RUNEBERG, Johan Ludvig


(1804–1877)


Skald, lektor, professor


Johan Ludvig Runeberg var en framstående lyrisk och episk diktare; hans författarskap fick en särskild betydelse på grund av den tid och den miljö i vilken han verkade. Under 1830- och 1840-talen skapade Runeberg en idealbild av Finlands folk och natur, och genom Fänrik Ståls sägner gav han Finland en moralisk identitet. Runebergs ideologi utgick från den nyhumanistiska idealiseringen av det klassiska Grekland, och politiskt låg den i linje med konservatismen under kejsar Nikolaj I:s tid. Framför allt som skapare av fosterlandskänslan och som författare till Finlands nationalsång, ”Vårt land”, fick Runeberg stor betydelse som kultfigur redan under sin livstid och i synnerhet efter sin död.

 

Johan Ludvig Runeberg föddes i Jakobstad den 5 februari 1804. Hans farfar var kommissionslantmätare och hans farfars bror var den berömda ekonomiska tänkaren, statistikern och förnyaren av lantmäteriet och jordbruket Efraim Otto Runeberg. Farmodern tillhörde prästsläkten Tengström-Chydenius och modern köpmannasläkten Malm. Runebergs far hade avbrutit sina universitetsstudier och blivit sjökapten. Barndomshemmet var fattigt, men i bakgrunden fanns ändå en betydande släkt; namnkunnigast bland släktingarna var Jacob Tengström, som utnämndes till biskop i Åbo 1803 och sedermera till ärkebiskop. Som åttaåring sändes Runeberg till en farbror i Uleåborg för att gå i skola, och efter farbroderns död gick han tre år i Vasa trivialskola, alltid som primus i sin klass. Under sina år i Vasa läste han Carl Michael Bellman, Bengt Lidner och andra nyare svenska diktare.


 

Runeberg inledde sina universitetsstudier i Åbo hösten 1822. Vid akademin hade det nyligen skett en politisk vändning då två professorer och en docent hade avstängts eller förvisats på grund av regeringsfientlig verksamhet och som misstänkta för att vara anhängare av de revolutionära tankegångarna på kontinenten. Runeberg anslöt sig däremot till det regeringsvänliga ”partiet”, vars förgrundsfigurer var ärkebiskop Jacob Tengström och professorn i teologi A. J. Lagus. Dessa två var hans främsta beskyddare; Runeberg tillbringade flera somrar som informator hos familjen Lagus i prästgårdarna i Lundo och Pemar och senare hos Tengström i prästgården i Pargas.


 

Åren 1824–1825 var Runeberg informator hos kronofogden D. P. Danielson i Saarijärvi och hos kapten E. G. af Enehjelm i Ruovesi, men samtidigt studerade han klassikerna. Tack vare de pengar han lyckades spara under informators­tiden och ytterligare ett stipendium kunde han slutföra sina studier och blev filosofie kandidat 1827; han promoverades till magister på sommaren samma år. Under sin tid i Saarijärvi blev han bekant med naturen i inlandet, med den finska allmogen och med minnet av 1808–1809 års krig och det föregående kriget 1788–1790. Han skrev sedermera en mycket intressant uppsats om Saarijärvitrakten, folklivet och traktens seder och bruk. Uppsatsen ger en bakgrund till hans fosterlandsuppfattning, som byggde på egna erfarenheter, studiet av den grekiska litteraturen och den tyska idévärld som han inhämtade ur bland annat tidskrifter under sin tid i Åbo. Uppsatsen utgavs även på ryska redan på 1830-talet och bidrog tidigt till att bygga upp den ryktbarhet som Runeberg nådde i Ryssland.


 

När universitetet flyttade till Helsingfors hösten 1828 följde också Runeberg med i syfte att fortsätta sin akademiska karriär. Den stilige unge mannen hade då förlovat sig med sin syssling Fredrika Tengström. Trots sin skrala ekonomi gav han sig inte in på prästbanan utan försörjde sig som lärare och tidningsman, som konsistorieamanuens och genom att ge privatundervisning i huvudstaden.


