ENGEL, Carl Ludwig


(1778–1840)


Arkitekt


Carl Ludwig Engel var den förste internationellt renommerade arkitekt som var verksam i Finland. Under hans ledning förvandlades Helsingfors i början av 1800-talet till en värdig huvudstad för det unga storfurstendömet Finland. De viktigaste byggnaderna, i nyklassisk stil, förlades kring det centrala Senatstorget. Stilen spred sig även till andra delar av landet.

 

Carl Ludwig Engel föddes i Berlin 1778. Fadern, murarmästaren Johann Philipp Engel, bidrog möjligen till att han gav sig in på arkitektbanan. Redan före år 1800 hade han avlagt lantmäteriexamen vid Berlins Bauakademie, arkitekt blev han 1804. Av examensbetyget framgår att hans elevarbeten bestod av ritningar till skolor och ämbetsverk, kvarnar och sädes­magasin. I betyget framhålls också hans eleganta ritkonst.


 

Bland Engels lärare märks David Gilly, Philipp B. Berson och Rothe. Han stod speciellt Berson och Rothe nära, och med dem kom han senare att samarbeta; ännu i Finland korresponderade han med dem. Friedrich Gilly (son till David) och den senare så uppburne Karl Friedrich Schinkel, vilka studerade samtidigt som Engel vid akademin, förefaller han inte ha känt närmare.


 

Sedan Engel tagit sin examen fick han anställning vid preussiska byggnadsstyrelsen, där han arbetade tillsammans med Berson och Rothe. Med den förre planerade han rådhuset i Neuruppin och den fortfarande bevarade S:ta Maria-­kyrkan (1801–1804) samt rådhuset i Zittau; samarbetet med Rothe omfattade nyttobyggnader. I Engels meritförteckning från 1808 nämns kvarnar i Kalisch och Königs­berg samt kvarnar byggda 1805–1806 i Warszawa, Wroclaw, Naklo, Poznan, Sieradz och Slupsk. I vad mån dessa bevarats är okänt. Däremot har hans plan till ett kronobageri i Berlin från 1806 överlevt. Vidare nämns att Engel gjort 60 ritningar till dammanläggningar, kvarnar och vattenpumpar. Hans arbeten under åren i Berlin var således av mycket teknisk art. Hans intresse för byggnadsteknik höll i sig, och han publicerade flera artiklar i ämnet.


 

Till följd av Napoleonkrigen avstannade byggnadsverksamheten i Preussen, varför Engel 1808 sökte tjänsten som stadsarkitekt i Reval (Tallinn). Han inledde arbetet i Reval 1809, men hans verksamhet där är föga känd. I ett av sina brev räknar han upp ett stort antal byggnader som han ritat, men endast en del av dem kan lokaliseras och dessa har på några få undantag när rivits. Med säkerhet kan endast bostadshusen vid gatorna Vene tänav 15 – Pühavaimu tänav 8 samt en tillbyggnad vid Uus tänav 16 c tillskrivas Engel.


 

I april 1814 anhöll Engel hos rådet i Reval om att få resa på tre veckor till S:t Petersburg, som han redan besökt två år tidigare. Inom samma månad begav han sig till Åbo på uppdrag av den petersburgske fabrikören C. R. Lohmann, med vilken han skrivit ett två års arbetskontrakt för en sockerfabrik. Engels hustru och två barn stannade kvar i Reval. Arbetet blev en vändpunkt i hans liv. Han blev bekant med professorn i fysik vid Åbo akademi, G. G. Hällström, som gav honom i uppdrag att rita observatoriet på Vårdberget i Åbo. Men helt avgörande för Engels framtid blev bekantskapen med Johan Albrecht Ehrenström.


 

Helsingfors hade 1812 utsetts till huvudstad i storfurstendömet Finland. Samma år fastställdes en stadsplan enligt vilken Helsingfors skulle återuppbyggas enligt de krav som ställdes på en huvudstad. En nybyggnadskommitté tillsattes med uppgift att leda arbetena. Till dess ord­förande utsågs statsrådet Ehrenström. Återuppbyggandet, som inleddes genast 1812, omfattade dock endast privata hus. Ehrenström litade nämligen inte på de ­officerare som tjänstgjorde i staden, främst fortifikationsofficerare på Sveaborg, och deras förmåga att planera krävande offentliga byggnader för huvudstaden. Han sökte febrilt efter en kompetent arkitekt. På olika vägar fick han höra talas om Engel, och på Ehrenströms initia­tiv träffades de i Helsingfors i oktober 1814. Under sammanträffandet lockade Ehrenström högst sannolikt Engel att åta sig uppdraget som arkitekt vid nybyggnadskommittén.


