Elias Tillandz anses vara botanikens fader i Finland. Han var den första professorn vid Åbo akademi som hade en egentlig medicinsk utbildning. På Tillandz tid började empiriska observationer ersätta den gamla auktoritetstron inom medicinens och botanikens historia, den som grundat sig på antika författare. Tillandz publikationer om växter i Åbonejden är den mest betydande delen av hans livsverk. De utgjorde den första floran i hela riket.
Elias Tillandz, ursprungligen Tillander, var bördig från Småland. Han föddes på Rogberga prästgård och gick i skola i Jönköping och Visingsö. När Elias var elva år dog hans far Erik Tillander, som var kyrkoherde i Rogberga. Familjen råkade i stor fattigdom. Modern, Maria Gildemeister, var dotter till läkaren och apotekaren Heinrich Gildemeister i Stralsund. Det bidrog kanske till att sonen uppmuntrades att studera till läkare. Hösten 1659 skrev han in sig vid Åbo akademi, där han blev stipendiat. Medicine professorn Eric Achrelius misskötte dock sitt ämbete, och Tillandz flyttade därför till Uppsala universitet i november 1663. Där fick han två utomordentliga professorer som lärare: Petrus Hoffwenius i medicin och fysik, och Olof Rudbeck d.ä. i anatomi och botanik. Tillandz betraktade sedermera Rudbeck som sin verklige lärofader.
I slutskedet av sina studier blev Tillandz på rekommendation av Petrus Hoffwenius följeslagare och vårdare åt Johan Casimir Fleming på en kurortsresa till utlandet. Under resan bekantade sig Tillandz med namnkunniga läkare och deras metoder i bl.a. Amsterdam, Antwerpen, Bryssel och Utrecht, och samlade ihop ett omfattande herbarium åt sig själv. Mest tid tillbringade han i Leiden, där han framför allt intresserade sig för universitetets anatomiska operationssal och den botaniska trädgården. Tillandz studerade ändå inte systematiskt i Leiden. Han skrev in sig vid universitetet den 4 mars 1670 och kunde disputera där redan en vecka senare.
Tillandz doktorsavhandling behandlar atrofi, förtvining av kroppens vävnader eller organ, i 50 teser. Avhandlingen omfattar endast 14 sidor, men bygger på en mångsidig granskningsmetod. Enligt tidens sed innehåller den talrika hänvisningar till Hippokrates, Celsus och andra antika författare, men också många empiriska observationer, bl.a. om tobaksrökningens skadlighet samt om nyttan av motion och rätt föda i vården av atrofipatienter. Tillandz hänvisar också till ärftlighetsfaktorer i vissa fall av atrofi.
Endast några veckor efter Tillandz disputation avled professor Achrelius. Akademins kansler Per Brahe rekommenderade Tillandz för den lediga medicinprofessuren och motiverade sitt förslag med att denne var väl förtrogen med Finland och dess folk. Akademin godkände kanslerns förslag, och den 15 december 1670 installerades Tillandz som medicine professor.
Tillandz tog energiskt itu med sina uppdrag som läkare och forskare. Redan i maj 1673 utkom hans förteckning över växter i Åbonejden, Catalogus plantarum … prope Aboam superiorj aestate nasci observatarum. Här katalogiseras ca 500 växter i alfabetisk ordning, varav ca 100 är trädgårds- eller odlingsväxter. Det primära syftet var att lära medicinstudenterna att identifiera växterna. Boken, som till det yttre är anspråkslös, är banbrytande inom den svenska botaniken och är samtidigt den första publikation som behandlar Finlands natur. År 1683 publicerade han en ny upplaga av sitt arbete, som förutom de vetenskapliga namnen också ofta innehåller växternas namn på finska och svenska samt korta uppgifter om deras medicinska egenskaper. Boken blev sålunda mer omfattande än sin föregångare, och innefattar också nya växter.
Det är inte möjligt på basis av detta arbete att vinna klarhet om det exakta antal växter Tillandz identifierade. T.ex. nämner han av videsläktet endast korgvide, Salix viminalis, och inordnar de övriga arterna endast under benämningen Salix. Å andra sidan betraktar han t.ex. röd-, grön- och gulbladiga mollor (Atriplex hortensis) som skilda växter. I detta avseende avviker dock Tillandz arbete inte nämnvärt från liknande publikationer från denna tid. Förutom den pedagogiska uppgiften hade Tillandz växtförteckning på sin tid samma betydelse som motsvarande arbeten har idag: att förmedla information om växter som påträffas i olika områden och att främja utbytet av dem botaniker emellan. Liknande förteckningar hade redan tidigare publicerats på andra håll i Europa.
För att komplettera den andra upplagan av boken publicerade Tillandz på egen bekostnad ett separat band med träsnitt föreställande ett urval växter. Icones novae skulle hjälpa studenterna att identifiera växterna. Planscherna är till största delen kopior av tidigare arbeten av Mathiolus, Tabernaemontanus och Egenolff. Icones novae är dock det första arbetet i det svenska riket som avbildar växter. Bildernas kvalitet varierar; en del är mycket vackra och tydliga, andra bidrar knappast alls till identifieringen. Tillandz hade medicinalväxter i akademins botaniska trädgård, som han höll i gott skick. Han odlade också växter själv och det berättas att han höll sitt hus sällsynt väl uppvärmt för att där kunna sköta om känsliga exemplar över vintern. För att öka studenternas växtkännedom företog han botaniska exkursioner med dem till ön Runsala utanför Åbo.
