HULTIN, Tekla


(1864–1943)


Riksdagsledamot, filosofie doktor, redaktör


Tekla Hultin var banbrytare på flera områden: i den akademiska världen som Finlands första kvinnliga filosofie doktor; i tidningsvärlden som en av de första kvinnliga journalisterna; i politiken som rösträttspionjär och motståndare mot förryskningen. Hon var verksam som aktuarie vid Statistiska centralbyrån och under lång tid ledamot av den ungfinska lantdagsgruppen.

 

Den Hultinska syskonskaran på fem barn växte upp på Rantala gård i Jakimvaara. Fadern Julius Hultin kom från Hovila herrgård i Tohmajärvi, som gått under klubban på exekutiv auktion. Modern Edla Savander var dotter till kronofogden i Jakimvaara och hörde på mödernet till det viborgska borgerskapet med internationella förbindelser, för vilket det var självklart att flickor såväl som pojkar skulle gå i skola. Parets förstfödda, Tekla, en försigkommen ”pojkflicka”, stakade ut skolvägen för sig och sina syskon.


 

Tekla Hultin avlade studentexamen vid finska fortbildningsläroverket i Helsingfors 1886, filosofie kandidatexamen 1891 och magisterexamen den 31 maj 1894. Tidningen Päivälehti rapporterade dagen därpå att många väntat ivrigt och länge på promotionen, men underlät att nämna att tidningens första kvinnliga redaktör, jämte fem andra kvinnor, hörde till de promoverade.


 

Två år senare slutförde Hultin sin avhandling om den äldre bergshanteringen i Finland. Samtidigt med avhandlingsarbetet var hon redaktör vid Päivälehti. Hufvudstadsbladet kunde rapportera om en märklig avhandling. Mindre uppmärksamhet väckte då, att forskaren var den första kvinnliga disputanden vid filosofiska fakulteten, än att opponenten vid disputationen kritiserade Hultins val av språk: avhandlingen var skriven på svenska och inte på folkmajoritetens språk finska. Tekla Hultin blev filosofie doktor den 11 december 1896, som första kvinna i Finland.


 

Tekla Hultin hade blivit ordinarie redaktör vid Päivälehti 1893. Genom detta steg in i journalistikens värld ifrågasattes med en gång hennes lämplighet som presumtiv fostrare. De konservativt sinnade ansåg att studentexamen ledde till att kvinnligheten sattes på spel; den kvinnlighet som de mer frisinnade ansåg att återstod efter examen försvann slutgiltigt då hon blev journalist.


 

Efter sex år som redaktör dristade sig Tekla Hultin till att anta huvudredaktörskapet för tidningen Isänmaan Ystävä, som dock upphörde redan följande år genom beslut av generalguvernör Nikolaj Bobrikov. Då utgivningen av Isänmaan­ Ystävä stoppades blev Hultin allmänt känd och ansågs vara en sann fosterlandsvän. När förvisningarna inleddes väntade hon på sin tur och bad den utvisade Eero Erkko, bosatt i USA, att försöka hitta henne ”en plats på jorden som påminde om Finland”. Hon fick dock ingen förvisningsorder.


 

Hultin sökte sig bort från tidningsvärlden och fick i februari 1899 dispens för sitt kön och därmed rätt att söka tjänsten som andre aktuarie vid Statistiska central­byrån. Efter många om och men utnämndes hon till tjänsten i juli 1901. Förmånerna var betydande, och hennes svåger, apotekaren Nestor Lindström, uppmanade henne att gifta sig (förgäves skulle det visa sig) eftersom hon nu hade ekonomiska förutsättningar. Hultin sökte i början av 1912 återigen dispens för att kunna söka tjänsten som förste aktuarie, vilken hon i praktiken redan skött som vikarie. Denna gång fick hon inte dispens med motiveringen att tjänsten också innefattade representationsuppdrag. Det var uppenbart att man inte ens vågade ge henne en möjlighet att söka denna befattning.


 

Tekla Hultin var en ”erkänd fennoman” redan när hon började vid finska fortbildningsläroverket. Av hennes memoarer framgår att hon också var anhängare av evolutionsteorin. Hon blev en sann åttiotalist som ifrågasatte traditionella auktoriteter. Dessa strömningar påverkade henne ännu mer under det följande årtiondet: genom Päivälehti med sin ungfinskhet, arbetaredelegationen och kvinnosaksförbundet Unionen samt möjligheten att studera i Paris. Framför allt blev hon Leo Mechelins lärjunge, förtrogna och sekreterare, som ofta deltog i den inre kretsens verksamhet.


 

Februarimanifestet 1899 var den första politiska utmaningen för den då 34 år gamla Tekla Hultin. Hon valde det passiva motståndet; från och med nu företrädde hon alltid en så antirysk linje som möjligt, även efter att landet blivit självständigt. Bojkotten av värnpliktslagen blev ett kraftprov för det passiva motståndet. På hösten 1901 bildades ett hemligt råd, Kagalen, vars uppgift var att organisera motståndet. Hemma hos Tekla Hultin bildades året därpå landets första politiska organisation för kvinnor, Kvinnokagalen, som hjälpte den hemliga motståndsorganisationen Kagalen bl.a. att sprida illegalt tryckta tidningar samt att göra Finlands rättskamp känd ute i världen. Kagalen ”begrovs” högtidligt efter storstrejken, men Kvinnokagalen fortsatte ända till 1944. Många som verkade inom den har senare beskrivit tiden som den lyckligaste i deras liv, och Tekla Hultin var inget undantag. Hon anförtrodde sin dagbok att hon inte ens kunnat tänka sig den himmelska saligheten utan Kagalen.


