LOHRMANN, Ernst Bernhard


(1803–1870)


Arkitekt, överdirektör för Överstyrelsen för allmänna byggnaderna


Den tyske arkitekten Ernst Bernhard Lohrmann var 1841–1867 chef för den statliga byggnadsförvaltningen i Finland. Under perioden närmast efter C. L. Engel var han en av de ledande byggnadsplanerarna och på 1840-talet var han den enda arkitekten i landet som innehade en utbildning som helt motsvarande arbetsuppgifterna. I syfte att stärka arkitekternas ställning i Finland verkade Lohrmann aktivt för utbildningen av en inhemsk arkitektkår.

 

Ernst Bernhard Lohrmann utnämndes 1841 till chef för intendentskontoret, som efterträdare till Carl Ludwig Engel. Utnämningen avslutade den särskilda beredning av ärendet som man gripit sig an i S:t Petersburg strax efter Engels frånfälle året innan. Enligt kejsarens uttryckliga önskan hade man sökt en ny intendent inom den preussiska arkitektkåren. Det ryska sändebudet i Berlin, Peter von Meyendorff, hade hand om ärendet. Då Lohrmann samtyckte till att bli chef för intendentskontoret innebar det en garanti för en fortsatt ledning på hög arkitektnivå i landet.


 

Lohrmann föddes 1803 i en godsägar­familj i Übelgonne nära Paderborn i Westfalen. Efter att 1821 ha avlagt studentexamen studerade han först filosofi och kameralistik vid universitetet i Göttingen och från 1823 vid universitetet i Berlin. Rätt snart koncentrerade han sig likväl på studier vid Bauakademie, den berömda arkitekturakademin i Berlin. År 1827 avlade han lantmätarexamen, vilken gav honom behörighet som s.k. byggnadskonduktör. Sin tjänstemannabana inledde han vid byggnadsstyrelsen i Preussen men studerade sedan vidare.


 

År 1836 avlade han examen som arkitekt och civilingenjör, vilket gjorde honom kompetent för tjänsten som inspektör för land- och vattenbyggnader. Fram till dess han flyttade till Finland planerade och fullbordade Lohrmann ett omfattande nybyggnadsprogram för direktionen för Berlins sjukhusinrättningar. Till hans övriga arbeten i Berlin hör den bevarade huvudbyggnaden för veterinärmedicinska skolan (1840) vid Luisenstrasse, ett representativt exempel på den så kallade Schinkelska klassicistiska arkitekturskolan, och en hängbro i Tiergarten.


 

Lohrmanns ankomst till Finland medförde en stilbrytning i arkitekturen. Engels epok, vars arkitektverksamhet hade präglats av den palladianska nyklassicismen, var nu förbi. De moderna strömningar inom byggnadskonsten som Lohrmann förmedlade utvidgade urvalet av tidsenliga arkitekturstilar i Finland. De arkitekturhistoriskt intressantaste resultaten av Lohrmanns produktion tillkom under det första skedet av hans tid i Finland.


 

Befattningen som chef för intendentskontoret innebar en roll som storfurstendömets ledande arkitekt och sakkunnig inom statsförvaltningen. Denna roll betonades 1841, då ett nära samarbete inleddes med L. G. von Haartman, viceordförande i senatens ekonomiedepartement. Sam­arbetet gällde utvidgningen av Senatshuset och Nikolaikyrkan i Helsingfors. Gardeskasernens byggnadskomplex var ett annat av de projekt som C. L. Engel påbörjat och som Lohrmann nu fick i uppdrag att slutföra.


 

Till Lohrmanns viktigaste planeringsarbeten i Helsingfors på 1840-talet hörde den så kallade Nya kliniken vid Unionsgatan. Den tillförde den centrala stadsbilden drag av den samtida klassicistiska arkitekturen i Berlin. Prokurator C. J. Walleens Villa Hagasund (sedermera Helsingfors stadsmuseum) och assessor F. J. Rabbes villa Kalliolinna i Brunnsparken företräder till stil och byggnadstyp tidsenliga, kontinentala lösningar.