På Tillandz tid fanns det i Åbo få medicinstudenter; under hans presidium försvarades endast två doktorsavhandlingar. Johan Aschlinus Disputatio medica isagogicen comprehendens (1673) var den första medicinska doktorsavhandlingen i Finland. Den redogör i läroboksformat för medicinens natur, hur den bör definieras, samt vilka dess delområden och hjälpvetenskaper är. Dissertationen var en för tiden värdefull källa; medicinen var som vetenskaplig disciplin fortfarande rätt okänd. Den andra doktorsavhandlingen som försvarades under Tillandz presidium, Henrik Hasselqvists De osteologia (1692), behandlar människans benbyggnad och är uppenbarligen också planerad som en akademisk lärobok.
En betydande händelse inom medicinhistorien i Finland var den offentliga akademiska dissektion som Tillandz utförde i akademins stora föreläsningssal 1686. Dissektioner hörde i teorin till programmet vid de nordiska universiteten vid denna tid, men i praktiken förhöll man sig negativ till dem. De svenska myndigheterna ville ogärna överlåta ens brottslingars lik för detta ändamål. Dissektion hade säkert fascinerat Tillandz redan en längre tid – han hade i sitt eget hus inrett en särskild ”anatomisk teater” där han skurit upp hundar, björnar och svanar samt möjligen i hemlighet också människokroppar.
Redan i sin doktorsavhandling hade Tillandz hänvisat till hydroterapins gynnsamma inverkan vid vård av atrofi. I Nederländerna hade han kommit i kontakt med användning av bad och hälsovatten också för att bota andra sjukdomar. I Åbo tog han itu med att undersöka den medicinska betydelsen av vattnet i Kuppis hälsokälla och lät bygga ett litet brunnshus vid källan för att underlätta intag av vatten där. En sjukstuga byggdes också på området, med kar för bad av spetälska. Också i detta fall var Tillandz en banbrytare i Finland genom att han sökte nya behandlingsmetoder med hjälp av experiment.
Tillandz hade en omfattande privatpraktik, och han vårdade sina patienter på bekostnad av sin egen nattsömn och hälsa. Han tillredde själv mediciner åt dem eftersom han inte ansåg sig kunna lita på apotekens tillverkning. Tacksamma Åbobor donerade omkring år 1684 en tomt åt sin trägne läkare. Också myndigheterna blev beroende av hans hjälp; man bad honom om utlåtanden i sinnesundersökningar och rättsfall samt vid diagnostisering av sjukdomar.
Tillandz förlorade sitt hus och största delen av sitt lösöre i Åbo brand 1678 samt led också kännbara förluster nästa gång staden brann, 1681. Av allt att döma köpte han därför ett stenhus i närheten av domkyrkan 1683. Samma år lät han göra en minnessten på sina föräldrars grav vid Rogberga kyrka och bekostade tryckningen av Icones. Investeringarna ansträngde tydligen hans ekonomi så hårt att han sommaren 1685 blev tvungen att inteckna sitt hus. Han blev sedermera aldrig skuldfri. Även i övrigt var han oskicklig i sin hushållning. Ofta förblev läkararvodena obetalda och akademins ekonomi sköttes vårdslöst. Förmodligen använde han dock vid upprepade tillfällen egna medel undervisningen till fromma, genom att skaffa böcker och instrument. Han hade också konstruerat ett slags ”skelett”, och förutom sin ”anatomiska teater” hade han inrättat ett laboratorium i sitt hus.
Tillandz sägs ha varit stor och rundlagd. Han var mycket språkkunnig och kunde italienska så bra att han kunde skriva tillfällesvers på detta språk. Det sägs också att han var synsk och att han hade kunnat förutse många kommande händelser. Sitt ursprungliga släktnamn Tillander ändrade han på 1660-talet till formen ”Til-Landz”, till minne av att han hade lyckats ta sig upp på land vid ett skeppsbrott som såg hopplöst ut; inga uppgifter finns om platsen eller tidpunkten för skeppsbrottet.
Tillandz avled i februari 1693. Uppenbarligen hade han redan varit sjuk en längre tid – åtminstone deltog han inte året innan lika regelbundet i konsistoriets möten som tidigare. Den 6 april hölls en ståtlig begravning i Åbo domkyrka, och hans kista placerades i biskop Isak Rothovius gravvalv.
Eeva Ruoff
Elias Erici Tillander, senare Til-Landz eller Tillandz, född 1640 i Rogberga, död 18.2.1693 i Åbo. Föräldrar kyrkoherden Erik Tillander och Maria Gildemeister.
PRODUKTION. De Athropia. Leiden (1670); Catalogus plantarum tam in excultis quam incultis locis prope Aboam superiorj aestate nasci observatarum, in gratiam philo-botanicorum concinnatus (1673, 2. utökade upplagan 1683); Icones Novae in usum selectae, et catalogo plantarum promiscue appensae (1683).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arkivmaterial i Riksarkivet, Helsingfors universitets arkiv och Uppsala universitetsbibliotek. F.A. Stafleu & R.S. Cowan, Taxonomic Literature VI. The Hague/Boston (1986); A. Leikola, Elias Til-Landz. Eurooppalainen lääkäri 1600-luvun Suomessa. Hippokrates 1993; R. Pitkäranta, Turun akatemian ensimmäinen lääketieteellinen väitöskirja vuodelta 1673. Hippokrates 1984.
BILDKÄLLA. Tillandz, Elias. Namnteckning. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).