 

Runeberg blev docent i vältalighet 1830 på en avhandling om Euripides och Senecas Medea i jämförande perspektiv. Ämnet vältalighet omfattade stilistik och litteratur i såväl de klassiska som de moderna språken, enkannerligen landets bildningsspråk svenskan, och Runeberg skulle även handleda studenternas skrivövningar. I likhet med sin lärare Lagus specialiserade sig Runeberg uttryckligen på den grekiska litteraturen, som också kom att bli en viktig inspirationskälla för hans egen diktning.


 

Innan han blev docent hade Runeberg gett ut sin första samling Dikter våren 1830. Detta var den första egentliga diktsamling som utgavs i Finland och den fick ett gott mottagande också i Sverige. Samma år gav han också ut Serviska folksånger, ett häfte serbiska folkdikter som han hade översatt från tyska. Samlingen hade stor betydelse genom att folkdiktningen som begrepp etablerades i Finland, och även för Runebergs vän Elias Lönnrot.


 

Tillsammans med andra unga universitetslärare grundade Runeberg en ny typ av läroverk, Helsingfors lyceum, 1831, och följande år blev han redaktör för en ny tidning, Helsingfors Morgonblad, som utkom två gånger i veckan. Han hade sedan 1827 medverkat i tidningar först i Åbo och sedan i Helsingfors. Helsingfors Morgonblad refererade världshändelser utifrån utländska tidningar, och tillsammans med sin hustru Fredrika valde Runeberg ut och översatte lämpliga avsnitt ur de utländska tidningarna. Runeberg översatte och tolkade också ett stort antal dikter från olika språk. Johan Ludvig och Fredrika Runeberg hade gift sig 1831, och mellan 1831 och 1850 fick de åtta barn, av vilka sex söner nådde vuxen ålder. Paret Runeberg umgicks i en krets av unga universitetsfamiljer, det s.k. Lördagssällskapet, som hade bildats kring parets gemensamma släkting, professorn i filosofi Johan Jakob Tengström. Det var detta sällskap som också huvudsakligen upprätthöll Finska Litteratursällskapet, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, som hade grundats 1831.


 

Under de följande åren publicerade Runeberg ett specimen om kören i de klassiska grekiska tragedierna – utan att få den adjunktur som han sökte – samt de fosterländskt inspirerade, episka hexameter­dikterna Elgskyttarne (1832) och Hanna (1836), som skildrar bonde- respektive präst­gårdsmiljöer. I den förra gestaltas en idealbild av Finlands folk, i den senare en idealbild av Finlands natur i sommarskrud. Elgskyttarne utspelas i lantlig miljö i Tavastland. Här dryftas äktenskapet och kärleken, med en grupp karelska gård­farihandlare som exotisk krydda, här finns infogade episoder och ett lyckligt slut med förlovningsfest. Alla personer och en del andra företeelser ges ett homeriskt epi­theton ornans (”den raske Mathias”, ”den förståndiga Anna”, ”den brunskäggyvige Ontrus”, ”det fågelrika kapellet”, ”det rymliga bordet”). Samtliga personer inklusive tiggaren framställs i positiva ordalag; som helhet gestaltas dikten enligt en dramaturgisk princip. Om själva älgjakten talas det inte alls, utan berättelsen utspelas i stugan hos kvinnorna och gårdfarihandlarna när karlarna är på jakt. Hanna påminner om samtida tyska idyllepos. Huvudpersonen är en prästgårdsdotter, vars bror anländer från universitetet ut till landet med en vän. De unga gör en utfärd till ett högt berg, och där i sommarnatten tänds kärleken mellan Hanna och gästen.


 

Runeberg prövade också sina talanger som pjäsförfattare med lustspelet Friaren från landet 1834. Samlingen Dikter. Andra häftet utkom 1833. I det första häftet ingår ”Svartsjukans nätter” i fem delar, i det andra den långa dikten ”Grafven i Perrho”; i bägge samlingarna ingår ”Idyll och epigram”, som i den första består av 27 orubricerade dikter, i den andra av 33 dikter med rubrik. Flera idyllepigram har tonsatts, framför allt som romanser av Jean Sibelius, och har därigenom blivit de mest kända av Rune­bergs lyriska dikter. Med sina två första diktsamlingar vann Runeberg bestående ryktbarhet som lyriker; med ofta klassisk enkelhet och slagkraft beskriver han kärleken, dess blomstring och förbehållslöshet, och svartsjukan, och på ett gripande sätt jämför han naturen med sinnesstämningar, som t.ex. i den kända dikten ”Vid en källa”. Många dikter har också ett klassiskt moraliskt budskap, såsom dikten om bonden Pavo (Paavo) från Saarijärvi.


