Adelaïde Ehrnrooth insåg tidigare än mången annan att ett fullt erkännande av kvinnors myndighet var en förutsättning för individuell och social rättvisa. Ehrnrooth tillhörde en gammal krigarsläkt, men själv kämpade hon inte med svärdet utan med pennan, och i tidningspressen snarare än på slagfältet. I mer än fyra decennier stred hon för kvinnors rättigheter. Det viktigaste framsteget, fick hon dock aldrig uppleva: kvinnornas politiska rösträtt infördes först halvtannat år efter hennes död. Adelaïde Ehrnrooths omfattande skönlitterära produktion fick ett gott mottagande både av kritiker och allmänhet.
Adelaïde Ehrnrooth föddes som det åttonde av generalmajor Gustaf Adolf Ehrnrooths och Johanna Christina von Platens sexton barn, av vilka endast hälften nådde vuxen ålder. Adelaïde växte upp på Sesta herrgård i Nastola socken i Tavastland. För familjens fyra gossar var studier efter avslutad hemundervisning en självklarhet. Annorlunda var det för de fyra flickornas del. Den begåvade och vetgiriga Adelaïde – som kallades Adèle och Aija i familjekretsen – fick då och då följa med brödernas undervisning, och bevistade en tid friherrinnan von Rosens flickpension i Helsingfors. Som nittonåring företog hon tillsammans med sin syster och svåger en flera månader lång bildningsresa i Europa.
Tre år efter resan dog general Ehrnrooth, och under de följande tjugo åren skötte änkan tillsammans med döttrarna och inspektorn den stora herrgården. Vintertid besökte Sestaborna ofta släkten, som bodde på Gammelgård i Lampis (Lammi), på Tervik i Pernå samt i Fredrikshamn och Borgå. Med dessa besök förknippas en kärlekssaga, som enligt den hyllningsdikt som Adelaïde Ehrnrooths ungdomsväninna Alexandra Edelfelt tillägnade henne på 70-årsdagen slutade i ”förståndigt tal och råd”.
Nästan fyrtio år gammal fann Adelaïde Ehrnrooth sin livsuppgift: hon blev författare och kvinnosakskvinna. I Finlands Allmänna Tidning började 1863 följetongen ”Familjen Wärnsköld” publiceras utan att något nämndes om författaren, och till julen utkom den lilla diktboken Sagor och Minnen af A-ï-a. De följande åren och årtiondena publicerade också Helsingfors Dagblad, Hufvudstadsbladet och Morgonbladet hennes följetonger, som utspelades i de högre samhällsskikten. Konversationen i dessa stycken är konstnärligt fullödig; de intressantaste manliga gestalterna intresserar sig för kvinnosaken och de kvinnliga är unga, självständiga och intresserade av naturvetenskap. Senare gavs många av dessa följetonger ut i bokform.
Med stor flit skrev Adelaïde Ehrnrooth dikter och romaner, reseskildringar, skådespel och kritik samt polemik i aktuella ämnen, i dagstidningar, månadspublikationer, jultidningar och kalendrar. Som ekonomiskt oberoende donerade hon ofta sina skribent- och föredragsarvoden till välgörenhet eller till någondera av de två fonder hon hade grundat: Rosina Heikels stipendiefond (1874) och Hanna Ingmans fond för blinda (1896).
Vid mitten av 1860-talet flyttade generalskan Johanna Christina Ehrnrooth med sina döttrar till Helsingfors. Vid 1863 års lantdag hade flera reformförslag rörande kvinnans ställning varit på dagordningen, och man hade bland annat godkänt propositionen om ogifta kvinnors myndighet vid 25 års ålder. Adelaïde Ehrnrooth blev 1869 sekreterare i Helsingfors fruntimmersförening, som verkade för att lindra fattigdom och misär. Detta uppdrag vidgade hennes synkrets och skolade henne i samhälleligt föreningsarbete. Den brittiske filosofen John Stuart Mills bok The Subjection of Women (1869, Qvinnans underordnade ställning, samma år) blev också i Finland en grundläggande skrift för den organiserade kvinnosaksrörelsen. För Adelaïde Ehrnrooth var boken inspirerande, och hon skrev genast ett långt referat av den i Helsingfors Dagblad. Mills tankar gav henne under de följande åren mod att skriva mer direkt och tydligare än förut, om hur kvinnans underordnade ställning stred emot förnuft, rätt och människovärde.
