Finlands ställning som ryskt storfurstendöme erbjöd goda möjligheter till avancemang för landets adliga ätter, både inom det militära och på ämbetsmannabanan. Carl Gustaf Mannerheim valde den sistnämnda; hans bana blev en av de synligaste under storfurstendömets första årtionden. Han blev också berömd för sin hobby; han samlade insekter och hörde på sin tid till de mest framstående entomologerna.
Carl Gustaf Mannerheim föddes på herrgården Villnäs i Lemo socken som första barn till makarna Carl Erik Mannerheim och Vendla Sophia von Willebrand. På Villnäs tog han också sina första steg på den lärda banan, under ledning av informatorer. Bland dessa märks Johan Jakob Tengström, den store biskopens brorson, sedermera professor. Mannerheim inledde sina i huvudsak juridiska studier vid akademin i Åbo 1813. Han blev hovrättsauskultant 1819 och promoverades samma år till filosofie doktor.
Efter avslutade studier 1819 flyttade friherre, sedermera greve Mannerheim till S:t Petersburg för att bli ämbetsman. Till en början var han kanslist vid kommittén för de finska ärendena och från 1826 sekreterare till statssekreterare Robert Henrik Rehbinder. Mannerheim var tvungen att snabbt sätta sig in i ett antal olika uppgifter. År 1826 utnämndes han till universitetskanslerns sekreterare, och året därpå utsågs han till sekreterare i en kommission som hade till uppgift att organisera universitetets förflyttning till Helsingfors efter Åbo brand. I mitten av århundradet blev Mannerheims insatser för universitetet särskilt viktiga. År 1849 sattes han att leda en kommitté för revision av universitetets statuter. De nya statuterna undertecknades av kejsaren i augusti 1852 och trädde i kraft i början av följande år.
För Mannerheims ämbetsmannabana var 1830-talet det viktigaste årtiondet. År 1831 blev han hovrättsråd i Åbo hovrätt. Året därpå utnämndes han till landshövding i Vasa län men övertog redan 1834 motsvarande post i Viborg. Härtill blev han i slutet av årtiondet president för Viborgs hovrätt. Uppgiften var grannlaga och krävde god politisk blick, eftersom hovrätten ofta behandlade ärenden där ryska och finska intressen stod i konflikt. Genom sitt opartiska arbetssätt lyckades Mannerheim förvärva både kejsarens och generalguvernörens förtroende. Som jurist och ämbetsman hade han meriterat sig på ett sätt som var till stor fördel även för universitetet i Helsingfors. Sålunda blev han 1840, vid universitetets 200-årsjubelfest, promoverad till honorär juris utriusque doktor.
Även i det privata framstod 1830-talet som en period av förändring i Mannerheims liv. År 1832 ingick han äktenskap med Eva Vilhelmina von Schantz. Deras första barn, Sofia, föddes året därpå. Paret fick inalles sex barn.
Mannerheim nämns ofta som en av förespråkarna för finskan. Han föreslog 1850 att allmogen borde få använda sitt eget språk hos ämbetsmän och vid domstolar. Även om förslaget inte godtogs i sin helhet bidrog det till att mildra den under samma år givna, strama språkförordningen som stipulerade att man på finska inte fick publicera annat än andaktslitteratur.
Det var till stor del Mannerheims förtjänst att det vid universitetet i Helsingfors inrättades en professur i finska språket 1851. Någon särskilt långtgående finskhetsivrare var Mannerheim dock inte. Han förordade finskan närmast av praktiska hänsyn, och ansåg exempelvis att språket inte lämpade sig för vetenskap. Han trodde inte heller på reformistiska 1840-talsidéer om universitetet som kanal för ståndscirkulation. Mannerheim ansåg att endast de högre stånden, på grund av sin högre samhällsmoral, utgjorde ett lämpligt rekryteringsunderlag för ämbetsmannakåren. Bönder och fennomaner skulle hållas på avstånd från universitetet; fennomanin – i den mån den eftersträvade att göra de olika samhällsklasserna jämlika – innebar ”kommunism”.
Läran om insekter, entomologin, var för Mannerheim den viktigaste sysselsättningen vid sidan av hans ämbetsangelägenheter. Den var för honom den angenämaste avkoppling, som han föredrog framom teater och andra nöjen. Sina första lärospån i naturalhistoria gjorde han sannolikt tack vare sin far, som hade åhört självaste Carl von Linné föreläsa i Uppsala. Ett närmare studium av entomologin främjades dock främst genom professor C. R. Sahlbergs inflytande under studietiden i Åbo. Då började Mannerheim med egna insektinsamlingar i naturen, något som han sedan ägnade sig åt under återstoden av sitt liv.
Att samla insekter och växter var en rätt allmän hobby bland akademiska ynglingar, men Mannerheims samlingar blev snart i särklass. Till slut omfattade de ca 100 000 individer, främst skalbaggar (Coleoptera). Mannerheim upprätthöll nära kontakter med utländska entomologvänner, med vilka han flitigt företog utbytesaffärer. Mer sällsynta arter gick det också att köpa ute i de europeiska städerna, och som förmögen man kunde Mannerheim relativt obehindrat utöka sina samlingar även på detta sätt. Han var uppenbart skicklig på att nåla och hantera de minsta kryp, och hans uppsättningar fick mycket beröm för sin levande naturtrogenhet. Efter hans död inköptes hans samlingar för 8 000 rubel till universitetet, där de fortfarande bevaras i Naturhistoriska centralmuseet.
Mannerheims egna entomologiska publikationer uppgår till ca 40 stycken. En viktig del av hans rön rapporterade C. R. Sahlberg i sin Insecta Fennica 1819–1839. Sin första självständiga publikation lät Mannerheim trycka 1823; den handlade om skalbaggsfamiljen halvknäppare (Eucnemidae). Som hans viktigaste entomologiska publikation räknas den 1830 utkomna franskspråkiga undersökningen om skalbaggsfamiljen kortvingar (då Brachelytra, numera Staphylinidae). Familjen är stor men hade förblivit till stor del outforskad. Orsaken var delvis att insekterna i fråga trivs särskilt i dyiga gölar, komposthögar, rutten svamp och i förmultnande växter och djur i allmänhet. För kortvingarna uppställde Mannerheim en helt ny och originell taxonomi. Han utarbetade också bestämningstabeller för insekter. Genom sitt vetenskapliga intresse var han medlem i flera vetenskapliga samfund i Finland och i utlandet.
Maija Kallinen
Carl Gustaf Mannerheim, född 10.8.1797 i Villnäs, död 9.10.1854 i Stockholm. Föräldrar viceordföranden i senatens ekonomiedepartement, greve Carl Erik Mannerheim och Vendla Sophia von Willebrand. Gift 1832 med Eva Vilhelmina von Schantz.
PRODUKTION. Précis d’un nouvel arrangement de la famille des Brachélytres de l’ordre des insectes Coléoptères (1830). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1829 II (1925).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V.-M. Autio, Yliopiston virkanimitykset 1809–1852 (1981); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-Universitetet 1809–1917 (1989); J. Sahlberg, Grefve Carl Gustaf Mannerheim såsom entomolog. Finsk Tidskrift 1919; H. Silfverberg, Insects in the Finnish Museum of Natural History. Memoranda Societatis pro fauna et flora Fennica 2/1995.
BILDKÄLLA. Mannerheim, Carl Gustaf. Litografi (detalj): Ulrich. Foto: Ritva Bäckman (1982). Finlands nationalmuseum. Museiverket.