 

Runeberg byggde upp sin egenart som skald under 1830-talet. En viktig del av den var att han tillägnade sig antikens klassiska litteratur och moral. Undervisningen vid universitetet och senare i gymnasiet i Borgå upprätthöll och fördjupade Runebergs förhållande till den grekiska och romerska diktningen. Han förblev den gamla litteraturcentrerade filo­login trogen. Han ville inte heller senare återvända till universitetet som professor i grekisk litteratur, vilket föreslogs honom, eftersom han inte tillräckligt hade följt med, och inte ville följa med, utvecklingen inom den akademiska filologin, som framför allt i Tyskland hade fått en allt större tonvikt på språkvetenskap och textkritik.


 

En direkt följd av intresset för antikens litteratur var också intresset för den balkanska folkdiktningen, som var på modet på 1820-talet och som ansågs vara en ut­löpare av den homeriska traditionen. I sin tidiga diktning tog Runeberg mycket intryck av serbisk dikt, i ”Idyll och epigram” i de två första samlingarna och i ”Grafven i Perrho” i den andra. Han tog också intryck av tidens borgerlig-romantiska­ strömningar i både sina lustspel och dikterna i den tredje diktsamlingen och i den epik ur familjelivet som kommer till uttryck i Hanna. Den då så populära historiska romantiken framträder bäst i ­Nadeschda, som utspelar sig i en mytisk rysk furstevärld. Antikens virtus, manlig dygd, var central för Runeberg och kommer till uttryck såväl i soldatens tapperhet och bonden Paavos trohet som i förbehållslösheten i hans omfattande och djupa kärlekslyrik.


 

Runeberg fick ordinarie tjänst som lektor i romersk litteratur vid Borgå gymnasium 1837 och i grekisk litteratur 1842; i Finland fanns på den tiden endast två svenskspråkiga gymnasier och ett tyskt. Som lektor blev Runeberg också medlem av domkapitlet i Borgå stift, till vilket hela östra Finland hörde, och han blev prästvigd 1838. Sin religiösa världsåskådning beskrev han vid denna tid i novellen ”Den gamle trädgårdsmästarens bref”, i vilken han tog avstånd från pietismens asketism och världsfrånvändhet. Att få ett lektorat vid Borgå gymnasium hade för många andra varit en inkörsport till en tjänst som kyrkoherde i någon lukrativ landsbygdsförsamling eller till ett biskopsämbete, och det är möjligt att också Runeberg hyste förhoppningar om att bli biskop. I den Tengströmska familjen hade han sett hur ekonomiskt inbringande en sådan tjänst var, och Tengström hade själv en gång i tiden nått biskopsämbetet via diktningen och grekiskan. Runeberg var en krävande och även sträng lärare av den gamla stammen. Under de politiskt känsliga åren 1847–1850 var han rektor för gymnasiet; 1857 kunde han vid 53 års ålder gå i pension med full lön.


 

I samband med flyttningen till Borgå slutade Runeberg som redaktör för Helsingfors Morgonblad, och tillsammans med andra grundade han Borgå Tidning 1838. I den medverkade han sporadiskt. Familjen växte under åren i Borgå, och 1852 flyttade man in i ett hus nära den ståtliga nya byggnad som gymnasiet hade flyttat till något tidigare; detta hus skulle sedermera bli museum. Redan före det hade paret Runeberg hyrt ett litet sommar­viste på Kroksnäs, där Runeberg och hans söner ivrigt fiskade. Runeberg var också en hängiven jägare. Till tiden i Borgå hör också Runebergs förälskelser som starkt påverkade hans sinnestämning och skapande arbete; den mest omtalade av före­målen för hans förälskelser var Emilie Björkstén.


