Elisabeth Järnefelt har kallats den finska litteraturens moder. Hon var mor till nio barn, bland dem författaren Arvid Järnefelt, målaren Eero Järnefelt och tonsättaren Armas Järnefelt. Dottern Aino gifte sig med Jean Sibelius. Elisabeth Järnefelts salong samlades en radikal studentkrets, till vilken bland andra författaren Juhani Aho hörde.
Friherrinnan Elisabeth Järnefelt föddes under Nikolaj I:s tid i det kejserliga S:t Petersburg, fostrade sina barn i det autonoma storfurstendömet Finland och levde de sista tolv åren av sitt 90-åriga liv i den självständiga republiken Finland. Fastän Elisabeth Järnefelts och hennes makes Alexander Järnefelts äktenskapliga bekymmer tillspetsades under åren tills makarna blev oförsonliga, bestod Elisabeth Järnefelts förhållande till barnen. De mest namnkunniga av dem var författaren Arvid Järnefelt, konstnären Eero Järnefelt och tonsättaren Armas Järnefelt samt Aino Sibelius, maka till Jean Sibelius. Författaren Juhani Aho, som blev sönerna Järnefelts gode vän och kamrat vid studentnationen, var för Elisabeth Järnefelt en vän och förtrogen såväl privat som konstnärligt.
Elisabeths föräldrar var generalmajoren, friherren Konstantin Karlovitj Clodt von Jürgensburg och hans första hustru, Cathérine Vigné, som var fransyska. Som åttaåring sattes dottern, familjens femte barn, i ett anspråkslöst internat men började snart undervisas i hemmet. När fadern blev utnämnd till överbibliotekarie vid Artilleriskolan och familjen flyttade in i en stor våning i läroanstalten, kom hans hem att bli en medelpunkt för hans barn och deras kamrater. Här fick man diskutera allt mellan himmel och jord, familjen var politiskt liberal och konstnärligt aktiv. Elisabeth var bara 15 år gammal när hon lärde känna sin brors officerskamrat, den sex år äldre Alexander Järnefelt, yngste sonen på Hovila gård i Tohmajärvi. Tre år senare gifte de sig.
Alexander Järnefelt var särdeles matematiskt begåvad. Han utexaminerades från ryska generalstabsakademins geodetiska avdelning 1859 och var därefter militärtopograf i Pulkova och Viborg samt från 1870 chef för den finska avdelningen inom den ryska arméns topografiska kår i Helsingfors. Paret fick nio barn, varpå Alexander Järnefelt beslöt sig för att leva i kyskhet; Elisabeth Järnefelt var då 36 år gammal. Äktenskapet var olyckligt; makarna kom från sinsemellan mycket olika bakgrund, och Järnefelt var en principfast och sträng patriark. Han var noga med pengar, och Elisabeth Järnefelt gjorde så mycket av hushållsarbetet som bara var möjligt vid sidan av sina övriga plikter men måste ännu under makens guvernörstid på 1880-talet låna pengar av sina barn och av bekanta. Under sina sista tjugo år undvek makarna att tala med varandra och skötte de obligatoriska gemensamma angelägenheterna via barnen.
Under Alexander Järnefelts år i Turkiet, som chef för generalstabens topografiska avdelning, vistades den övriga familjen i Helsingfors. De äldre barnen studerade vid universitetet och de yngre gick i skola. Elisabeth Järnefelt intresserade sig för sina söners, Kaspers och Arvids, finsksinnade studentradikalism, och öppnade sitt hem för medlemmar av den radikalfennomanska föreningen K.P.T. Initialerna stod för ”koko programmi toimeen”, vilket avsåg att man skulle ”förverkliga hela programmet”, så att det i Finland slutligen talades bara finska.
En salong för nordisk, finsk, och rysk litteratur hade bildats, eller ”Järnefelts skola”, som den också kallades. Det var Elisabeth Järnefelt som angav tonen, såväl i Helsingfors som i Kuopio, där maken hade sitt guvernörsresidens. Förutom litteratur diskuterades estetik, men också politik, tros- och jämlikhetsfrågor. Diskussionerna präglades av ett oeftergivligt sanningskrav. ”Elisabeths krets”, som upplöstes i slutet av 1880-talet efter att Alexander Järnefelt flyttat till Vasa, blev startskottet för den moderna finskspråkiga realismen och fostrade de första finskspråkiga yrkesförfattarna.