 

Redan samma år utförde Engel ett utkast till ett börshus och ett teaterhus med restaurang för Helsingfors. Ritningarna till börshuset finns bevarade, men projektet förverkligades inte. Förtjust skrev Ehrenström ett brev till Carl Johan Walleen, medlem av Kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg, och föreslog att Engel skulle anställas som arkitekt vid nybyggnadsarbetena. Walleen förhöll sig tveksam till förslaget och såg hellre att någon elev vid konstakademin i S:t Petersburg skulle knytas till uppdraget, men på så sätt att den ledande arkitekten i S:t Petersburg, italienaren Giacomo Quarenghi,­ alltid skulle granska planerna.


 

Engels arbete med sockerfabriken slutfördes våren 1815. Därefter reste han med fabrikör Lohmann på dennes initiativ till S:t Petersburg. Nu följde också familjen med. Ehrenström hade skrivit en rekommendation för Engel som förelades såväl Walleen som statssekreteraren R. H. Rehbinder. Engels vistelse i S:t Petersburg ledde till att han definitivt omfattade den peters­burgska empiren och palladianismen samtidigt som han utarbetade tävlingsbidrag till en teater i S:t Petersburg och en kyrka i Moskva. Han studerade också petersburgsk byggnadsteknik och publicerade artiklar i ämnet i tyska tidningar. Förhandlingarna om att knyta Engel till nybyggnadskommittén fortsatte, och i det sammanhanget presenterades byggnadsplanerna för kejsar Alexander I. Engel och hans familj övervägde 1815 att återvända till Berlin, där han hade erbjudits en tjänst, men i början av 1816 nådde man ett avtal och därmed reste Engel till Finland redan på våren samma år.


 

Engels verksamhet i Finland fördelade sig på två perioder. Åren 1816–1824 var han arkitekt för Helsingfors nybyggnadskommitté och svarade för planeringen av offentliga byggnader, men gjorde också ritningar för privatpersoner. År 1824 efterträdde han den naturaliserade italienaren­ Charles (Carlo) Bassi på posten som chef för intendentskontoret, en tjänst han innehade fram till sin död 1840. Som helhet betraktad är Engels arkitektoniska produktion i Finland ovanligt omfattande och, liksom hans verksamhet såväl i Berlin som i Reval, ger den prov på en exceptionell arbetsförmåga och samtidigt på en speciell lätthet att utföra planeringsarbeten. Han var dessutom ytterst skicklig i att teckna och lavera.


 

Senatstorget i Helsingfors ger prov på många av de egenskaper som präglade Engels arkitektur: han behärskade suveränt den klassiska arkitekturens teori. I hans byggnadskonst förenas många europeiska arkitektoniska traditioner och den präglas av ett utomordentligt gott sinne för proportioner. Torget, som skapades i och med stadsplanen 1812, företräder en tradition från Capitolium i Rom. Så omges den rektangulära platsen av två byggnader med symmetriska fasader – Senatshuset (1818) och universitetets huvudbyggnad (1828). Torgets fond bildas av Nikolaikyrkan, i dag Helsingfors domkyrka (1818), som reser sig över de två nyssnämnda byggnaderna. Nedanför kyrkan, där den mäktiga fritrappan numera finns, låg ursprungligen högvakten (1818).


 

Stilmässigt återspeglar hela Senats­torget den petersburgska empiren, som i sin tur var en variant av den i Europa­ förhärskande palladianismen. Engel ägde också ett exemplar av Andrea Palladios inflytelserika bok I Quattro Libri dell’architettura och använde den flitigt som inspirationskälla. Engel behärskade suveränt bruket av de klassiska kolonnordningarna, och han använde dem renlärigt i enlighet med de regler som börjat utkristallisera sig redan under antiken. Till bruket av ordningarna hörde motivens inbördes hierarki, på så sätt att en kolonn ansågs ”värdigare” än en pilaster och en tempelgavel förmer än en vanlig risalit. Dessutom kunde hierarkin användas till att återge en inbördes rangordning mellan rummen bakom fasaden. Så befinner sig Kejserliga senatens plenisal bakom tempelgaveln på Senatshusets fasad, och med varierande fönsteromfattningar för de olika våningarna antyds att senatens viktigaste sessionssalar finns på andra våningen.


