Johan III var Gustav Vasas näst äldste son och fick av sin far Egentliga Finland, Satakunda och Åland som hertigdöme 1556. Efter faderns död 1560 försämrades förhållandet till brodern Erik XIV snabbt. År 1563 fängslades Johan och hans maka Katarina Jagellonica. De frigavs först 1567 då Eriks mentala hälsa allvarligt hade försämrats. Följande år grep Johan makten. Under sin regering försökte Johan genomföra en delvis katolskt influerad kyrkopolitik, vilket ledde till motstånd, och kungen måste slå in på en mera moderat linje. Han höll dock fortsättningsvis fast vid sin liturgi, den s.k. Röda boken, och fortsatte att förfölja motståndarna till den.
Johan föddes den 20 december 1537 på Stegeborgs slott och var sin fars älsklingsbarn. För att trygga sina yngre söners ställning förlänade Gustav Vasa dem hertigdömen och Johan erhöll i Åbo den 27 juni 1556 Egentliga Finland, Satakunda och Åland. Följande år fick Johan dessutom Raseborgs län och blev då också ståthållare i övriga Finland. Som hertig hade Johan en självständig ställning, och hertigdömet hade en egen centralförvaltning i Åbo. Johan skulle dock svära Erik XIV trohet efter Gustav Vasas död och fick inte föra egen utrikespolitik.
Som hertig lät Johan modernisera Åbo slott, och hovet i Åbo utvecklades till ett viktigt socialt centrum för det finska frälset. Vintertid var dock slottet kallt och fuktigt. Därför reste Johan med sitt sällskap ofta till kungsgården i Ulfsby. Johan gjorde också längre resor. I maj 1559 reste han till England för att till drottning Elisabet I framföra sin bror Eriks frieri. När Johan kom till Harwich mottogs han av engelska sändebud, och en samtida skildring beskrev honom som en ovanligt begåvad furste som talade latin både ledigt och elegant. Han var rak, lång och reslig med ljus hy. Men enligt nämnda källa var hans näsa dock för kort och hans övre tänder något för långa. Johan besökte Elisabets hov flera gånger och deltog i tornerspel och andra förlustelser. Han måste dock återvända utan jakande svar, och i april 1560 befann han sig i Älvsborg. Då var Gustav Vasa sjuk och han avled senare den 29 september.
Först i augusti 1561 återkom Johan till Åbo. Erik hade i början av året lyckats få Reval att underkasta sig den svenska kronan. Detta innebar ett nederlag för den aktiva baltiska politik som Johan drivit för egen räkning. I april begränsades Johans rättigheter ytterligare genom ett riksdagsbeslut, de s.k. Arboga artiklar. Han förlorade också ställningen som ståthållare. Hertigen började planera att lämna riket men kontaktade i stället Polen för att fria till en polsk prinsessa. I november 1561 fick Johan ett positivt besked från kung Sigismund August. Följande sommar seglade han till Danzig. Johan vigdes med Katarina jagellonica den 4 oktober 1562, och paret återvände till Åbo. I Åbo utvecklades en där tidigare inte upplevd europeisk hovkultur och prakt. Men brytningen mellan de kungliga bröderna var ett faktum. Erik uppmanade i april 1563 Johan att inställa sig på en riksdag i Stockholm, men denne vägrade att lämna Åbo. Riksdagen avkunnade en dödsdom över Johan, och Eriks trupper började belägra Åbo i slutet av juli. Johan och Katarina blev Eriks fångar och fördes till Gripsholm.
Eriks svaga mentala hälsa ledde till den kris som kulminerade i de s.k. Sturemorden i maj 1567. Efter morden var Erik under flera månader oförmögen att regera och trodde tidvis att han var avsatt och fången. Rådet tog då ledningen, och hertig Johan med sin gemål befriades från fängelset. Erik tillfrisknade och kunde återuppta regeringen i början av år 1568. I juli samma år firade han bröllop med sin frilla Karin Månsdotter. Hans bröder Johan och Karl var inbjudna men vägrade delta. I stället blev festligheterna upptakten till uppror. Erik fängslades och Johan hyllades som kung. I januari 1569 dömdes Erik på en riksdag i Stockholm förlustig sin krona, och arvföreningen från Västerås stadfästes för Johan och hans arvingar.
För att säkra sin ställning som kung tvingades Johan göra omfattande eftergifter åt adeln. Han kröntes sommaren 1569 och måste då lova att hålla rikets förnämsta i vördnad och ära, att inte börja krig utan riksrådets vilja och samtycke samt att vidmakthålla lag och privilegier. Han skulle inte heller få sätta någon utlänning eller vanbördig framom medlemmar ur de förnämsta släkterna och rikets råd. Johan utfärdade också omfattande privilegiebrev. Speciellt högadeln favoriserades, men trots allt var eftergifterna begränsade och Johan lyckades splittra adeln.
