STEINHEIL, Fabian


(1762–1831)


Generalguvernör, greve


Greve Fabian Steinheils tid som general­guvernör i Finland i det nyligen upprättade storfurstendömet var betydelsefull för stabiliseringen av landets administration. Under hans ledning fastslog senaten i Finland i huvudsak de administrativa former som den sedan skulle tillämpa under nästan hela storfurstendömets tid. För de högsta ämbetsmännen i Finland var han en lämplig person, dels tack vare sin försonliga natur, dels därför att det för honom som balttysk var lätt att förstå och godta Finlands särställning inom det ryska kejsardömet.


 

Fabian Steinheil, född i Hapsal i Estland, riktade tidigt in sig på den militära banan. Han deltog i kriget mellan Sverige och Ryssland 1788–1790 och befordrades till överstelöjtnant. Efter kriget ägnade han sig åt topografiska uppdrag. Han ledde befästningsarbeten, kartlade Gamla Finland och ledde 1793–1795 förbättrandet av fästningarna i Fredrikshamn, Davidstad och Villmanstrand. Under dessa år blev Steinheil bekant med största delen av ämbetsmännen i guvernementets förvaltning, som han senare som generalguvernör utnämnde till tjänster vid sitt kansli.


 

Steinheil kunde dock inte undgå att bidra till de ryska insatserna när Napoleon­krigen hemsökte den europeiska kontinenten. Sedan han utmärkt sig i Ostpreussen i striderna mot fransmännen befordrades han 1807 till generallöjtnant. Under finska kriget 1808–1809 förde han befäl över den infanteristyrka och den marinavdelning som sändes till Åland, och i början av 1810 utnämndes han till generalguvernör i Finland och till överbefälhavare över de ryska styrkorna där. Från september 1812 till våren 1813 deltog Steinheil igen i striderna mot Napoleon i Mellaneuropa.


 

Under de två första åren av Steinheils tid som generalguvernör stabiliserades förvaltningen i Finland. Rege­ringskonseljen, från 1816 senaten, intog sin dominerande ställning inom centralförvaltningen i Finland. Den svenskkunnige Steinheils relationer till regeringskonseljen/senaten var bättre än hans efterträdares, som inte behärskade svenska. Han deltog regelbundet i plenum samt i ekonomiedepartementets sammanträden trots att han enligt reglementet i allmänhet inte var ordförande. Vid de kollegiala röstningsförfarandena röstade generalguvernören som den sista, som om han varit den äldsta medlemmen, varvid han i allmänhet röstade med majoriteten. Även oenigheterna löstes i allmänhet på ett smidigt sätt.


 

Däremot var Steinheils relationer med kommittén för finska ärenden mer bekymmersamma. Generalguvernören, som var mån om sin prestige, förstod inte vad denna kommitté skulle tjäna till och ansåg rentav att den störde hans egen verksamhet. Gustaf Mauritz Armfelt, som ledde kommittén, uppskattade för sin del inte regeringskonseljen, som enligt hans mening inte förmådde genomföra reformer utan tvärtom bromsade upp dem. General­guvernören tvingades sålunda försvara regeringskonseljen mot kommittén, och några gånger anhöll han i vredesmod om avsked, då kommittén förbigått honom och senaten i sitt beslutsfattande. Situationen förbättrades aldrig, Armfelt önskade inte heller ersätta Steinheil med någon mindre välvillig person. Spänningen herrarna emellan lättade dock efter att de träffats ett antal gånger före Armfelts död 1813.


 

Armfelts efterträdare i kommittén för finska ärenden, statssekreterare Robert Henrik Rehbinder, delade dennes uppfattning om Steinheil: ”Han är en nolla, men vi är skyldiga denna nolla uppmärksamhet för att inte få någon värre.” Enligt Rehbinder var Steinheils ställning vid hovet i S:t Petersburg inte stark, men på grund av ovannämnda skäl ville man hålla honom kvar i ämbetet. Ur regeringskonseljens synvinkel var Steinheil inte nödvändigtvis en ”nolla”, för han kom tämligen ofta med egna förslag, höll långa anföranden och gav muntligen olika tilläggsdirektiv eller förklaringar. Han var klart intresserad av att utveckla storfurstendömet och betonade bland annat betydelsen av den spirande gruvindustrin i Finland.


 

För skötseln av civila ärenden var det mer problematiskt att man inte kunde lita på alla Steinheils löften och åsikter. Orsaken till detta var dels hans viljestarka hustru Natalia Steinheil, dels chefen för generalguvernörens kansli H. R. Elfving, vilkas inflytande över Steinheil var betydande. Elfving, som tidigare varit chef för militärguvernörens kansli i Viborg, hörde till de av Steinheil utnämnda forna ämbetsmännen i Viborgs län. Allmänt taget karaktäriserades Steinheil som en ”ängel”, vars enda fel var att han för lätt påverkades av andra. Han åtnjöt sålunda inte någon större auktoritet bland de ledande ämbetsmännen i Finland. Carl Johan Walleen formulerade 1812 denna tanke sålunda: ”Generalguvernörens makt må ej nämnas, ty i verkligheten existerar den inte.”