 

Också valet av kolonnordning kunde antyda byggnadens funktion. Högvakten påminde som byggnadstyp om en grekisk stoa eller kolonnad. Dess kolonnordning var dorisk, i den klassicerande traditionen ofta använd för militära byggnader. För senatens fasad nyttjade Engel däremot den korintiska ordningen, som enligt det rådande synsättet ansågs vara maktens symbol. Den joniska ordningen slutligen betecknade i sin tur antingen bostads­arkitektur eller vetenskap och konst. Den här principen förverkligas i generalguvernörens residens, i det gamla rådhuset vid torgets sydsida och i fasaden till univers­itetets huvudbyggnad. Engels förmåga att tillämpa de olika ordningarna återspeglas också i Senatshusets fasad mot Alexanders­gatan.


 

Under renässansen hade också en annan tradition i fråga om variationen mellan ordningarna uppstått. Så skulle i en flervåningsbyggnad de olika ordningarna variera från våning till våning i enlighet med dessas ”symboliska” bärkraft: i bottenvåningen den doriska och där­efter den joniska, korintiska samt en sammansatt ordning. Då Engel indelat Senatshusets gatufasad med den joniska, bostads­arkitekturens och vetenskapens och konst­ens ordning, är förklaringen den att han gestaltade byggnaden som en plastisk helhet. Går man längs Alexandersgatan och ser diagonalt mot Senatshuset, framträder samtidigt dess huvudfasad och gatufasad och också en ”renlärig” sekvens: på en lägre nivå finns den joniska och ovanför den huvudfasadens korintiska ordning.


 

Klassicismens bildtänkande, enligt vilket arkitektoniska former och motiv avbildar något symboliskt, och att man med dessa bilder kan berätta något om byggnadens uppgift, förverkligas i den stora kupol som finns ovanför Senatshusets tempelgavel. Kupolen är ett rent fasadmotiv som inte är synligt från insidan. Tillsammans med huvudfasadens korintiska tempelgavel är den i själva verket en bild av det mest berömda bevarade templet från antikens Rom: Pantheon. Engel ville uppenbarligen visa att det här var fråga om senatens förvaltningsbyggnad. På samma sätt som det romerska imperiet styrdes av kejsaren, och Pantheon var en av kejsar­dömets symboler, styrdes storfursten­dömet Finland av senaten, som lydde under den ryske kejsaren.


 

I de byggnader av Engel som omger Senatstorget återspeglas europeiska traditioner också i grundstrukturerna hos de olika typerna av byggnader. Domkyrkan i Helsingfors – en korskyrka som domineras av en kupol och ett mittorn – representerar en arkitekturtradition som leder sitt ursprung från Peterskyrkan i Rom. Som direkta förebilder hade Engel tvilling­kyrkorna på Gendarmenplatz i hemstaden Berlin. Baskonstruktionen för Senatshuset härrör i sin tur från den arkitekturtradition från 1660-talet som Claude Perraults utvidgning av Louvren i Paris gav upphov till. Senatstorget med dess byggnader bildar således en unik syntes av högst varierande traditioner, av vilka Engel skapat en harmonisk och vacker helhet.


 

Ett annat exempel på förhållandet mellan motiv och innehåll utgör universitetsbiblioteket i Helsingfors (1836). Det avviker från samtida biblioteksbyggnader såväl i fråga om grundplan som rumsstruktur, men så skall det också ses som en tillämpning av vissa romerska teman. Den lilla entrén ger en bild av ett romerskt atrium, i enlighet med Palladios lärobok. De egentliga biblioteksutrymmena bildas däremot av ett rum som täcks av ett stort, tvärgående tunnvalv och kantas av kolonnad­er. Det i sin tur omges av längsgående, mindre salar av samma form. Den här grundplanen och rumsstrukturen hade Engel lånat från Diocletianus termer i Rom. Dem hade han lärt känna genom Palladios uppmätningsritningar, vilka publicerats 1770. Då fanns ännu inga arkeo­logiska beskrivningar av antikens bibliotek, men så mycket visste man, att det i termerna funnits såväl konstsamlingar som bibliotek. Engel skapade sålunda en association till ett antikt bibliotek med hjälp av termernas rumsstruktur.


 

Engels påverkan märks i många andra byggnader i Helsingfors. Han planerade verkligen en helt ny huvudstad, och betonade också ofta i sina brev hur privi­legierad han var. Den militära arkitekturen svarade för en väsentlig del vid återuppbyggnaden, vilket följande byggnader påminner om: Skatuddens marinkaserner (1816), ett resultat av en brokig byggnadshistoria; den nuvarande Gardeskasernen (1818); överinspektörens för finska militärens hus, sedermera statsrådets festvåning (1820) och Kantonistskolans huvudbyggnad (1820), sedermera Gamla klinikum vid Unionsgatan 38.


