Valfrid Vasenius verkade för Finlands litteratur och biblioteksväsende på många sätt. Han var en förkämpe för vetenskapligt tänkande och liberalism, men ville ändå inte överge idealismen hos 1800-talets stora författare. Med en svenskspråkig uppväxt och bakgrund i det förmögnare borgerskapet anammade han en politisk uppfattning som strävade efter att dämpa de sociala och språkpolitiska konflikterna. Han var 1800-talets främste finländske forskare i nordisk litteratur, med Henrik Ibsen som specialitet.
Efter studentexamen 1867 började Valfrid Vasenius studera litteratur och estetik och 1873 avlade han filosofie kandidatexamen. Licentiat och doktor blev han med sin avhandling om Ibsens skådespel, Henrik Ibsens dramatiska diktning i dess första skede (1879), och därefter verkade han som docent i estetik och litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet 1880–1887 och 1900–1902. Han inrättade föreläsningskurser som möjliggjorde åhörarnas aktiva deltagande: ”vi voro synnerligt intresserade av denna överraskande undervisning, och den öppnade för oss en alldeles ny förståelse för litteraturen”, erinrade sig senare Werner Söderhjelm, en av de första eleverna. Vasenius hade sålunda ”lagt första fröet till den sedermera i så vid omfattning utbildade seminarieinstitutionen”.
Vasenius hade börjat sin yrkesbana som amanuens vid universitetets bibliotek, och det förblev hans ordinarie arbetsplats ända in på det nya seklet; till slut blev han vice bibliotekarie. På 1870-talet fortsatte och avslutade han det arbete som Fredrik Pipping hade påbörjat: en finsk nationalbibliografi baserad på bibliotekets samlingar, Suomalainen kirjallisuus 1544–1877 (1878). Senare kompletterade han den fram till seklets slut. Vid sidan av sina uppgifter på universitetsbiblioteket verkade Vasenius aktivt för att utveckla de allmänna biblioteken, och i slutet av 1870-talet var han också föreståndare för Helsingfors folkbibliotek, undervisade i svenska språket och litteraturen vid flera finska skolor i Helsingfors och utarbetade samtidigt läroböcker, debatterade pedagogiska frågor i tidningarna och var i början av 1900-talet sakkunnig förespråkare för det system med proportionella val som lantdagsreformen genomförde.
Till Vasenius ideologiska utgångspunkter hörde 1880-talets liberalism, som han redan under studieåren blivit grundligt förtrogen med genom läsning av Charles Darwins, John Stuart Mills och Herbert Spencers skrifter. Som kritiker i Helsingfors Dagblad gjorde han under 1870-talet på ett förtjänstfullt sätt den moderna europeiska litteraturen känd i Finland, och i början av 1880-talet var han med om att grunda och redigera en ny finskspråkig tidskrift, Valvoja, vars målsättning var att i Finland sprida en modern samhällelig och vetenskaplig åskådning.
I avhandlingen om Ibsen och i den monografi som följde, där han försökte ge en helhetsbild av den norske författaren, Henrik Ibsen. Ett skaldeporträtt (1882), ville Vasenius visa att den centrala idén i Ibsens skådespel i själva verket är utvecklingsläran, särskilt idéernas utvecklingslära, där de mer utvecklade idéerna ställs mot de föråldrade. För sin förtjänstfulla Ibsenforskning utnämndes han till hedersdoktor vid universitetet i Oslo.
Vid sidan av Ibsenforskningen syntes resultatet av Vasenius intresse för de nordiska länderna i hans omtyckta Lärobok i Sveriges och Finlands litteraturhistoria (1886) och Historiska undersökningar rörande Sveriges äldsta originalroman (1892), som var en studie över den första romanen på svenska, skriven av Jacob Mörk på 1740-talet, och Historiska undersökningar om Jacob Frese (1884), en ingående studie över lyrikern, som vid 1700-talets början hade flyttat från Finland till Sverige.
Enligt Vasenius uppfattning kunde Finlands folk undgå den hotande språk- och samhällspolitiska splittringen genom att i Runebergs anda sträva till att bli ett enda folk. Tanken kommer fram särskilt i det på finska publicerade verket Runeberg Suomen kansan runoilijana (Runeberg som det finska folkets diktare, 1903). I det mer vetenskapligt utarbetade verket om Runeberg, Johan Ludvig Runeberg som konstnär (1896), och i Världsbild och poesi (1900) märks ett försök att komplettera positivismens litteraturvetenskapliga principer med krav på en ny typ av andlighet, genom att bland annat införliva tankar från tidens filosof på modet, Wilhelm Ostwald. Enligt Vasenius åsikt uppfyllde begreppet ”energi”, som biologerna hade tagit i bruk, också nyare kriterier för humanistisk vetenskap. Den ostwaldianism som Vasenius tillämpade på litteraturen ledde dock till idel ohållbara spekulationer.
Vasenius sista stora forskningsobjekt kom att bli Zacharias Topelius, som själv hade anförtrott Vasenius redaktörskapet för sina samlade verk, liksom uppdraget att författa en biografi om honom. Vasenius utgav 1899–1907 Topelius samlade verk i en serie bestående av 34 delar, och biografin Zacharias Topelius, hans lif och skaldegärning började utkomma 1912, med den sjätte och sista delen postumt utgiven 1930. Topeliusbiografin är Vasenius viktigaste arbete, även om dess användbarhet begränsas av att dokumentation nästan helt saknas.
Yrjö Varpio
Gustaf Valfrid Vasenius, född 12.10.1848 i Helsingfors, död 31.5.1928 i Helsingfors. Föräldrar köpmannen, fabrikören Gustaf Otto Wasenius och Johanna Collan. Gift 1881 med Johanna Emilia Palmén.
PRODUKTION. Henrik Ibsens dramatiska diktning i dess första skede (1879); Henrik Ibsens tragedi ”Ett dukkehjem” belyst (1880); Henrik Ibsen. Ett skaldeporträtt. Stockholm (1882); Historiska undersökningar om Jacob Frese (1884); Lärobok i Sveriges och Finlands litteraturhistoria (1886); Historiska undersökningar rörande Sveriges äldsta originalroman (1892, även under namnet Jacob Henrik Mörk. Litteraturhistorisk teckning); Öfversikt af Finlands litteraturhistoria för skolor och själfstudium (1893); Om proportionell representation (1895); Johan Ludvig Runeberg som konstnär. Stockholm (1896); Världsbild och poesi (1900); Samkänslan och dess yttringar i Finland (1901); Runeberg Suomen kansan runoilijana I−II (1903); Runous ja elämä. Kirjailijain muotokuvia (1906); Väg till harmoni. Åtta böcker om individen och det hela (1908); Huru bör ett skaldeverk tolkas? Finsk tidskrift 1909; Zacharias Topelius, hans lif och skaldegärning I−VI (1912−1930). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Huuhtanen, Tunteesta henkeen. Antipositivismi ja suomalainen estetiikka 1900−1939 (1978); H. Nohrström, Helsingfors universitets Fennica-samling. Historiska anteckningar (1918); W. Söderhjelm, Valfrid Vasenius. In memoriam. Finsk tidskrift 104/1928; Y. Varpio, The History of Finnish Literary Criticism 1828−1918. The History of Learning and Science in Finland 1828−1918 15a (1990).
BILDKÄLLA. Vasenius, Valfrid. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.