Under de första åren samarbetade Johan med sin bror, hertig Karl. Efter hand försämrades förhållandet mellan bröderna. Speciellt religionsfrågan skiljde dem åt. Johan kände väl till den katolska reformismen som var allmän i Polen. Katarina jagellonica var katolik och sonen Sigismund uppfostrades också i den katolska läran. Johan accepterade därför den konservative ärkebiskopen Laurentius Petris kyrkoordning som trycktes 1571. Han ville dock ta ytterligare ett steg katolicismen till mötes och lyckades få prästerskapet att gå med på ett tillägg till kyrkoordningen år 1575. Följande år tryckte kungen en ny liturgi, den s.k. Röda boken, som hade den katolska mässan som förebild. I Stockholm grundades ett teologiskt seminarium som leddes av jesuiten Laurentius Nicolai, ”Klosterlasse”. Den nya liturgin ledde snabbt till svåra motsättningar. Hertig Karl var en övertygad kalvinist, och han gav de oppositionella prästerna en tillflykt i sitt hertigdöme. Den kyrkopolitiska motsättningen mellan bröderna blev allt mera ett ledmotiv för misshälligheterna.
Johan strävade också efter att begränsa Karls maktbefogenheter och fick stöd av rådsaristokratin. Han hävdade sin maktställning också i Karls hertigdöme och ansåg att adeln där skulle fullgöra rusttjänsten direkt åt honom. Hertigens maktbefogenheter inskränktes på en riksdag i Vadstena 1587. I september samma år gjorde högadeln en överenskommelse med kungen om hur den kommande personalunionen med Polen skulle påverka styrelsen av Sverige. Hertigen uteslöts då helt från regeringen och den blivande regenten, Johans son Sigismund, behövde endast vart tredje år besöka Sverige. Johans tronföljare Sigismund hade nämligen efter långa överläggningar valts till kung i Polen efter Johans svågers frånfälle 1586.
Johan förde ett utdraget krig i öster med avsikt att utestänga Ryssland från Östersjön. År 1581 utökade kungen sin titulatur med tillägget ”storfurste av Finland”, och i samband härmed tillkom den vapensköld för storfurstendömet som senare skulle bli Finlands officiella vapen. Genom freden i Täysinä, tre år efter Johans död 1595, drogs riksgränsen för första gången ända upp till Ishavet. Under de sista åren av Johans regering förbättrades förhållandet till hertig Karl, och när Johan dog 1592 hade sonen Sigismund redan i fem års tid varit polsk kung. Johan var speciellt intresserad av konst och arkitektur. Under hans tid inkallades skickliga byggmästare, bildhuggare och målare speciellt från Tyskland och Nederländerna. I Finland lät han bygga om Åbo slott, och domkyrkan i Åbo fick ett nytt kor. I Sverige restaurerades bl.a. domkyrkorna i Uppsala, Västerås, Linköping och Skara. Slottet i Uppsala byggdes om efter en eldsvåda 1572, och Vadstena slott utvidgades till ett renässanspalats. Johan behärskade flera språk: latin, tyska, franska, engelska och finska. Efter sin engelska resa introducerade han fotboll och jeu de paume (en föregångare till tennis) i Sverige.
Lena Huldén
Johan, Sveriges konung Johan III 1569−1592, född 20.12.1537 på Stegeborg, död 17.11.1592 på Stockholms slott. Föräldrar konungen av Sverige Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud. Gift 1562 med Katarina dotter till konungen av Polen Zygmunt I Jagello och Bona Sforza dotter till hertigen av Milano, 1585 med Gunilla Bielke.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Andersson, Erik XIV. Stockholm (1979); E. Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland 1. Konfliktens uppkomst och hertigens seger (1935); S. Arnell, Karin Månsdotter – tolv kapitel om en drottning och hennes tid (1951); C.J. Gardberg, Tre Katarinor på Åbo slott (1985); H. Hausen, Förteckning över hertig Johans af Finland och hans gemål Katarina Jagellonicas lösegendom 1563 (1909); C-H. Hjortsjö, Erik XIV. En historisk, kulturhistorisk och medicinsk-antropologisk undersökning i samband med gravöppningen 1958 i Västerås domkyrka. Stockholm (1962); S.A. Nilsson, Krona och frälse i Sverige 1593−1594. Rusttjänst, länsväsende, godspolitik. Lund (1947); S.U. Palme, ”Vasasönerna”. Sveriges historia genom tiderna 2. Stockholm (1948); P. Renvall, Kuninkaanmiehiä ja kapinoitsijoita Vaasa-kauden Suomessa (1962); H. Sommarström, Finland under striderna mellan Sigismund och hertig Karl I. Stockholm (1935); W. Tham, Den svenska utrikespolitiken historia 1:2, 1560–1648. Stockholm (1960).
BILDKÄLLA. Johan III. Litografi. Museiverket.