 

Redan tidigt blev Runeberg berömd i Sverige och i slutet av 1830-talet också i Ryssland, främst tack vare den ryske filologen Jakov Grot. Runeberg fick Svenska Akademiens stora pris 1839. Samma år beviljade kejsaren honom en extra, personlig pension. Intresset från ryskt håll fick honom att skriva diktverket Nadeschda med ryskt motiv, som utkom 1841. Samtidigt utkom också den tredje delen i hexametersviten, Julqvällen, som tilldrar sig i herrgårdsmiljö. Runeberg var en av förgrundsfigurerna vid universitetets 200-årsjubileum 1840 och var då med om att knyta kontakter mellan finska och ryska författare, vilket senare ledde till en gemensam antologi. Den uppmärksamhet som Runeberg fick i Ryssland – han kallades ”Finlands Pusjkin” – inspirerade honom inte bara till Nadeschda utan också till att tänka på sin roll i såväl nationellt som internationellt hänseende. Tematiken i Julqvällen har även den rysk anknytning genom att både godsherrens – majorens – och den gamle soldatens söner strider i ryska trupper mot turkarna; den förre såras, den senare stupar. Även i detta diktverk har en ung kvinna en viktig roll. I slutscenen gestaltar Runeberg för första gången Finland som ett fosterland (”Heliga fädernesland ...”) som appellerar till läsaren på ett emotionellt och moraliskt plan. Detta fosterland representeras här av den gamle soldaten, som för­sonas med fattigdom och förlust.


 

I Dikter. Tredje häftet (1843) och i det ossianska dikteposet Kung Fjalar från året därpå återspeglas den mogne diktarens allvar och rentav tungsinne, samtidigt som influenser från den europeiska litteraturen syns i tematiken och i hans sätt att behandla den. Hans arbeten rönte allt större uppskattning, vilket tog sig uttryck i att han vid 40 års ålder erhöll professors titel och blev riddare av den svenska Nordstjärneorden.


 

Den politiska oro som ledde fram till revolutionsåret 1848 fick Runeberg att i ett kritiskt skede 1846 skriva ”Vårt land”, en dikt som han från början tänkte sig som nationalsång, och överräcka den till studenterna i Helsingfors. Av samma anledning började han samla och skriva en rad dikter där moralen och ansvaret betonas; dessa dikter utkom strax före jul 1848 under titeln Fänrik Ståls sägner. Tonen i samlingen är konservativt patriotisk och samtidigt ofta humoristisk; samlingen bidrog starkt till att skapa en finsk fosterländskhet och hade stor betydelse för dess nyhumanistiska karaktär. I ”Vårt land” och ”Den femte juli” (den senare publicerades först i del II) är det naturen och landskapet som väcker en etiskt och moraliskt förpliktande patriotism av en typ som hade framträtt redan i Hanna. I bägge dikterna betonas att Finlands folk är fattigt och finner sig i sin lott, men att det samtidigt är troget och tappert. ”Vårt land” avslutas i optimistisk framtidstro, där Runeberg i motsats till samtidens allmänna europeiska synsätt ser fram­tiden som något som ”skall mogna”, inte som ett resultat av revolution eller kamp. I denna revolutionära och för Finland riskfyllda tid ledde Runeberg således den synnerligen rastlösa studentungdomen i en riktning som underströk lojalitet och självbehärskning. Tack vare Fredrik Cygnaeus målmedvetenhet blev ”Vårt land” Finlands nationalsång vid studentavdelningarnas vårfest den 13 maj 1848. Fredrik Pacius tonsatte då dikten, och Runeberg bifogade Pacius tonsättning som en notbilaga till den första delen av Fänrik Ståls sägner.


 

En stor del av 1850-talet ägnade Runeberg åt psalmboksarbete och psalmdiktning. Han reviderade och förnyade många äldre psalmer och skrev själv 62 psalmer, av vilka en del fortfarande ingår i både den svenskspråkiga och den finskspråkiga psalmboken. Han blev på nytt engagerad i samhällslivet i slutet av decenniet, på grund av det nya skede som randades i politiken, men delvis också genom påverkan av sina egna söner. Följden var att han gav ut den andra delen av Fänrik Ståls sägner 1860. Denna del är mer krigisk än den första; här ingår ”Björneborgarenas marsch” och ”Soldatgossen”, som båda uttrycker en militaristisk fosterländskhet.


