Max von Bonsdorff skapade som den första biskopen i det nybildade Borgå stift en stark grund för den kyrkliga administrationen och församlingsarbetet. Han bidrog därmed i hög grad till enandet av det kyrkliga livet på svenskt håll i Finland, splittrat som det var i olika andliga riktningar. Inom den evangelisk-lutherska kyrkan som helhet gjorde von Bonsdorff viktiga insatser när det gällde att utveckla administrationen och förnya gudstjänstlivet. Han utövade även ett betydande inflytande på det ekumeniska området och bidrog därmed till kyrkans internationalisering.
Efter lärarutbildning i religion och historia var Max von Bonsdorff lektor i religion under hela 1910-talet, först i Viborg, därefter i Åbo. Han var samtidigt intresserad av församlingsarbete, och efter prästvigning 1910 deltog han regelbundet i församlingsarbetet både i Viborg och i Gustavs utanför Åbo. Max von Bonsdorff var medlem av det ryktbara så kallade Måndagssällskapet, där man dryftade aktuella teologiska spörsmål. Som kyrkoherde från 1921 för Södra svenska församlingen i Helsingfors ägnade sig von Bonsdorff helt åt församlingsarbete. Han stannade dock bara en kort tid i församlingen; två år senare utsågs han till Biskop i Borgå stift, den första i det nya svenska stiftet i Finland. Från detta ämbete gick han i pension 1954.
Max von Bonsdorff hörde inte till de mest synliga företrädarna för den svenska kyrkliga samlingsrörelsen, fastän han aktivt deltog i dess verksamhet. Som biskop gav han arbetet sitt fulla stöd genom att verka som ordförande för Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland. Han var en ledande gestalt även inom folkhögskolerörelsen, först som ordförande för Södra Finlands kyrkliga folkhögskolesällskap, och senare – i synnerhet efter andra världskriget – spelade han en central roll i grundandet av Lärkkulla-stiftelsen, vars ordförande han också var.
Som biskop utvecklade och vakade von Bonsdorff över det svenskspråkiga församlingsarbetet, framför allt genom visitationer. Som ordförande i redaktionskommittén för den finlandssvenska psalmboken hade han en avgörande betydelse vid tillkomsten av 1943 års psalmbok. Han verkade för att sammanföra ungdomsarbetet inom de folkliga väckelserörelserna i en organisation (Borgå stifts ungdomsförbund; Kyrkans ungdom). Den evangeliska rörelsen stannade likväl utanför, trots att von Bonsdorff själv var rörelsens ordförande från 1935.
Även inom kyrkan som helhet hade von Bonsdorff en central position. Han var upprepade gånger vice ordförande för kyrkomötet och fick en respekterad ställning även tack vare sin långa ämbetsperiod. På kyrkomötena ägnade han sig framför allt åt arbete i psalmboks- och handboksutskotten. Som ordförande skapade von Bonsdorff enligt ärkebiskopen Ilmari Salomies förtroende och trygghet. Han deltog aktivt även i biskopsmötets och förstärkta biskopsmötets arbete. Under ärkebiskoparnas sjukdomsperioder och mellan deras ämbetsperioder var det han som hade ansvaret för hela kyrkan och dess arbete.
Redan under studietiden blev von Bonsdorff intresserad av ekumeniskt arbete och deltog bland annat i Kristliga studentförbundets världskonferens i Holland 1905. Han knöt kontakter med det kyrkliga arbetet och teologin i Tyskland när han studerade i Halle 1909 och 1921. Han deltog även i de ekumeniska mötena i Stockholm 1925 och Oxford 1937 samt i de allmänlutherska mötena i Köpenhamn 1929 och Paris 1935, då han blev invald i exekutivkommittén för Lutherska världskonventet. Som medlem av denna kommitté vände han sig under vinterkriget till de lutherska kyrkorna i världen för att få hjälp till Finland. Kontakter till de nordiska kyrkorna upprätthöll von Bonsdorff regelbundet, bland annat i samband med de nordiska präst- och biskopsmötena. I de ekumeniska uppdragen spelade han en viktig roll för att kyrkan i Finland skulle öppna sig i förhållande till nordiska och andra länder, och han fick därmed en stor betydelse för internationaliseringen av den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Som forskare var von Bonsdorff en av de få som intresserade sig för den tidiga kyrkan och dess förgrundsgestalter. Hans doktorsavhandling om Johannes Chrysostomos ansågs hålla hög nivå. Senare skrev han även om 1800-talet, såsom biografin över biskopen Herman Råbergh. Bonsdorffs analyser av Borgå stift och kyrkans andliga tillstånd är grundliga och genomtänkta. Dessutom publicerade von Bonsdorff predikotexter och psalmer för den nya psalmboken.
Som person har Max von Bonsdorff beskrivits som rättvis och samvetsgrann. Han förde sig med en naturlig auktoritet och var den borne ledaren. Av denna anledning uppfattades han till och med av nära kolleger som allvarsam och något avlägsen.
Gustav Björkstrand
Max Oskar von Bonsdorff, född 23.8.1882 i Åbo, död 12.2.1967 i Helsingfors. Föräldrar hovrättsassessorn Alfred Oskar von Bonsdorff och Aina Augusta Ahlstedt. Gift 1911 med Ester Helena Sundwall.
PRODUKTION. Zur Prädigttätigkeit des Johannes Chrysostomus (1922); Hälsningsord till prästerskapet i Borgå stift (1924); Vid psalmers ljud. Några föredrag kring vår nya psalmbok (1946); Herman Råbergh. En förgrundsgestalt i Finlands kyrka I–II (1957, 1962).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatarkiv, Åbo Akademis bibliotek. Borgå stift och dess herde. Festskrift tillägnad biskop Max von Bonsdorff (1952); I. Dahlbacka, Biskop Max von Bonsdorffs visitationer under 1920-talet. Finska Kyrkohistoriska Samfundets årsskrift 72 (1982); K.-E. Forssell, Två biskopsporträtt. Perspektiv på Borgå stift (1973); G. Träskman, Det svenska stiftet. Borgå domkapitel 1923–1983. Huset vid Kungsvägen. Borgå domkapitel 1723–1983 (1983).
BILDKÄLLA. von Bonsdorff, Max. Foto: Novofoto. Museiverket.