Med sin framtoning trotsade Adelaïde Ehrnrooth alla hånfulla karikatyrer och nedsättande öknamn som ”gammalpiga” och ”emanciperad blåstrumpa”, och uttalade högt det som många andra, män såväl som kvinnor, tänkte. Enligt egen utsago var hon en kvinnosakens Sven Dufva: hon åtlydde inte det heliga bud enligt vilket kvinnan skulle tiga i församlingen. Vissa tilldragelser i samtiden kan ha stärkt hennes mod: Marie Tschetschulin avlade studentexamen 1870 och Rosina Heikel medicine kandidatexamen 1873, samma år som Akademin för kvinnobildning öppnades i Helsingfors och Lärosalen för fruntimmer i Åbo.
En följd av Adelaïde Ehrnrooths banbrytande insats var Finlands första kvinnosaksorganisation, den 1884 grundade Finsk kvinnoförening, vilken som sitt mål uppsatte mäns och kvinnors jämställdhet såväl i hemmet som i samhället. Då föreningen vid årsskiftet 1891–1892 uteslöt ”rebeller” från sina led, lämnade Ehrnrooth frivilligt medlemskapet och var med om att bilda den nya, mer frisinnade organisationen Kvinnosaksförbundet Unionen.
Härmed inleddes Adelaïde Ehrnrooths mest aktiva period. Hon deltog i föreningens livliga diskussioner och skrev i dess språkrör Nutid, vars redaktör hon var 1898–1899. Hon reste utomlands, deltog i kvinnosakskongresser, knöt och upprätthöll vänskapsband med utländska meningsfränder. Ehrnrooths sista artikel, där hon bl.a. polemiserade mot hundraårsjubileet av Code Napoléon, det stora franska civillagverket, publicerades 1905 i januarinumret av Nutid. I samma nummer meddelades att Adelaïde Ehrnrooth avlidit strax före sin 79-årsdag.
Venla Sainio
Lovisa Adelaïde Ehrnrooth, pseudonym A-ï-a, född 17.1.1826 i Nastola, död 13.1.1905 i Helsingfors. Föräldrar generalmajoren Gustaf Adolf Ehrnrooth och Johanna Christina von Platen.
PRODUKTION. Älskare och bandit. Komedi med sång (1862); Sagor och minnen af A-ï-a (1863); Julklapp för barn. Berättelser och sagor af A-ï-a (1865); Bilder ur familjekretsarna i Finland af A-ï-a. Familjen Wärnsköld (1866); Gråsparfven. Nytt och gammalt på vers och prosa (1868); Dagmar. En hvardagshistoria (1870); Tiden går och vi med den (1878); Hvardagslivets skuggor och dagrar (1881); I dagens intressanta samhällsfrågor, röst från en icke röstberättigad (1882); Två finskors lustvandringar i Europa och Afrika åren 1876–77 och 1884 (1886); Bland fattiga och rika (1887); Två finskors lustvandringar II. Resor i Orienten (1890); Höstskörd. Reseminnen och novelletter (1895). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Adelaïde Ehrnrooths samling. Mimmi Hovings samling, Svenska litteratursällskapet i Finland; Mimmi Ambrosianis (f. Hoving) samling, Åbo Akademis bibliotek. M. Alfthan, Sju årtionden med Unioni Naisasialiitto Suomessa r.y./ Unionen kvinnosaksförbund i Finland r.f. (1965); P. Forssell, Från skrivande damer till yrkesförfattarinnor. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); T. Tuulio, Fredrikan Suomi. Esseitä viime vuosisadan naisista (1979); H. Westermarck, Adelaïde Ehrnrooth. Kvinnospår i finländskt kulturliv (1928).
BILDKÄLLA. Ehrnrooth, Adelaïde. Museiverket.