 

Helsingfors stadshus uppfördes ursprungligen som stadens societetshus (1828). Privathus som Engel ritade och som bevarats är kommerserådet Heidenstrauchs hus, i dag presidentens slott (1817), Sundmanska huset vid Södra kajen 10 (1817) och Cavonius hus vid Norra Esplanaden 21 (1819). Som chef för intendentskontoret kom Engel att sköta många andra uppgifter. Han förutsattes planera de mest varierande offentliga byggnader: länsstyrelser, rådhus, skolbyggnader, sjukhus, fängelser, tullhus, fyrar och lotsstationer, kyrkor och stadsplaner. Särskilt anmärkningsvärt är ett förslag till en stor arbets- och korrektionsinrättning (1823), som likväl inte uppfördes. Med det visar Engel å ena sidan sin förmåga att sätta sig in i helt nya problem och å andra sidan skicklighet att förvandla svåra och stora rumsprogram till fungerande planlösningar. Han gjorde ritningar också till herrgårdar och gravkapell.


 

Intendentskontoret svarade för övervakningen av det offentliga byggandet i landet och var vid behov skyldigt att utarbeta planer; verksamheten var på 1820-­talet och under de därpå följande årtiondena livlig. På kontoret färdigställdes årligen tiotals ritningar till offentliga byggnader av olika slag, och det har diskuterats i vilken mån alla dessa kan tillskrivas Engel personligen. Den forskargrupp som svarade för den stora Engelutställningen 1990 kom fram till att hans insats i egenskap av chef för intendentskontoret var så central att det faktiskt är befogat att betrakta ritningarna som hans verk, om än ämbetsverkets övriga personal på olika sätt bidragit till deras tillkomst.


 

Engels stora insats låg däri, att han försökte ge de olika kategorierna av offentliga byggnader en egen arkitektonisk identitet. Utvecklingen i fråga om offentliga byggnader hade nämligen kännetecknats av att planerarna i stor utsträckning börjat följa de normer för grundplaner som tillämpades inom bostadsarkitekturen. Redan på Charles Bassis tid, men i allt högre grad på Engels, började man göra grundplaner som utgick från byggnadens funktion. Då Engel sålunda planerade länsstyrelsens hus i Tavastehus (1836), betraktade han det som ett slags prototyp för kommande länsstyrelsebyggnader. En liknande strävan efter normering återspeglas i länslasaretten (Tavastehus 1839, S:t Michel 1840).


 

Särskilt normbildande blev den stadsplan som gjordes för Åbo efter branden 1828. Med den etablerades ett antal principer som syftade till att förebygga stora bränder. Dit hörde att gatorna skulle vara minst 30 alnar (ca 18 meter) breda; att staden delades i brandområden av esplanader; att kvarteren försågs med trädbeväxta brandgator samt att flervåningshus av trä förbjöds. Dessa principer följdes i alla stadsplaner som senare gjordes upp under Engels överinseende: Tammerfors (1830), Tavastehus (1831), Borgå (1832), ­Jyväskylä (1833) och S:t Michel (1837).


 

De folkliga byggmästare som bidragit till att forma den finska träkyrkans arki­tektur hade skapat en stark tradition och ett antal rätt normerande typer. Fler­talet av dem blev gällande på Bassis och Engels tid, även om man i fråga om fasader och rumsstruktur följde ett modernt formspråk. På Engels tid gjordes vid intendentskontoret ritningar till 51 kyrkor och 33 klockstaplar, därtill omkring tio större utkast till kyrkorenoveringar. Korskyrkan med sin stora mittkupol och sitt mittorn blev allt vanligare som typ. Dessutom tillkom på Engels tid några moderna lösningar. Kyrkan i Nokia (1835) är exempelvis en rundkyrka inspirerad av Pantheon i Rom, medan kyrkan i Fredrikshamn (1838) är en imitation av ett grekiskt tempel.


 

Engel var den förste internationellt kände arkitekt som var verksam i Finland. Att han därtill gavs sådan frihet att utforma landets nya huvudstad gör det närmast självklart att hans främsta arbeten utgör kärnan i landets arkitektoniska tradition.


 

Henrik Lilius


 

Carl Ludwig Engel, född 3.7.1778 i Berlin, död 14.5.1840 i Helsingfors. Föräldrar murarmästaren Johann Philipp Engel och Hedwig Güntherberg. Gift 1816 med Charlotte Barth.


 

VERK. Se förteckning i Carl Ludwig Engel 1778−­1840. Red. H. Lilius & V. Kunnas (utställningskatalog 1990).