 

Den första och den andra delen av Fänrik Ståls sägner skiljer sig rätt mycket från varandra i synnerhet genom att den första är klart mer ryskvänlig, medan den senare är mer svenskvänlig och mer konkret historisk. Gemensamt för båda delarna är att de klassiska idealen – mannamod, trohet, tapperhet, självbehärskning och vapenbrödraskap – understryks. Eftervärlden har ofta i alltför hög grad uppfattat dikterna som illustrationer av 1808–1809 års krig, men t.ex. i ”Döbeln vid Jutas”, en av de allra viktigaste dikterna, beskriver Runeberg inte alls striden vid Jutas utan Georg Carl von Döbelns egen moraliska kamp. Och ”Den femte juli” handlar inte om Joachim Zachris Dunckers verksamhet och strid utan om den pliktkänsla som naturens skönhet väcker gentemot fosterlandet.


 

År 1854 hade Runeberg gett ut sina tidigare noveller i bokform, och 1862 skrev han den borgerliga pjäsen Kan ej och därefter den grekisk­inspirerade tragedin Kungarne på Salamis om legitimiteten. Det här visar å ena sidan att Runeberg återfick sin kreativitet efter psalmboks­arbetet, som hade känts som en tung plikt, å andra sidan att han ville förnya och utveckla sitt författarskap och sitt rykte i det politiska och sociala läge som rådde i det nya decenniet. Runebergs skrivande påverkades också av åsikterna och försäljningen i Sverige efter sin enda utlandsresa han gjorde just dit 1851, och efter att hans samlade verk hade börjat utkomma i Sverige. Omkring 1840 hade han varit intresserad av att skapa sig anseende i Ryssland och genom det i andra länder, men det hamnade i skuggan för den uppmärksamhet som riktades mot honom i Sverige framför allt från början av 1850-talet. Även där blev han något av en nationalskald; ”Vårt land” sjöngs även i Sverige länge som ett slags nationalsång och både Elgskyttarne och Fänrik Ståls sägner ingick i den obligatoriska kursen i läroverken ända in på 1960-talet.


 

Psalmboksarbetet ansträngde Runeberg mycket 1854–1857, men när han avgick från sin tjänst 1857 förändrades paret Runebergs liv tack vare pensionen och psalmboksarvodena; hemmet var gästfritt och Runeberg var nöjd över att få ägna sig åt rävjakt och fänrikarna, som han själv uttryckte saken. När Kungarne på Salamis låg i tryck 1863 drabbades Runeberg av ett slaganfall under en rävjakt. Han återhämtade sig aldrig från det utan förblev sängbunden fram till sin död 1877. Fredrika Runebergs brev till sonen Walter Runeberg i Rom ger en skakande bild av hans kroniska depression under de här åren. I flera år förväntade sig hela Finland att skalden skulle dö. Under denna tid fick han en mängd hedersbetygelser som vittnar om att hans berömmelse bara ökade: han blev ledamot av Kungl. Vitterhets­akademien i Stockholm och Kejserliga vetenskapsakademin i S:t Petersburg, han erhöll en briljanterad gulddosa av kejsaren och blev kommendör med stora korset av Nordstjärneorden.


 

Med början 1861 utkom flera utgåvor av hans samlade verk, och hans arbeten översattes till många språk. August Ahlqvist (Oksanen) översatte vissa av hans dikter till finska redan 1844 och en särskild kommitté fick den finska översättningen av Fänrik Ståls sägner (Vänrikki Stoolin­ tarinat) färdig 1867. Den blev mycket känd och ofta citerad, i synnerhet i Paavo Cajanders reviderade version från 1889. Merparten av Runebergs produktion har översatts till finska av Otto Manninen, men dessa översättningar är numera delvis föråldrade. Tarmo Manelius och Teivas­ Oksala har givit ut nya översättningar. Runebergs dikter tonsattes redan tidigt: F. A. Ehrströms tonsättningar till dikterna ”Vid en källa” och ”Svanen” har nästan kommit att uppfattas som folksånger i Finland. Fredrik Pacius tonsatte inte bara ”Vårt land” utan också ”Soldatgossen”, Karl Collan tonsatte flera av Runebergs dikter, även några ur Fänrik Ståls sägner, bl.a. ”Gamle Hurtig” och ”Torpflickan”, och detsamma gjorde A. G. Ingelius. Jean Sibelius tonsättningar av många av Runebergs kärleksdikter, såsom ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”, har blivit internationellt kända.