 

Storstrejken tvingade också dem som tidigare varit avogt inställda till politiskt aktiva kvinnor att godta att de deltog i verksamheten. Man måste fördubbla krafterna! Det fanns många drag i storstrejken som fascinerade Tekla Hultin. Där fanns dramatik – liksom senare under 1917 och 1918; aktivitet – som i Kagal- och jägarrörelsen; oroligheter – som på ryskt håll i revolutionen och på finskt håll i storstrejken; samt en breddning och fördjupning av fronten inom arbetarrörelsen och kvinno­rörelsen. Ännu tio år efter storstrejken ansåg Hultin att det fanns större enighet under strejken än någonsin före eller efter den.


 

Novembermanifestet 1905 återgav Finland dess lagliga rättigheter. Den konstitutionella senatens ledare Leo Mechelin framställde för kejsaren att han i den nya lantdagsordningen skulle godkänna en utvidgning av rösträtten så att den omfattade också kvinnorna. Kvinnosaksförbundet Unionen, dit Tekla Hultin hörde, och Arbetarkvinnoförbundet krävde att kvinnor också skulle bli valbara. I slutet av maj 1906 beslöt ständerna att ersätta ståndsrepresentationen i lantdagen med allmän och lika röst- och valbarhetsrätt. Tekla Hultin ansåg att beslutet var lika viktigt som när kyrkomötet i Nicea fastslog att även kvinnan har en själ. Då Unionen firade beslutet underströk Leo Mechelin att det främst var Tekla Hultins verksamhet som påverkat dem som då bestämt om kvinnornas politiska rättigheter. Hultin ansåg senare, när hon börjat få överblick över sitt livsverk, att detta uttalande var det största erkännande hon fått.


 

I det första valet till enkammarlant­dagen 1907 var Tekla Hultin kandidat för det ungfinska partiet, men hon blev invald först vid följande val 1908 och var medlem i lantdagen och sedermera riksdagen fram till 1924. De anföranden hon höll i lant­dagen var sakliga och måttfulla. Hon vädjade inte till Guds vägledning eller folkets vilja, utan som sann åttiotalist på sin höjd till naturens lagar. Åren 1908–1918 hölls tio lantdagar, och vid sex av dessa var Hultin den kvinnliga ledamot som höll flest anföranden; överhuvud hörde hon, bortsett från sin första lantdag, till de 20-30 mest aktiva lantdagsleda­möterna. Kring 1912 övergick Tekla Hultin till P. E. Svinhufvuds politiska läger, men Leo Mechelins moraliska standard stod för henne högre än alla andras; efter Mechelin fanns det enligt Hultin inte längre några toleranta statsmän i Finland utan bara ”egensinniga jurister”.


 

Tekla Hultins temperament hade blivit hetsigare under tiden i Paris, och hon hade föga förståelse för borgerskapets laissez-faire attityd under Finlands självständighets prövomånader. Hon kunde inte heller förstå inbördeskriget 1918, som hon tillbringade i Helsingfors ”på fel sida”, som hon skrev. Hon hyste sympatier för tyskarna och för de monarkistiska strävandena.


 

Tekla Hultin var en offentlig gestalt och fick därför också ibland utstå öppen kritik. Politikern Heikki Renvall skrev 1935 i tidningen Uusi Suomi: ”Fastän Tekla Hultin framstår som manlig, svallar ändå lidandets, förväntans och besvikelsens vågor kvinnligt starka i hennes själ.” Bekanta från studentföreningen ”De kvinnliga” och Kvinnokagalen beskrev henne som livlig, uppfinningsrik, aktiv, kokett, som en som framförde genomtänkta åsikter, var intresserad av allting och uppvisade ”ett manligt förnuft”.


 

Tekla Hultin dog mitt under fortsättningskriget. Hon behövde inte bevittna hur gränsen mellan Finland och Sovjetunionen på nytt drogs väster om hennes Karelen och fädernegården Rantala i Jakim­vaara.


 

Venla Sainio


 

Tekla Johanna Virginia Hultin, född 18.4.1864 i Jakimvaara, död 31.3.1943 i Helsingfors. Föräldrar häradsskrivaren Julius Hultin och Edla Katarina Savander.


 

PRODUKTION. Historiska upplysningar om bergshandteringen i Finland under svenska tiden (1897); Leo Mechelin. En konturteckning (1900); Undersökning rörande nattarbeterskorna i Finlands industrier (1911); Taistelun mies. Piirteitä Jonas Castrénin elämästä ja toiminnasta (1927); Päiväkirjani kertoo I. 1899–1914 (1935); Päiväkirjani kertoo II. 1914−1918 (1938).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Tekla Hultins arkiv, Riksarkivet; V. Kiiski, Tekla Hultin. Poliitikko (1978); Taloushistorian tutkimusta ennen ja nyt. 100 vuotta Tekla Hultinin väitöksestä . Red. T. Lehtonen (1997); S. Zetterberg, Eero Erkko (2001); H. Zilliacus-Tikkanen, När Könet började skriva. Kvinnor i finländsk press 1771–1900 (2005).


 

BILDKÄLLA. Hultin, Tekla. Museiverket.