Under slutet av 1870-talet avled familjen Järnefelts två yngsta döttrar, Siiri och Hilja. Ett nytt skede i den olyckliga och ensamma Elisabeth Järnefelts liv hade inletts vintern 1881. Då blev Johannes Brofeldt – Juhani Aho – från Idensalmi, inneboende hos Järnefelts och tillbringande med dem även sommaren som följde på sommarvillan Rantala vid kanalen mellan Päijänne och Vesijärvi. Alexander Järnefelt var fortfarande i Turkiet och Kasper och Arvid Järnefelt befann sig på militärläger i S:t Petersburg. Elisabeth Järnefelt och Aho stod varandra mycket nära, och det är möjligt att de hade en intim förbindelse, vilket deras korrespondens tycks vittna om. Elisabeth Järnefelt var dock gift, tjugotvå år äldre än Aho, och mor till hans goda vänner och studentkamrater. Mot slutet av 1880-talet förälskade sig Aho i dottern Aino, vilket gjorde Elisabeth Järnefelt bestört.
Vid 1880-talets slut lärde Elisabeth Järnefelt känna tolstojanismen via sin syster Olia, som bodde i S:t Petersburg men som under lång tid vistades hos Järnefelts. Järnefelt blev veterligen Finlands första tolstojan, och hela familjen följde i hennes fotspår. Arvid Järnefelt övergav sin bana som jurist och flyttade till landet, till Virkby i Lojo. Elisabeth Järnefelt köpte ett halvår efter sin makes död Vieremä hemman, som låg bredvid sonens, tillsammans med sin dotter Elli och dennas kusin Aili Järnefelt. Elisabeth Järnefelt, som mången gång hade känt sig som utlänning, hade nu egen mark, som hon kunde leva av, det enda sätt som en renlärig tolstojan kan leva på.
Vid Arvid Järnefelts Rantala bildades en finsk motsvarighet till Tolstojs herrgård Jasnaja Poljana. Men ur dess sådd växte en obalans i familjekretsen och oenighet i vänkretsen. Alla barnen Järnefelt led av mentala problem, mest Kasper och Arvid, som under flera år måste ty sig till andras omvårdnad, samt Elli, som tog sitt liv 1901.
Efter tio år på Vieremä flyttade Elisabeth Järnefelt 1906 till sin son Kaspers familj för att hjälpa honom med hushållet sedan han blivit änkling. Hennes dagar fylldes av hushållsarbete samt av de kontakter hon upprätthöll med sina ryska landsmän och anhöriga. I Elisabeth och Kasper Järnefelts hem verkade nu en två personers salong; mor och son läste gemensamt Tolstoj. De sista åren av sitt liv levde Elisabeth Järnefelt i Helsingfors med omnejd under knappa omständigheter, ställvis som inneboende; efter revolutionen hade hon förlorat också den pension hon tidigare lyft av ryska staten i egenskap av generalsänka. Av barnen var det bara Eero som kunde bistå henne, Arvid hade övergett tolstojanismen och i praktiken också sin mor, och Kasper var ”ett grånat barn”, som behövde moderns ständiga omvårdnad och närvaro. För en ryskfödd var det inte lätt att leva i 1920-talets självständiga Finland.
Elisabeth Järnefelt dog strax efter sin nittioårsdag 1929 och fick sin sista viloplats på Gamla kyrkogården i Helsingfors intill sin man och sin dotter Elli.
Venla Sainio
Jelizaveta Konstantinovna Clodt von Jürgensburg, fr.o.m. 1857 Elisabeth Järnefelt, född 11.1.1839 i S:t Petersburg, död 3.2.1929 i Helsingfors. Föräldrar friherren, generalmajoren Konstantin Karlovitj Clodt von Jürgensburg och Cathérine Vigné. Gift 1857 med senatorn, guvernören, generallöjtnanten August Alexander Järnefelt.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arvid Järnefelts arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. A. J. Aho, Juhani Aho. Elämä ja teokset I−II (1951); Elisabeth Järnefeltin kirjeitä 1881−1929 (1996); P. Hämäläinen-Forslund, Elisabetin romaani. Järnefeltin perheen pietarilainen tausta (1999); A. Järnefelt, Mina föräldrars roman I−III (1929, 1989); T. Kopponen, Järnefeltin koulu. Tutkimus Elisabeth Järnefeltin ylioppilassalongin ja kirjallisen koulun synnystä, tehtävästä ja merkityksestä (licentiatavhandling, Helsingfors universitet, 1975); T. Kopponen, Järnefeltit. Suomalaisen kulttuurisuvun elämästä ja ajattelusta. Realismista symbolismiin. Kuopio suomalaisen kulttuurin polttopisteenä 1890-luvun taitteessa (1994).
BILDKÄLLA. Järnefelt, Elisabeth. SKS/Litteraturarkivet.