 

PRODUKTION. Anleitung zum Bau des Russischen Stubenofens ... Ein wichtiger Beitrag zur Holzsparkunst. Berlin (1821); Bemerkungen über einige Unvollkommenheiten der gewöhnlichen Dachverbände (m.fl. artiklar). Journal für die Baukunst 2. Berlin (1830); Richtige Anweisung zur Heitzung der Gebäude mit erwärmter Luft. Berlin (1830); Einrichtung der Ramm-Maschinen, um unter allen Umständen den Aufsetzer zu vermeiden (m.fl. artiklar). Journal für die Baukunst 6. Berlin (1833); Dächer mit Papier bedeckt (m.fl. artiklar). Journal für die Baukunst 7. Berlin (1834); Über das Bedecken der Dächer mit Eisenblech. Journal für die Baukunst 8. Berlin (1834); Bemerkungen über die Art in Petersburg zu bauen. und über die Beschaffenheit der Baumaterialien. C. L. Engels manuskript i Museiverkets byggnadshistoriska avdelnings arkiv 1982; Kirjeet – Brev – Briefe. Entisaikain Helsinki XII (1989).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Carl Ludwig Engel. Ausstellung in Berlin im Oktober 1970. Berlin (1970); Carl Ludwig Engel 1778−1840. Näyttely Hel­singin tuomiokirkon kryptassa 7.8.–14.9.1990 (1990); C. J. Gardberg, Empiren. Konsten i Finland (1978); A. Halila, Suomen rakennushallinto 1811−1961 (1967); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-­Universitetet 1808−1917 (1990); R. Knapas, Eastern and Western Neoclassicism in Finland. Journal of the Society of Achitectural Historians 38 (1979); H. Koskinen, Eckerön tulli-­ ja posti­talon suunnitteluvaiheet ja rakentaminen. Muistomerkki. Kirjoituksia Antero Sinisalolle (1987); H. Lilius, The Greek revival in Finnish archi­tecture around 1800. The Finnish Institute at Athens. Inaugural Lectures 21–22 May 1985. Red M. Kaimio (1986); H. Lilius, Greek, Roman or Medieval? The Choice of Style in Finnish Architecture 1780−1830. Icon to Cartoon. A Tribute to Sixten Ringbom (1995); H. Lilius, Carl Ludwig Engels stadsplan för Åbo. Åbo Stads Historiska Museums årsskrift 32–33 (1968−1969); H. Lilius, Stortorgets i Helsingfors norra fasad. Finskt Museum 1971; H. Lilius, Esplanadi 1800-luvulla (1984); H. Lilius, Arkitekturikonografiska problem i finsk ny­classicism. Konsthistoriska studier 7 (1984); V. Lukkarinen, Niinsanottujen Engel-kirkkojen probleema. Suomen Museo 1987; I. Lounatvuori, Pietarin teatterit ja C. L. Engel. Muistomerkki. Kirjoituksia Antero Sinisalolle (1987); M. Muthreich, Helsingin keisarillinen palatsi vuosina 1811−1837. Helsingfors-Samfundets årsbok 1968; E. Nervander, Till Carl Ludwig Engels minne. Finsk Tidskrift 1882; R. Pakarinen & J. Virtanen, Nikolainkirkon kortteli (1992); L. Pettersson, Engelin kirjastorakennus. Bibliotheca renovata (1957); V. I. Piljavski & N. E. Wickberg, C. L. Engelin piirustukset tutkimuksen kohteena. Arkkitehti 4/1978; K. Pöykkö, Carl Ludwig Engel 1778−1840. Huvudstadens arkitekt (1990); S. Ringbom, Intendentskontoret och Åbo Domkyrka efter branden 1827 (1977); J. Sinisalo, Katajannokan kasarmin suunnittelu ja rakentaminen 1816−1838. Suomen Museo 1980; J. Sinisalo, Arkkitehtien ammattikirjallisuus Suomen rakennushallinnon piirissä erityisesti intendentinkonttorin aikakaudella (1810−1865) (2006); J. Sinisalo & E. Mäkiö, Aine ja ideaali. Havaintoja pylväiden rakentamisesta uusklassisismin Helsingissä. Muisto­merkki. Rrakennetun historian ulottuvuuksia (1999); H. Üprus, Carl Ludwig Engel Tallinnas. Töid kunstiteaduse ja –kriitika alalt III. Tallinn (1980); N. E. Wickberg, Senatstorget. Rungsted Kyst (1981); Yliopiston Helsinki. University Architecture in Helsinki (1989).


 

BILDKÄLLA. Engel, Carl Ludvig. Oljemålning (detalj): Johan Erik Lindh. Museiverket.