 

Redan under sin livstid blev Runeberg ”Finlands första storman”, och efter hans död antog hyllningarna till hans minne karaktären av dyrkan. Runebergsdagen den 5 februari firades som en nationaldag med illuminering, och genom en insamling som Finlands ständer tog initiativet till restes en staty av Runeberg i Helsingfors. Statyn, skulpterad av sonen Walter Runeberg, var det första stora offentliga minnesmärket i Helsingfors; den avtäcktes under storslagna ceremonier 1885. Finska staten köpte Runebergs hem av hans arvingar 1880. Det återställdes i det skick det hade på 1870-talet och öppnades för allmänheten som museum 1882. Svenska litteratursällskapet i Finland, som grundades 1885, tog som sin uppgift att vårda Runebergs minne; sällskapets årshögtid firas på Runebergsdagen den 5 februari. Även Konstnärs­gillet i Finland och den nordösterbottniska studentnationen Pohjois-Pohjalainen osakunta firar sina årsfester den dagen. Runebergskulten florerade som allra mest under de politiskt turbulenta åren efter 1899, då man medvetet gick in för att folket skulle ge utlopp för sina monarkiska känslor genom att hylla nationella stormän. Fänrik Ståls sägner delades ut gratis till folket eller såldes i billiga upplagor, både då och under vinterkriget 1939. ”Fänrikarna” blev det första egna citatmaterialet i Finland på bägge språken, eftersom i stort sett samtliga finländare fick läsa dem i folk- och lärdomsskolan.


 

Alla J. L. Runebergs skrifter översattes till finska med början redan på 1840-­talet. Runeberg blev känd i Ryssland på 1830-­talet, och många av hans arbeten översattes till tyska, danska, franska och engelska; till dessa språk översattes åtminstone Hanna, Nadeschda, Kung Fjalar och Fänrik Ståls sägner. Hanna och Nadeschda översattes också till italienska, och den senare utkom i en ny, illustrerad upplaga på franska på 1920-talet. Idyll och epigram utgavs likaså på franska på 1980-talet. Hundraårsjubileet till åminnelse av skaldens födelse väckte också stor uppmärksamhet utomlands. I Sverige har Runeberg alltid ansetts som en av de främsta inom den svenska litteraturen.


 

I många städer i Finland finns gator uppkallade efter Runeberg, liksom i ett tiotal i Sverige, och den byst som C. E. Sjöstrand skulpterade av skalden finns i nästan alla skolor i Finland.


 

Matti Klinge


 

Johan Ludvig Runeberg, född 5.2.1804 i Jakobstad, död 6.5.1877 i Borgå. Föräldrar kofferdikaptenen Lorenz Ulrik Runeberg och Anna Maria Malm. Gift 1831 med författarinnan Fredrika Charlotta Tengström.


 

