); B. Larsson, Lars Levi Laestadius. Hans liv, verksamhet och den laestadianska rörelsen. Skellefteå (2004); S. Lohi, Lestadiolaisuuden suuri hajaannus ja sen taustat (2007); S. Lohi, Sydämen kristillisyys (1999); X. Marimer, Lettres sur le Nord. Paris (1840); K. Nilsson, Den himmelska Föräldern. Uppsala (1988); J. Pentikäinen, Lars Levi Laestadius som samisk mytolog och mytograf. L. L. Laestadius Fragmenter i Lappska Mythologien (1997); J. Ojala, Lars Levi Lastadius. Tiedimies ja pappi (2007); H. O. Pudas, Laestadius. Jumalan ruoska (2002); P. Raittila, Lestadiolaisuuden matrikkeli ja bibliografia (1967); P. Raittila, Lestadiolaisuus 1860-luvulla (1976); A.O. Schwede, Lars Levi Laestadius der Lappenprophet. Berlin (1954); J. Talonen, Lars Levi Laestadius yhteiskuntapoliittisena ajattelijana. Arpa lankesi ihanasta maasta. Piispa Olavi Rimpiläisen juhlakirja (2000); E. Wentin, Laestadianismen i svenska Österbotten (1963); G. Wikmark, Lars Levi Laestadius’ väg till nya födelsen. Lund (1980); N. J. M. Zorgdrager, De strijd der rechtvaaridigen Kautokeino 1852. Utrecht (1989).
BILDKÄLLA. Laestadius, Lars Levi. Litografi: Emilie Lassalle. P. Gaimard, Voyages en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Feröé, pendant les années 1838, 1839 et 1840 (1842–1855) Museiverket.