 

Intendentens verksamhet omfattade hela landet och stilförnyelsen märktes också snart utanför Helsingfors. Inom kyrkoarkitekturen syntes Lohrmanns nydanande grepp i rundbågsstil och i hans nygotik. Träkyrkan i Kerimäki och stenkyrkan i Ylistaro, som ritades på 1840-talet, hör till intendentskontorets mest imponerande kyrkoprojekt under Lohrmanns tidiga år som chef. Den nya kyrkan i Hattula, som Lohrmann projekterade 1851, var en av de första nygotiska helgedomar som uppfördes i rödtegel. I Helsingfors representeras Lohrmanns kyrkliga tegelgotik av den katolska S:t Henrikskyrkan, från senare hälften av 1850-talet.


 

Kyrkobyggnaderna hörde ännu under Lohrmanns tid som chef till intendentskontorets viktigaste planeringsuppdrag. Lohrmann gjorde ritningar till 64 nya kyrkor och klockstaplar. Därutöver hade han enligt egen utsago fullbordat mer än tvåhundra övriga byggnadsprojekt och ritat prästgårdar, skolor, guvernörs­residens, rådhus, militära byggnader, posthus, byggnader för tull- och lotsverket,­ fyrar och båkar, spannmålsmagasin, sjukhus samt korrektionsinrättningar och fängelser. Till de sistnämnda hörde fängelsekomplexet på Kakolabacken i Åbo.


 

I utvecklandet av byggnadsförvaltningen bevakade Lohrmann noggrant sin yrkes­kårs intressen. Länebyggnadskontoren som inrättades 1848 kom märkbart att förbättra övervakningen av den offentliga byggnadsverksamheten i regionerna. Det var till stor del Lohrmanns förtjänst att moderniseringens direkta och indirekta inverkan på arkitekturen i landet blev påtaglig. Senaten hade gärna använt väg- och vattenbyggnadsstatens ingenjörs­officerare som lokala representanter för intendentskontoret, men Lohrmann ansåg att åliggandena nödvändigt förutsatte arki­tektonisk utbildning. Generalguvernör Alexander Menschikoff, på vars initiativ moderniseringen bereddes, tog parti för Lohrmann och i enlighet med intendentens förslag inrättades särskilda länearkitekttjänster i landet.


 

Då tillgången på inhemska kandidater var knapp besattes tjänsterna också med utlänningar, vars kompetens inte alltid nådde den höga nivå som Lohrmann förutsatte. Å andra sidan förstärktes landets arkitektkår betydligt i och med att svenskarna G. T. Chiewitz och C. A. Setterberg blev länearkitekter i Åbo respektive Vasa. Länearkitekternas verksamhet inom den nya förvaltningen skapade en grund för regional särutveckling som motvikt till centralstyrningen från Helsingfors. Den senare började på Lohrmanns tid också av andra orsaker försvagas, jämfört med Engels epok.


 

Systemet med länearkitekter innebar fler tjänster inom intendentskontoret, vilket i sin tur märkbart ökade studenternas intresse för arkitektyrket. Lohrmann svarade på intresset genom att kännbart utöka antalet elevplatser vid intendentskontoret. På hans tid inledde mången blivande arkitekt sin bana under honom. De mest begåvade bland dem – Carl Albert Edelfelt, Axel Hampus Dalström och Ludvig Isak Lindqvist – kom i tur och ordning att leda ämbetsverket. Dess utbildning av elever kunde inte kompensera avsaknaden av en egentlig läroanstalt för arkitekter i Finland, speciellt inte den teoretiska sidan av yrkesstudierna. Å andra sidan kompletterade de utländska studieresorna, som blev vanligare under 1850-talet, de inhemska utbildningsmöjligheterna. Då Lohrmann under senare hälften av 1850-talet började kräva att sökandena till intendentskontorets tjänster skulle vara infödda finländare, var det ett sätt att favorisera de egna eleverna och skydda dem från tävlan särskilt med de välutbildade rikssvenska arkitekterna.


 

Intendentskontoret var under närmare tjugo år beläget i Lohrmanns eget hus vid Bulevarden i Helsingfors. I de förhyrda kontorsutrymmena verkade för­utom tjänstemännen också eleverna, som tidvis uppgick till närmare tio. Bland dem fanns magister Nestor Tallgren, som övergett skaldekonsten för byggnadskonsten; Z. Topelius svåger, L. I. Lindqvist; den blivande konstnären Werner Holmberg och kommerserådssonen Constantin Kiseleff. De berikade Lohrmanns umgängeskrets, som för övrigt närmast bestämdes av hans ställning som verkschef.