PRODUKTION. Dikter (1830); Specimen academicum Medeam Tragoediam Euripidis, cum Medea Senecae comparans (1830); Elgskyttarne. Nio sånger (1832); Dikter. Andra häftet (1833); Specimen academicum observationes quasdam circa chorum tragicum continens (1833); Friaren från landet. Lustspel (1834); Hanna. En dikt i tre sånger (1836); Julqvällen. En dikt i tre sånger (1836); Nadeschda. Nio sånger (1841); Dikter. Tredje häftet (1843); Kung Fjalar. En dikt i fem sånger (1844); Fänrik Ståls sägner. Ensamling sånger I (1848); Samlade skrifter I–VI. Örebro, Stockholm (1851–1868); Smärre berättelser (1854); Förslag till svensk psalmbok för de evangelisk-lutherska församlingarna i storfurstendömet Finland (1857); Fänrik Ståls sägner. En samling sånger II (1860); Samlade arbeten I–VI (1861–1871); Kan ej! Familjemålning i två akter (1862); Kungarne på Salamis. Tragedi i fem­akter (1863); Samlade skrifter I–VI (1874); Samlade skrifter. Svenska folkets upplaga I–II. Stockholm (1876); Efterlämnade skrifter I–III (1878–1879); Grafven i Perho. Episk dikt (1894); Samlade arbeten. Normalupplaga I–VII (1899–1900); Samlade skrifter I–XX utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland och Svenska vitterhetssamfundet. Helsingfors, Stockholm (1933–2005). Se i övrigt: Finlands författare 1809–1916 (1993) och Finlands svenska litteraturhistoria II (2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. L. Runebergs arkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. P. Alho­niemi, Isänmaan korkeat veisut (1969); E. Brydolf, Sverige och Runeberg 1830–1848. Stockholm (1943); E. Brydolf, Sverige och Runeberg 1848–1863 (1966); G. Castrén, Johan Ludvig Runeberg (1950); F. Cygnaeus, Om Johan Ludvig Runeberg (1873); F. Cygnaeus, Om Fänrik Ståls sägner (1861); S. Ek, Den första Idyll och epigram-cykelns tillkomsthistoria. Historiska och litteraturhistoriska studier 13 (1937); S. Ek, Nationella gestalter i Runebergs ungdomsdiktning. Lund (1940); S. Ek, Möten med Runeberg, Rydberg och Fröding. Studier och essäer. Lund (1949); M. Ekman, Kaos, ordning, kaos. Människan i naturen och naturen i människan hos J. L. Runeberg (2004); R. Hedvall, Johan Ludvig Runeberg och hans diktning. (1931, 2. uppl. 1941); Y. Hirn, Runebergskulten (1935); Y. Hirn, Rune­bergsgestalten. Spridda studier (1942); M. Hirn & Y. Hirn, Runeberg och hans värld (1937); M. Hirn, Runeberg i bild (1954); Historiska och litteraturhistoriska studier 79 (2004, temanummer om J. L. Runeberg); E. Hornborg, Fänrik Ståls sägner och verkligheten (1944); P. Karkama, Vapauden muunnelmat. J. L. Runebergin maailmankatsomus hänen epiikkansa pohjalta (1982); M. Klinge, Rune­bergs två fosterland (1983); R. Koskimies, Rune­bergin Suomi. Esseitä kansallisherätyksen vaiheilta (1977); K. S. Laurila, Ett skede i en evig kamp. Striden mellan Runeberg och Stenbäck i idéhistorisk belysning (1937); O. Nousiainen, Vänrikki Stoolin maailma. Runojen elämää ja taustaa (1961); T. Oksala, Quid sit classicus? Det klassiska arvet i Runebergs diktning. Historiska och litteraturhistoriska studier 79 (2004); A. Rahikainen, Johan Ludvig & Fredrika Runeberg. En bildbiografi (2003); J. E. Strömborg, Biografiska anteckningar om Johan Ludvig Runeberg I–IV (1880–1898); W. Söderhjelm, Johan Ludvig Runeberg. Hans liv och hans diktning I–II. 2. rev. uppl. (1929); G. Tideström, Runeberg som estetiker. Litterära och filosofiska idéer i den unge Runebergs författarskap (1941); L. Viljanen, Runeberg och hans diktning I–II (1947; 1969); J. Wrede, Fänrikarnas födelse (1981); J. Wrede, Jag såg ett folk... Runeberg, Fänrik Stål och nationen (1988); J. Wrede, Världen enligt Runeberg. En biografisk och idéhistorisk studie (2005); T. Wretö, J. L. Runeberg. Uppsala (1980).


 

 

BILDKÄLLA. Runeberg, Johan Ludvig. Foto: D. F. Hirn, ca 1862. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

BILDKÄLLA. Runeberg, Johan Ludvig. Foto: Fredrik Runeberg, 1875. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.