 

Frågan om att flytta huvudstaden från Åbo till Helsingfors 1812 förorsakade en kontrovers såväl mellan regeringskonseljen och kommittén för finska ärenden som inom själva regeringskonseljen. Beslutet var misshagligt för Steinheil, som trivdes bra i Åbo. Å andra sidan insåg han att flyttningen var politiskt nödvändig. I praktiken flyttade man först 1819 till Helsingfors.


 

Under Rehbinders tid lade sig kommittén för finska ärenden alltmer i ärenden som rörde generalguvernörens och regeringskonseljens förvaltningsområde. Rehbinder försvarade inblandningen i frågan om resurser till byggenskapen i Helsingfors genom att konstatera att ”general­guvernören har aldrig kunnat betänka sig men däremot nog föreslå det ena och det andra. Om han hade fått bestämma skulle vi inom kort hamna i konkurs.” Allt oftare ändrade, avslog eller remitterade kommittén generalguvernörens framställningar. Den rådande uppfattningen om generalguvernören inom en del ämbetsverk och bland ämbetsmän i Finland framgår av att dessa ofta avvek från den fastslagna tjänste­vägen och förbigick generalguvernören genom att sända sina skrivelser direkt till kommittén för finska ärenden. Från 1817 reagerade Steinheil på situationen genom upprepade avskedsansökningar, men dessa bifölls inte. Om utnämningar till senaten förhandlade kommittén och generalguvernören emellertid tillsammans och synbarligen utan tvister.


 

I början av 1819 hade senaten förlorat greppet om beslutsfattandet, och även Steinheil fäste uppmärksamhet vid dess ineffektiva arbetssätt. Då senaten på hösten samma år flyttade till Helsingfors var det dags för en administrativ reform. I väntan på lantdagskallelse ansåg kommittén för finska ärenden emellertid att det inte var nödvändigt att föredra en reformproposition för kejsaren. Beslutet uppsköts till februari 1820, då senatens ekonomiedepartement tillfälligt delades itu och till extra medlemmar kallades kommitténs förtroendemän Carl Erik Mannerheim, Johan Albrecht Ehrenström och Carl Johan Walleen. Reformen kompletterades 1822, då bägge departementen fick sina vice ordföranden, troligen på förslag av Steinheil.


 

Steinheils förhållande till Rehbinder var i början av 1820-talet gott, sedan Steinheil godtagit dennes ställning som den egentlige handläggaren av frågor rörande Finland. Generalguvernören godtog också den roll som kommittén åtagit sig som den inofficiella handläggaren av relationerna mellan Finland och Ryssland. Trots det irriterade Steinheils brister finländarna, i synnerhet Walleen och Rehbinder, som redan 1821 med kejsaren diskuterade möjligheten att utse någon annan person till generalguvernör.


 

Då Steinheil hösten 1823 förnyade sin avskedsansökan blev den godtagen. Han skötte dock ämbetet till våren 1824, då han överlät det till sin efterträdare Arsenij Andrejevitj Zakrewskij. Efter sitt avsked ägnade sig Steinheil åt mineralogiska under­sökningar och åt målningar och teckningar i Saarela samt på Mejlans gård, som han köpt 1823.


 

Kristiina Kalleinen


 

Fabian Gotthard Steinheil, född 14.10.1762 i Hapsal i Estland, död 7.3.1831 på Mejlans gård i Helsingfors. Föräldrar friherre Friedrich Jacob Steinheil och Christina Wilhelmine von Tiesenhausen. Gift 1793 med Nathalia von Engelhardt.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. von Bonsdorff, Statsmän och dignitärer (1921); J. R. Danielson-Kalmari, Suomen valtio- ja yhteiskuntaelämä 18:nnellä ja 19:nnellä vuosisadalla I−VI (1920−1928); O. Jussila, Kenraalikuvernööri, ministerivaltiosihteeri ja senaatti. Suomen hallintohistoria 1809−1996 (1996); K. Korhonen, Suomen asiain komitea (1963); M. Sjöblom, Suomen kenraalikuvernementin kanslia. Hallintohistoriallisisa tutkimuksia VII (1993).


 

BILDKÄLLA. Steinheil, Fabian. Oljemålning (detalj): G. Dave. K. K. Meinander: Porträtt i Finland, före 1840-talet (1931).