 

Lohrmann var ledamot av olika byggnadskommittéer och av de kommittéer som utarbetade städernas allmänna byggnadsordning och utredde byggandet av Saima kanal. Under sina första år i landet var Lohrmann med om att grunda Finska konstföreningen. Senare hörde han till de företrädare för tyskarna i Helsingfors som åstadkom Tyska församlingens grundande 1858.


 

År 1865 omorganiserades intendentskontoret till Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Det var resultatet av en lång beredning som på Lohrmanns initiativ påbörjats redan i slutet av 1840-talet. Efter att en kort tid ha tjänstgjort som förste överdirektör för det nya ämbetsverket fick han 1867 avsked med statsråds rang. Han flyttade med sin familj till Sverige, där dottern Olga hade gift sig 1861. Tanken hade varit att den Lohrmannska familjen inom kort skulle återvända till Tyskland, som den upprätthållit täta kontakter med. Men planen förföll då arkitekt Lohrmann dog i Stockholm 1870.


 

Hundratals byggnadsritningar som inte hörde till intendentskontorets tjänste­arkiv hade följt med Lohrmann till Sverige vid flyttningen. Materialet innehöll förutom Lohrmanns egna arbeten rikligt med ritningar av bl.a. Engel. Efter Lohrmanns död föll materialet i Sverige i glömska, tills det 1963 av en händelse kom i dagen på Värmdö i Stockholms skärgård. De bägge upphittarna, Lohrmanns dottersons dotter Gun Åkerfeldt (född Wibom) och hennes make, hovintendent Ivar Åkerfeldt, donerade 1966 denna arkitekturhistoriskt viktiga samling ritningar till finska staten.


 

En av Lohrmanns uppgifter hade varit att svara för att traditionen av högklassig arkitektutövning i Finland upprätthölls efter C. L. Engels död. Länge var han nästan den ende arkitektoniskt sakkunnige i landet. Han var också särdeles yrkeskunnig, även om han som skapande konstnär måhända inte helt kunde mäta sig med sin företrädare, Engel, eller med sin samtida, Chiewitz. En fullständig kartläggning av Lohrmanns produktion har dock inte kommit till stånd och bilden av honom som planerare är delvis outredd. Genom att introducera systemet med länearkitekter och stöda finländare som sökt sig till arkitektbanan bidrog Lohrmann under alla omständigheter till den inhemska professionaliseringen av arkitektyrket.


 

Jarkko Sinisalo


 

Ernst Bernhard Lohrmann, född 30.6.1803 i Übelgonne i Westfalen, död 17.6.1870 i Stockholm. Fader ”Ober-Rentmeister” Lohrmann. Gift omkring 1838 med Caroline Julie Stagge.


 

VERK. Villa Hagasund, Helsingfors (1843); S:t Henriks kyrka, Helsingfors (1856); Myntverket, Helsingfors (1867); Borgå lyceum (1843); Länsfängel­set i S:t Michel (1846); Ylistaro kyrka (1851); Lappfjärds kyrka (1851); Spannmålsmagasinet i Tavastehus (1852); Spannmålsmagasinet i Nyslott (1852); Fängelset Kakola i Åbo (1853); Ruokolax kyrka (1854); Hattula nya kyrka (1857).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Åkerfeldtska samlingen, Museiverkets byggnadshistoriska avdelnings arkiv. R. Pakarinen & J. Virtanen, Nikolainkirkon kortteli (1992); J. Sinisalo, Arkkitehtikunnan muotoutuminen Suomessa. Arkkitehdit ja rakennushallinto 1810−1865. Arkitektens arbete. Finlands arkitektförbund 1892−1992 (1992); J. Sinisalo, ­Rakennushallinnon rekrytointi 1810−1865 (1988).


 

BILDKÄLLA. Lohrmann, Ernst Bernhard. Oljemålning (detalj): Widolfa von Engeström-Ahrenberg, 1905. Foto: P. O. Welin. Museiverket.